Detta är en äldre rapport: Läs den senaste rapporten för Växtplankton
Mängderna av växtplankton i havet ökar, i synnerhet cyanobakterierna. Störande blomningar förekommer regelbundet i Egentliga Östersjön under sommaren. Det allt varmare klimatet gör också att vårblomningen i havet ofta börjar någon vecka tidigare än jämfört med för 20 år sedan, åtminstone i norra Egentliga Östersjön. Många av Sveriges sjöar som ligger i slättlandskapet har fortfarande problem med regelbundna algblomningar även om problemen var störst på 1960 och 1970-talet. Sjöarna har olika förutsättningar och därför finns både uppåtgående och nedåtgående trender för växtplanktonbiomassan.
Mikroskopbild från vårblomning i Bottenhavet.
I de flesta vatten svävar miljoner och miljarder pyttesmå växter. Växtplankton är så kallade primärproducenter, vilket betyder att de utgör själva fundamentet i näringskedjan. De förekommer i massor av olika former och kan variera i storlek mellan några få tusendels millimeter till en halv millimeter. Det finns tusentals arter av växtplankton. Grönalger, guldalger, kiselalger, cyanobakterier, dinoflagellater - alla med egna speciella krav och förmågor. Övergödning har gjort att många svenska vatten oftare drabbas av algblomningar.
Problemet med övergödning varierar mellan de olika havsregionerna och är mest påtagligt i Egentliga Östersjön. Återkommande algblomningar om sommaren har nu nästan blivit ett normaltillstånd, men mycket tyder på att övergödningen åtminstone avstannat. I Bottenhavet däremot förvärras problemen.
Det är naturligt ganska stora skillnader i både artsammansättning och mängd av växtplankton i våra svenska havsområden. Salthalten påverkar mest, men också solljus, siktdjup, temperatur och tillgång på näringsämnen har stor betydelse för vilka arter och hur mycket växtplankton det blir.
Blommande cyanobakterier vid Rensviken, norra Ulvön i Bottenhavet.
Mer växtplankton ger mer föda till andra organismer, men leder också till syrekonsumtion och ökad risk för syrebrist på bottnarna när de sedimenterar efter blomningen. Giftiga växtplankton förekommer periodvis i Västerhavet, och kan vissa år delvis konkurrera ut den viktiga vårblomningen av kiselalger.
Den totala mängden växtplankton är ungefär fem gånger högre i Västerhavet än i Bottenviken. Däremot är klorofyllhalterna relativt lika i alla havsområden. Det beror framför allt på att kiselalger, som dominerar i Västerhavet, innehåller ganska lite klorofyll i förhållande till sin storlek, medan växtplankton i Bottniska viken tvärtom innehåller mycket klorofyll, troligen på grund av sämre ljusförhållanden i vattnet. Även storleken på arterna minskar från Västerhavet och till Bottniska viken.
Vattentemperatur och solinstrålning påverkar framför allt när den viktiga vårblomningen startar. Den brukar börja redan i februari på västkusten och först i juni i Bottenviken. Det allt varmare klimatet har dock gjort att vårblomningen ofta börjar någon vecka tidigare än för 20 år sedan, åtminstone i norra Egentliga Östersjön.
Figuren visar biovolymen för olika växtplanktongrupper i ytvattnet, 0-10 meter. Helårsmedelvärden för åren 2010-2019 (januari-december) från intensivövervakade stationer. Stationerna i Norra Egentliga Östersjön, som provtas på 0-20 m, är omräknade för att motsvara slangprover för 0-10 m för att göra data jämförbara.
Det är stora skillnader mellan havsområdena; både i total mängd växtplankton och i vilka planktongrupper som dominerar. Cyanobakterier och mixotrofa ciliater finns det mest av i Egentliga Östersjön och Bottenhavet. Kiselalgerna är mycket dominerande i Västerhavet och dinoflagellaterna finns överallt. Vilka arter som förekommer i respektive grupp skiljer sig däremot mellan havsområdena.
