Många olika är bra. Biologisk mångfald innefattar variationen av ekosystem, livsmiljöer, arter och gener. Att ha en rik biologisk mångfald är viktigt för att upprätthålla alla olika ekologiska processer på jorden som är livsviktiga för vi ska få mat, rent vatten och ren luft. Förändrade eller förstörda livsmiljöer är ett stort problem för både sjöar, vattendrag och hav. Effekter av övergödning är fortfarande ett problem, och utbredningen av syrefria havsbottnar har aldrig varit så stor.
Bild: Ida Wendt
Mångfald handlar inte bara om artrikedom utan om att alla pusselbitarna måste finnas på plats. Annars kan ekosystemet hamna i obalans eller i värsta fall helt kollapsa.
Den biologiska mångfalden i ett område kan påverkas av många olika faktorer, till exempel miljögifter, förändrade livsmiljöer, mänsklig exploatering av naturresurser eller tillkomsten av nya främmande arter.
Genom FN:s globala mål för hållbar utveckling samt Konventionen för biologisk mångfald, har Sverige åtagit sig att bevara och nyttja den biologiska mångfalden på ett hållbart sätt. Sveriges egna miljökvalitetsmål är ”Ett rikt växt- och djurliv”.
I havet räknas cirka 470 arter som sårbara eller hotade, i sjöar och vattendrag bedöms runt 260 arter gå en osäker framtid till mötes.
Förändrade eller försämrade livsmiljöer är ett stort problem i både hav och sötvatten. Effekter av övergödning syns fortfarande tydligt och utbredningen av syrefria havsbottnar har aldrig tidigare varit så stor. Vissa problem är mer knutna till specifika vattenmiljöer, som försurning i sjöar och vattendrag, eller skador från trålfiske i havet.
Fler miljöförbättrande åtgärder krävs för både hav, sjöar och vattendrag för att skapa förutsättningar att uppnå en hög mångfald i svenska vatten.
De främsta orsakerna till att den biologiska mångfalden i sjöar och vattendrag är hotade idag är torrläggning, igenväxning, vattenreglering och vandringshinder, försurning och övergödning. I vissa fall har livsmiljöer förstörts genom exploatering. Trots att många åtgärder har genomförts för att säkerställa fungerande livsmiljöer, så finns det ett stort behov av ytterligare förbättringar.
De utvärderingar som omfattar hur det är ställt med biologisk mångfald i sjöar och vattendrag visar att åtgärder har effekt och förbättrar situationen för många arter, dock inte för alla.
Bild: Rikard Fröberg/CC BY 2.0 (croped)
Vattenreglering är en bidragande orsak till att mångfalden är hotad i vissa sjöar och vattendrag.
På Artdatabankens Rödlista 2020 finns ungefär 260 sötvattenlevande arter vars framtid bedöms som osäker. Listan domineras av ryggradslösa djur, alger och kärlväxter. De främsta anledningarna till att arter hamnat på listan är förändrade och försämrade livsmiljöer till följd av torrläggning, igenväxning, vattenreglering och grumling. Därtill tillkommer nästan 360 rödlistade arter som lever på stränderna till sjöar och vattendrag. På Artdatabankens rödlista är sju fiskarter listade i sötvatten.
Vid utvärderingen av art- och habitatdirektivet 2019, som syftar till att bevara vissa arter och naturtyper av EU-intresse, var tillståndet bara gott för 4 av 10 ingående fiskarter i mellersta och norra Sverige. Situationen längst ned i södra Sverige var tillfredställande för 3 av 7 förekommande fiskarter medan. I den fjällnära regionen bedömdes situationen vara god för de 2 direktivsarter som lever där. Elva av Sveriges totalt tretton groddjur finns med i art- och habitatdirektivet. Av dessa elva bedömdes sju inte vara i gott tillstånd 2019 och det är en försämring sedan 2007, då nio arter uppnådde gynnsamt bevarandetillstånd. En ljuspunkt är dock att sedan 2013 har situationen för långbensgroda förbättrats. Framtidsutsikterna för både tjockskalig målarmussla och flodpärlmussla, som båda lever i vattendrag, bedöms som dåliga främst genom en lång historia av påverkan i form av vattenreglering, dammar, grumling och försurning.
I sötvatten används flodpärlmusslan som paraplyart, vilket betyder att man genom att skydda dess livsmiljö även skapar goda förutsättningar för en rad andra arter i samma område. Flodkräftan bedöms inte heller uppnå gynnsam bevarandestatus, vilket främst beror på den kräftpest som sprids via signalkräftan. För större vattensalamander är läget oförändrat dåligt.
Vetenskaplig analys
När det gäller biologisk mångfald i sötvatten så ligger Sveriges miljömål†Sveriges miljömål. 2019. , särskilt målen för ett rikt djur- och växtliv och levande sjöar och vattendrag, till grund för arbetet. Men även internationella åtaganden som Konventionen för biologisk mångfald†The convention on biological diversity. , Art- och habitatdirektivet†Naturvårdsverket 2019. och FN:s globala mål för hållbar utveckling†FN:s utvecklingsprogram (UNDP) i Sverige.. I sötvatten skapar även ramdirektivet för vatten†Vattenmyndigheterna 2019. förutsättning för en bättre sötvattensmiljö vilket kan gynna många naturtyper och arter. Miljöövervakningens upplägg är oftast inte optimalt för att studera biologisk mångfald. Vi riskerar att missa arter i de habitat, till exempel småvatten, som inte täcks in av den befintliga övervakningen idag. Identifieringskraven på artnivå nås inte heller för många små organismer som växt- och djurplankton liksom för flera insektsarter där larvstadierna är mycket svårbestämbara. Här kommer DNA-metodiken i framtiden ge möjligheter när vi i olika forskningsprojekt kopplat ihop DNA-sekvenserna till sina respektive arter i DNA-bibliotek.
