DNA-streckkodning kompletterar traditionell planktonanalys

Havet 2015/2016. Marie Johansen, SMHI / Peter Tiselius, Göteborgs universitet / Lene Friis Møller, DTU-AQUA, Danmark . Publicerad: 2016-12-05
EU:s havsmiljödirektiv har ökat kraven på Europas länder att övervaka olika arter för att kunna bedöma ekosystemens struktur och funktion. För att förstå variationer i det pelagiska ekosystemet är kunskap om maneternas förekomster nödvändig, då dessa är en så kallad trofisk nyckelgrupp. Trots det saknas en systematisk övervakning av maneter.
Maneter är ett samlingsnamn för en grupp gelatinösa djur som tillhör två stammar, nässeldjuren och kammaneterna. Maneterna kategoriseras som plankton eftersom de är beroende av vattnets strömmar för att förflytta sig. De förekommer runt våra kuster framför allt på sommaren, ofta till förtret för människor som vill nyttja kusten för rekreation. Maneterna kan stundtals uppgå till sådana antal att de blir ett störande moment kring våra kuster. Vid vissa perioder på året, som under sommaren, kan de dominera planktonsamhället.
Maneter som tillhör nässeldjuren är förmodligen mest välkända och beryktade. Till denna grupp räknas bland annat öronmaneten och brännmaneten. Båda arterna har nässelceller som skadar huden vid kontakt, men vanligtvis känner vi bara effekten av brännmaneten, då den är mer potent. Nässelcellerna används vid fångst av byten och som försvar. De vuxna maneterna kallas medusor och lever i den fria vattenmassan. Livscykeln innehåller även ett bottenlevande polypstadium som knoppar av nya små maneter, öronmaneter under hösten och brännmaneter under våren. De små larverna simmar upp till ytan och växer till under våren för att nå maximal storlek under sommaren. Brännmaneter kan leva i två år, men öronmaneterna är ettåriga och dör under tidig höst.
Förekomsten av maneterna varierar år från år, beroende av hur väl polyperna på bottnarna knoppar av sig och hur väl de små maneterna överlever predationen i vattnet. Maneter, och särskilt brännmaneter, undviker varmt vatten och simmar ner till djupare och kallare vatten när ytvattnet blir för varmt, vilket vi människor uppskattar då vi gärna badar när vattnet är varmt.
Den andra gruppen av maneter är kammaneter och hit hör exempelvis krusbärsmaneten. De har inga nässelceller som kan skada vid beröring utan är helt ofarliga. Kammaneterna förökar sig kontinuerligt i den fria vattenmassan om tillgången på föda är god.
r
Den amerikanska kammaneten Mnemiopsis leidyi är en kammanet som för första gången upptäcktes i våra vatten 2006, utanför västkusten, och började övervakas 2007. Troligen följde den med i barlastvatten från fartyg. Arten har skapat en helt ny situation för det pelagiska ekosystemet i Västerhavet. I och med att de kan föröka sig kontinuerligt under sensommar och höst kan de vid god tillgång på föda öka kraftigt i antal och därmed konsumera nästan alla djurplankton. Vid sådana tillfällen har de en kraftigt reducerande effekt på de dominerande hoppkräftorna, betydligt kraftigare än motsvarande effekt från öronmaneter eller brännmaneter.
Maneter är toppredatorer och därmed viktiga för näringsvävens struktur, då de kan sägas vara en trofisk nyckelgrupp. Födan utgörs av olika små djurplankton och fisklarver. De är effektiva predatorer som under gynnsamma förhållanden kan äta stora mängder föda. Öronmaneter konkurrerar med fisk om små djurplankton, till exempel hoppkräftor, och var tidigare de viktigaste predatorerna på dessa. Eftersom generationstiden för öronmaneterna är ett år saknade de möjlighet att föröka sig snabbt om mängden hoppkräftor ökar.
Den amerikanska kammaneten har mycket kortare generationstid och är även hermafroditer. När den amerikanska kammaneten finns i våra vatten kan predationen numera pågå även under hösten, när hoppkräftorna normalt når sin högsta biomassa. Kammaneterna tillväxer snabbt men framförallt kan de föröka sig snabbt om de har god tillgång på föda. Tillsammans kan de olika grupperna av maneter numera konsumera nästan alla hoppkräftor längs svenska kusten under hösten. Konkurrensen mellan fisk och maneter har blivit mycket starkare och kammaneternas predation på djurplankton påverkar troligen tillväxten av ung fisk negativt.
En annan konsekvens av maneternas reduktion av djurplankton är att växtplankton kan tillväxa ohämmat. Avsaknad av betande djurplankton, kan då ge upphov till algblomningar med förhöjda klorofyllvärden som inte kan förklaras genom ökad tillgång på närsalter eller ljus. Den effekten kallas för en trofisk kaskad, alltså när förändringar på en trofisk nivå påverkar en annan nivå i näringsväven.
Maneter får ofta stor uppmärksamhet i media eftersom de är lätta att se och dessutom ofta är till förtret för semesterfirare. Det är därför lätt att få uppfattningen att mängden maneter har ökat på senare år. Den största meta-analysen av hur antalet maneter förändrats de senaste 70 åren visar dock att ingen signifikant ökning har kunnat observeras, men däremot att globala förändringar verkar följa en cykel med en period på 20 år. Lokala “blomningar” verkar dock ha ökat. Detta är dock svårt att verifera då det inte finns tillräckligt mycket historiska data.
Kunskap om maneternas förekomster behövs för att förstå variationer i hela det pelagiska ekosystemet. Manetövervakningen i europeiska vatten har varit bristfällig och endast få nationella program inkluderar maneter i sin övervakning. Det gäller också Sverige, som saknar systematisk övervakning av maneter med undantag av en övervakningsstation vid Släggö i Gullmarsfjorden. Där togs prover en till två gånger per månad mellan 2007 och 2014.
I och med EU:s havsmiljödirektiv har Europas länder fått ökade krav på sig att övervaka artdiversiteten, utbredning av trofiska nyckelgrupper, introduktion av nya arter, samt bedöma ekosystemets struktur och funktion. Det finns alltså anledning att övervaka maneter och det är rimligt med en utökning av övervakningsprogrammen där maneter inkluderas. En regelbunden och systematisk övervakning av maneter i svenska vatten är viktig av flera skäl:
Condon RH, et al., 2012. Questioning the rise of gelatinous zooplankton in the world’s oceans. Bioscience 62(2): 160–169.
Condon RH, et al., 2013. Recurrent jellyfish blooms are a consequence of global oscillations |PNAS, 110(3): 1000–1005
Tiselius, P, & Møller, LF. Trophic cascades over three trophic levels in a coastal food web: an 8-year study of the ctenophore Mnemiopsis leidyi in the Gullmar Fjord (in prep.)