En motsvarande figur över hur det ser ut i Sveriges sjöar under sommaren visar att mängden växtplankton i Bottenviken är ungefär lika stor som i fjällsjöar, och att det finns många sjöar med betydligt större algmängder än i något av våra havsområden.
Skagerrak är det mest marina havsområdet, och det är starkt påverkat av vatten från Nordsjön och Atlanten. Här finns mest marina arter av växtplankton, och kiselalgerna dominerar starkt.
Stationerna Släggö vid kusten och Å17 i yttre Skagerrak ingår i den nationella miljöövervakningen. Vid fokus på sommarmånaderna juni till augusti, som är den period som tillståndsbeskrivningen görs på, finns en nedåtgående trend vad det gäller totala mängden växtplankton vid Släggö och Å17. Om istället hela årets data används så finns ingen trend, vare sig upp eller ned.
Kiselalger dominerar bland växtplankton i Västerhavet generellt, och visar en nedåtgående trend vid Å17 under sommarperioden (juni-augusti), ingen trend upp eller ned vid Släggö. Förutom de vanligtvis årligen återkommande vår- och höstblomningarna då kiselalger är överlägsna i mängd och antal, kan blomningar ibland uppstå såväl sommar som vinter. Utöver kiselalger så är dinoflagellater en viktig växtplanktongrupp i området samt flera andra grupper.
Dinoflagellater och Chlorophyta visar båda på nedåtgående trender under sommarperioden vid Å17 och Släggö. Vid Å17 gäller det även mixotrofa ciliater, samt häftalger (Haptophyta), där bland andra kalkflagellaten Emiliania huxleyi ingår. Emiliania. huxleyi är en ofarlig liten sfärisk cell med ett yttre lager av kalkplattor. Kalkplattorna reflekterar ljuset på ett sätt så att vattnet färgas vackert turkost vid stora blomningar. Vid sådana tillfällen kan blomningen observeras med hjälp av satellitbilder.
Satellitbild av blomning av kalkflagellaten Emiliania huxleyi, där man ser att blomningen breder ut sig från de norska västkustfjordarna norrut och söderut längs norska kusten och in till den svenska västkusten.
De typiska sommararterna av kiselalger förekommer inte alltid i jättehöga antal, men eftersom de jämförelsevis är väldigt stora så blir det en stor mängd biovolymsmässigt. Till saken hör att de stora cellerna ofta innehåller väldigt lite klorofyll så klorofyllanalyser och planktonanalyser kan ge väldigt olika bild på förekomsten av växtplankton, varför det är viktigt att övervaka båda parametrar för en bättre förståelse för hur tillståndet är.
Kattegatts relativt grunda vatten är påverkat av salt vatten från Skagerrak och Nordsjön, liksom av utflödande, betydligt sötare vatten från Östersjön som huvudsakligen rör sig längs den svenska kusten. Växtplankton följer med strömmarna och senast sommaren 2020 kom stora mängder av cyanobakterier ut från Östersjön och in till Kattegatt. Enligt de senaste trendanalyserna finns det ingen uppåt- eller nedåtgående trend när det gäller totala mängder av biovolymer vid de två Kattegattstationerna som ingår i det nationella programmet.
Två stationer ingår i det nationella programmet, utsjöstationen Anholt E och den mera kustnära stationen N14 Falkenberg. Stationerna ligger där namnen antyder, nära den danska ön Anholt mitt i Kattegatt, respektive utanför Falkenberg i Halland.
Kiselalger dominerar bland växtplankton i Västerhavet generellt. Förutom de vanligtvis årligen återkommande vår- och höstblomningarna då kiselalger är överlägsna i mängd och antal, kan blomningar ibland uppstå såväl sommar som vinter. Dinoflagellater är också en viktig växtplanktongrupp i Kattegatt som i Skagerrak. Varken dinoflagellater eller kiselalger visar på någon uppåtgående eller nedåtgående trend.
Mixotrofa ciliater visar på en nedåtgående trend vid Anholt E både när det gäller sommarperioden juni-augusti, samt i helårsanalysen. Vid N14 Falkenberg visar den taxonomiska klassen Dictyochophyceae på en uppåtgående trend när det gäller hela årets data. Intressant med det är att det potentiellt skadliga släktet Pseudochattonella ingår i klassen, ett släkte som kan orsaka fiskdöd när det blommar. Pseudochattonella blommar gärna på vintern och framåt januari-februari på västkusten. Vissa år kan den mer eller mindre ersätta vårblomningen av kiselalger som brukar inträffa i februari-mars i Kattegatt och Skagerrak.
De södra delarna av Egentliga Östersjön är påverkade av vatten från både Västerhavet och från övriga Östersjön. Här finns inga intensivövervakade stationer, utan endast månatlig provtagning. Mängderna växtplankton kan variera kraftigt mellan år, i huvudsak av naturliga orsaker.
I det nationella provtagningsprogrammet tas månatliga prover i Arkonabassängen (BY2), Bornholmsbassängen (BY5) samt vid kuststationen i södra Kalmarsund (REFM1V1). Vid dessa stationer finns det inte någon ökande eller minskande trend av vare sig sommarens växtplanktonbiomassa (juni-augusti) eller av de kvävefixerande cyanobakterierna.
Kiselalgen Dactyliosolen fragilissimus.
Enstaka år kan blomningar som förekommer i Kattegatt istället transporteras med strömmarna till Arkonabassängen, och där ge upphov till högre biomassor av växtplankton, som sommaren 2019 och 2007. Då förekom kiselalgen Dactyliosolen fragilissimus rikligt vid station BY2 i augusti, strax efter en blomning av arten i södra Kattegatt.
I norra och centrala Egentliga Östersjöns övergödda vatten finns relativt gott om växtplankton. I norra delen har mängderna i öppet hav ökat under de senaste åtta åren. Sommarblomningar av cyanobakterier har också blivit vanligare.
Två stationer i norra Egentliga Östersjön övervakas extra noggrant. Det är kuststationen B1 nära fältstationen Askölaboratoriet där övervakning pågått sedan slutet av 1970-talet, samt utsjöstationen BY31 som ligger vid Landsortsdjupet och har övervakats sedan mitten av 1990-talet. Här följs utvecklingen varje vecka under våren, och något mer sällan under övriga året. Ytterligare en station, BY15 vid Gotlandsdjupet i östra Gotlandsbassängen, provtas en gång i månaden.
I detta havsområde är det dinoflagellater och kiselalger som tillsammans dominerar på årsbasis. Cyanobakterier, den mixotrofa ciliaten Mesodinium rubrum och gruppen Haptophyta, häftalger, är också viktiga grupper.
Medan kiselalger har större biovolymer vid kuststationen B1 under våren jämfört med dinoflagellaterna, råder det omvända vid utsjöstationen BY31 Landsortsdjupet. Där har istället dinoflagellaterna en större biovolym än kiselalgerna. Däremot syns ingen trend i ökning eller minskning för någondera av grupperna vid dessa stationer utan den varierar mellan åren. Eftersom endast månatlig provtagning sker i Östra Gotlandsbassängen missar man ofta den mest intensiva men kortvariga vårblomningen och det är därför svårt att uttala sig om trender där.
Biovolymen av växtplankton under sommaren visar ingen trend varken vid kuststationen Askö eller vid Gotlandsdjupet. Vid Landsortsdjupet har däremot biovolymen ökat de senaste 12 åren, vilket lett till en signifikant ökning för hela perioden 1994–2019. Under åren 1996–2011 låg sommarens biovolym mellan 0,3 och 0,4 kubikmillimeter per liter. Under de senaste åtta åren har de ökat till mellan 0,5 och 0,8 kubikmillimeter per liter. Trenden beror i stor del på en ökning av kvävefixerande cyanobakterier, men även på ökning av till exempel häftalger och rekylalger.
Medelbiovolymen av kvävefixerande cyanobakterier (Nostocales) under juni–augusti 1992 resp. 1994 till 2019 för kuststationen Askö (B1) och utsjöstationen Landsortsdjupet (BY31).
De kvävefixerande cyanobakterierna (gruppen Nostocales) har ökat vid utsjöstationen Landsortsdjupet (BY31). Vid kuststationen Askö (B1) har deras biomassa dubblerats under 2000-talet jämfört med på 1990-talet, men verkar sedan stabiliserats på denna högre nivå och ökningen är därför bara signifikant om hela tidsserien studeras.
Vid Landsortsdjupet har den potentiellt giftiga arten Nodularia spumigena (katthårslag), som vid vindstilla väder bildar ansamlingar på vattenytan, ökat i biomassa från mitten av 1990-talet fram till idag. Även vid kuststation Askö ses en ökande trend. Dominerande släkte är annars Aphanizomenon vid båda stationerna men andelen Nodularia och släktet Dolichospermum har ökat vid båda stationer. Vid Gotlandsdjupet i östra Gotlandsbassängen finns däremot ingen signifikant ökande trend för kvävefixerande cyanobakterier.
Bottenhavet skiljer sig ganska mycket från Bottenviken och liknar mer Egentliga Östersjön. Här finns mer växtplankton än i båda de omgivande havsområdena, och mängderna ökar både vid kusten och i öppet hav. Kiselalgerna är den grupp som dominerar här.
I Bottenhavet övervakas växtplankton inom nationella programmet på en station i öppet hav (C3), samt vid tre kuststationer varav två i Örefjärden några mil söder om Umeå (B3 och B7) och en i Gaviksfjärden i Höga Kusten området. Tidsserierna som används som underlag till denna text startades 1994, förutom för Gavik där mätningarna startades 2007.
Den grupp av växtplankton som dominerar i Bottenhavet på årsbasis är kiselalger. I utsjön vid station C3 utgör gruppen drygt 40 procent av den totala biomassan av växtplankton (medel av integrerade årsmedel 1994-2019) och över 50 procent i Örefjärden samma period. I Gavik utgör kiselalgerna 38 procent på årsbasis.
I både utsjön och i Örefjärden bidrar dinoflagellater och den mixotrofa ciliaten Mesodinium rubrum med i stort sett lika mycket till den totala biomassan, med vardera 14 procent i Örefjärden och 20 procent i utsjön. I Gavik dominerar också kiselalgerna, men i en något lägre grad (38%), följt av Mesodinium rubrum (25%) och dinoflagellater (18%). Cyanobakterier utgör en ganska liten andel på årsbasis (<10%), men i utsjön utgör de nästan 30 procent sommartid.
Tidsserieanalys av de integrerade sommarårsmedelvärdena visar en ökande trend för både kuststationerna i Örefjärden och öppet hav. De grupper som ökar både längs kusten i Örefjärden och i öppet hav är bland annat kiselalger, cyanobakterier och den mixotrofa ciliaten Mesodinium rubrum. Dinoflagellaterna ökar bara i Örefjärden. I Gavik ses inga trender för sommarperioden, däremot visar de integrerade årsmedelvärdena på en minskande trend för den totala biovolymen av växtplankton.
Det är flera grupper som bidrar till minskningen, framförallt kiselalger, Mesodinium rubrum och rekylalger. Eftersom Mesodinium rubrum behöver tillgång på rekylalger för att fotosyntetisera så är det inte så överraskande om detta hänger ihop. Det är ännu oklart vad minskningen i Gavik beror på. Analys av enbart sommarperioden visar inte på någon trend i total växtplanktonbiomassa eller i huvudgrupperna.
I Bottenviken är halterna av näringsämnet fosfor naturligt låga och begränsar därmed växtplanktonproduktionen trots relativt höga kvävehalter. Även salthalten är mycket låg, liksom mängden plankton som är jämförbar med näringsfattiga fjällsjöar och med Vättern.
I Bottenviken övervakas växtplankton inom nationella programmet på en station i öppet hav (A13). Tidsserierna som används som underlag till denna text startades 1994 Vintertid täcks stationen av is, minst under februari-mars. Två kuststationer provtas också inom nationella programmet. Det är stationerna RA1 och RA2 som i ligger i två fjärdar nära Råneå (Rånefjärden och Gussöfjärden) båda starkt påverkade av Råne älv. Här är isperioden något längre än i utsjön.
I öppet hav är det en stabilt låg nivå av växtplankton jämfört med de andra svenska havsområdena. Grupperna av växtplankton som dominerar biomassan är kiselalger (25%), dinoflagellater (18%) och den mixotrofa ciliaten Mesodinium rubrum (20%).
Varken årsmedelvärden eller sommarmedelvärden visar på någon trend sedan 1994. Guldalger (Chrysophyceer) har ökat något, men det har inte påverkat totalmängden av växtplankton. Mängden cyanobakterier är mycket låg i Bottenviken och domineras i huvudsak av icke-kvävefixerande arter i kontrast till längre söderut i Östersjön. Detta beror på den lägre salthalten och på att systemet är begränsat av fosfor och inte kväve.
Vid kuststationen RA2 i Råneå är sommarens årsmedelvärde 0,29 kubikmillimeter per liter för perioden 2005–2019. Den ökning som syntes under de första tio åren av övervakning i Råneå har vänt de senaste åren, och för perioden som helhet finns inte längre någon trend för den totala mängden växtplankton. Precis som i utsjön ökar guldalger även i kustområdet utan att detta påverkar den totala mängden växtplankton nämnvärt.
Det encelliga djuret Mesodinium rubrum är en ciliat, och i kustområden är den en av de viktigaste primärproducenterna. Uppe till vänster i bilden syns även en cryptophycee.
I Norrlandssjöarna syns i en del fall ökande trender av växtplanktonbiomassa och i några fall minskande trender. Även i södra Sveriges sjöar är resultaten som helhet spretiga. I en del fall går det att koppla ökande trender i växtplanktonbiomassan i sjöar till ökande vattentemperaturer.
Det är stora skillnader i sjöarnas artsammansättning och mängd av växtplankton. Växtplankton påverkas av skillnader tillväxtsäsongens längd mellan norra och södra Sverige och av vilken typ av landskap sjöarna ligger i – på slätten, i skogen eller i fjällen.
Övergödning, eutrofiering, har påverkat många sjöar i områden med stor befolkning. Den ökade mängden näring orsakar bland annat kraftiga algblomningar. Problemen var som störst på 1960- och 1970-talet, innan avloppsreningsverken fick förbättrade metoder att fälla ut näringsämnet fosfor. Fortfarande har många sjöar problem med algblomningar eftersom näringsämnena finns kvar i bottensedimenten och läcker tillbaka till vattnet.
I fjällen är det en omvänd problematik med att sjöar istället blivit alltför näringsfattiga. Det beror exempelvis på att anlagda kraftverksdammar översvämmat marker och förstört det strandnära ekosystemet, litoralen. Termen oligotrofiering har börjat användas för detta problem som ger låg produktion i sjön och påverkar hela födoväven i sjöarna och närliggande vattendrag. För växtplankton syns detta som låg biovolym, dvs. liten mängd.
Försurning är ett annat problem som förändrar sjöekosystemen särskilt i sjöar i södra Sveriges skogslandskap. Både naturligt sura och försurade sjöar har liten biovolym och låg artdiversitet av växtplankton.
Aktuellt tillstånd
Fjällsjöarna har fortsatt låga biomassor av växtplankton där det inte finns några tydliga tidstrender. Resten av norrlandssjöarna har i en del fall ökande trender av växtplanktonbiomassa och i några fall minskande trender. I en del fall verkar varma somrar förklara att biomassorna på senare år varit ovanligt höga i några sjöar i samband med varmt väder.
Även i södra Sveriges sjöar är resultaten som helhet spretiga. En del sjöar har tidstrender med lägre biomassor medan andra har tvärtom. Även trendsjöar, som är utan tydliga punktkällor av näringspåverkan, får ökande halter av växtplankton, vilket skulle kunna vara ett svar på varmare klimat som gynnar växtplankton.
Figuren visar biovolymen (=biomassan) för olika växtplanktongrupper i ytvattnet, de översta metrarna. Sommarmedelvärden (juli-augusti) för åren 2007–2019 från de sjöar som ingår i nationella övervakningsprogram.
Det är mycket stora skillnader mellan Sveriges sjöar; både i total mängd växtplankton och i vilka planktongrupper som dominerar. Mälaren och sjöarna i södra Sverige har stora mängder växtplankton, och cyanobakterier är vanliga. Fjällsjöar och Vättern är mycket näringsfattiga och har följaktligen små mängder växtplankton.
Fjällsjöarna ligger över trädgränsen och har mycket klart vatten. De har generellt sett låga biomassor av växtplankton. Förutom av växtplankton sker en stor andel av primärproduktionen på bottnarna av fastsittande alger och mossor.
Det finns ingen tydlig trend i växtplanktonbiomassan i de fem sjöar som följs i den nationella miljöövervakningen, biomassan är låg och varierar mellan 0,03 och 0,10 kubikmillimeter per liter. I sommarprover dominerar fem grupper av växtplankton; rekylalger, dinoflagellater, grönalger, kiselalger och guldalger. Cyanobakterier saknas nästan helt som plankton men finns ofta på andra ställen i sjön växande på stenar och andra ytor. Under den senare tidens varma somrar har växtplanktons andel av cyanobakterier dock ökat något.
I norra Sverige finns många sjöar som inte ligger i fjällen. De ligger främst i skogslandskapet och man kan se en tydlig gradient från fjällnära och relativt näringsfattiga sjöar till betydligt näringsrikare kustnära sjöar.
I de 38 nordliga sjöar som ingår i nationell miljöövervakning är det vanligt att hitta nålflagellaten Gonyostomum semen som tillhör gruppen Raphidophyceae. Den är särskilt vanlig i skogslandskapets bruna sjöar. I medeltal utgör de 30 procent av biomassan, men andelen varierar mycket mellan enskilda sjöar. Kiselalger, grönalger, guldalger och dinoflagellater är också vanliga. I dessa sjöar utgör cyanobakterier endast en liten grupp, men i andra mer näringspåverkade sjöar kan de vara vanligare.
I 15 av sjöarna ökar cyanobakterierna och även totalbiomassan av växtplankton på sommaren, medan övriga sjöar inte har några signifikanta trender. Detta trots att näringsnivåerna snarare minskar.
Nålflagellaten Gonyostomum semen är särskilt vanlig i skogslandskapets bruna sjöar.
I södra Sverige är det mycket stor variation i växtplanktonsamhället. Många sjöar är övergödda av näringsämnen från jordbruk och avlopp eftersom befolkningen är stor i denna del av landet. Här finns också både rejält sura sjöar och väldigt kalkrika vatten med basiskt pH.
I denna del av landet provtas 69 sjöar förutom våra tre största sjöar. Medianvärdet för mängden växtplankton är 0,6 kubikmillimeter per liter, men spridningen är mycket stor. Vissa sjöar har så lite som 0,08 kubikmillimeter växtplankton per liter och andra har ända upp till 15. Tretton av sjöarna är typiska slättlandskapssjöar, med mer än 10 procent jordbruksmark i avrinningsområdena. De sjöarna har oftast en högre biomassa av växtplankton på runt 2,1 kubikmillimeter per liter.
Liksom i norra Sverige är det i många sjöar vanligt med höga biomassor av nålflagellaten Gonyostomum semen som tillhör gruppen harpunflagellater Raphidophyceae. I södra Sverige är cyanobakterier den näst mest dominerande gruppen i sommarprover från sjöarna och andra vanliga grupper är dinoflagellater, kiselalger och grönalger.
Växtplanktonsamhället styrs också av hur kalkrikt vattnet är, vilket styr pH-värdet. I södra Sverige finns det både rejält sura sjöar med lite kalk och väldigt kalkrika vatten med basiskt pH. I kalkrika vatten dominerar cyanobakterier, kiselalger och dinoflagellater medan sura sjöar i stort sett saknar cyanobakterier, de domineras istället ofta av Gonyostomum och grönalger.
Bland sjöarna i södra Sverige dominerar sjöar som inte har någon signifikant trend för växtplankton. I 39 av dem finns det dock ökande trender för cyanobakterier och 28 har ökande trender för totalbiomassa av växtplankton medan ett 10-tal istället har minskande mängder.
Sveriges tre största sjöar ligger i södra Sverige. Här övervakas växtplankton vid flera platser och tillfällen under året och härifrån finns de längsta tidsserierna. Dessa tre sjöar är sinsemellan mycket olika, vilket speglar förhållandena i resten av Sveriges många sjöar.
Regelbunden miljöövervakning i sötvatten började i mitten av 1960-talet i Mälaren. Då hade man stora problem med algblomningar som hotade dricksvattentäkter och förstörde möjligheten att bada. Då kunde enskilda prover ha så stora mängder växtplankton som 50 kubikmillimeter per liter. Nuförtiden ligger mängderna under sommaren ofta mellan 1 och 7 kubikmillimeter per liter. Vissa delar av Mälaren har fått minskade mängder växtplankton under dessa 50 år av provtagningar, men inte alla. Delbassänger som historiskt sett legat lågt har snarare ökade trender.
I Vänern och Vättern är mängden växtplankton betydligt lägre. I Vättern är biomassan ofta 0,12–0,14 kubikmillimeter per liter, dvs. nästan lika låg biomassa som fjällens sjöar. Under de senaste tio åren har mängderna dessutom en svagt minskande trend. Vänern ligger något högre, mellan 0,20 och 0,35 beroende på station. Här ses en svagt ökande trend av växtplanktonbiomassa under sommarmånaderna.
I de tre största sjöarna har gruppen rekylalger (Cryptophyta) en mycket större andel av biomassan än i de mindre sjöarna. I Vänern är det den största gruppen tillsammans med cyanobakterier. I Vättern är kiselalger och dinoflagellater största grupperna och i Mälaren är det kiselalger och cyanobakterier som dominerar planktonsamhället.
Ansvariga experter:
Sjöar: Stina Drakare (SLU)
Hav: Siv Huseby (UMU), Helena Höglander (SU), Ann-Turi Skjevik (SMHI)
Ansvarig myndighet är Havs- och vattenmyndigheten och SLU.
Övervakning av växtplankton
Regelbundna provtagningar från mindre båtar eller fartyg genomförs på många olika fasta platser i våra sjöar och hav. På varje plats (station) mäts många olika variabler på samma gång. Växtplankton samlas in som ett vattenprov. De artbestäms och räknas sedan med hjälp av mikroskop av experter på laboratoriet. Klorofyll a mäter man i en spektrofotometer vid kända våglängder.
Resultaten från övervakningen av växtplankton används för att följa miljötillståndet, framförallt med tanke på övergödningssituationen.