Mångfald och växtplankton
Ett exempel på vad miljöövervakningens resultat ändå kan visa i form av mångfald är växtplankton. De provtas i sjöar för att visa hur effekterna av näringspåverkan eller surhet påverkar organismerna. De som analyserar växtplankton i regional och nationell skala rapporterar sina data till den nationella datavärden och där finns det i nuläget växtplanktondata från lite mer än 800 av Sveriges många tusen sjöar. Där kan man se att gruppen växtplankton totalt sett har hög mångfald med lite mer än 1 000 olika arter, eller taxa som man kallar det när det inte alltid är på artnivå. Sveriges mångfald av växtplankton i sjöar är alltså ungefär 1 000 taxa. Sådan mångfald brukar man dock inte hitta i ett enskilt prov från en sjö, då är runt 40-50 olika växtplankton mer vanligt. När man som i miljöövervakningen sedan provtar under många år finns det stor chans att hittar alla arter som finns i just den sjön. I en sådan jämförelse har Mälaren mest mångfald av växtplankton med drygt 350 taxa inrapporterade sedan år 2000. I Vänern hittas 314 och i Vättern ca 200 olika växtplanktonarter. De stora sjöarna verkar alltså vara artrika. Det beror också på att de provtas under både vår och sommar och dessutom på flera stationer i varje sjö. Artfattiga sjöar hittas framförallt i fjällen där mångfalden ofta ligger runt 20 taxa av växtplankton.
Mångfald av växtplankton i sjöar har tydligast samband till det pH vattnet har. Det kan bero på att pH gradienten i Sveriges sjöar är stor så att detta samband blir extra tydligt. I datamaterialet för växtplankton varierar pH mellan 4,5 och 9,8. Sjöar som har lågt pH för att de är försurade har också en låg mångfald av växtplankton. Riktigt sura sjöar kan ha så låg mångfald som endast 5-10 arter. Tittar man på alla sjöar och hela pH skalan verkar mångfalden ha sitt maximum för växtplankton runt pH 7 för att sedan vara mindre även på den basiska sidan av gradienten.
Vid försurning är det många arter som slås ut. En tydlig effekt av försurning är att mångfalden minskar. Reproduktionen störs vid lågt pH i vattnet då äggstadier ofta är mycket känsliga. Många djur i vatten andas med gälar och de drabbas i surt vatten av aluminiumutfällningar på gälarna som ger än kvävande effekt. Även om ett vattendrag inte har lågt pH hela året kan tillfällen med så kallade surstötar uppkomma vid snösmältning eller mycket nederbörd som kan slå ut populationer av både fiskar och insekter (sländor) med gälandning så att dessa sedan behöver återkolonisera vattnet i fråga. Eftersom utsläppen av särskilt svaveldioxider minskat håller många vatten på att återhämta sig från försurningen och detta syns i den positiva effekten att djur och växter återkoloniserar dessa sjöar och bäckar. Andelen sjöar försurade sjöar (större än 1 ha) minskar långsamt och genom minskade utsläpp av svavel och kväve†Naturvårdsverket. 2019. Miljömålen. Årlig uppföljning av Sveriges nationella miljömål. Naturvårdsverket rapport 6880. vilket främjar en återhämtning och återkolonisation av arter. I flera områden sker fortfarande kalkning och ca 9000 km vattendrag kalkades 201811.
Övergödning skapar också problem med igenväxning och algblomning, att andra arter tar över, minskat siktdjup och syrefria bottnar. I sjöar är det främst fosfor som bidrar till övergödningsproblem och situationen verkar vara god i de sjöar och vattendrag som pekats ut som vattenförekomster där ungefär 90 procent av både vattendrag och sjöar uppnår minst god status enligt vattendirektivet.†Havs- och Vattenmyndigheten. 2019. Ingen övergödning. Fördjupad utvärdering av miljökvalitetsmålen 2019. Havs- och Vattenmyndigheten rapport 2019:1 Men då får man ta i beaktning att nästan hälften av vattendragen och en tredjedel av sjöarna som ingår i vattenförvaltning inte bedömts.
Situationen för sjöar och vattendrag i fjällen är generellt god och vattnen är inte lika påverkade som i mellersta och södra Sverige. Dock finns en del vatten där reglering eller avskiljning genom vattenhinder gjort att livsmiljöer har drabbats eller försvunnit. Sjöarna verkar också bli mer näringsfattiga och klimatförändringar kan påverka många arter i framtiden.
Vandringshinder och vattenföring
För de naturtyper och arter som finns i fjällen bedöms situationen överlag vara god. Det är främst större vattendrag som, genom att det finns vandringshinder och onaturlig vattenföring, gör att läget inte är fullgott. Vandringshinder kan göra att till exempel fiskar inte når upp i de mindre vattendragen som utgör biflöden till större vattendrag. Dessutom fastnar sediment och näringsämnen i dammarna som annars skulle transporterats nedströms. En onaturlig vattenföring genom vattenreglering skapar också förändrade erosions- och sedimentationsprocesser.
Näringsfattigare sjöar
För de fem sjönaturtyperna som definieras i Art- och habitatdirektivet (näringsfattiga slättsjöar, ävjestrandssjöar, kransalgssjöar, naturligt näringsrika sjöar och myrsjöar) är situationen god. Jämfört med mellersta och södra Sverige så är det lite påverkan, till exempel i form av försurning och övergödning. Dock kan det lokalt finnas påverkade vatten. Sjöar i fjällen är normalt näringsfattiga men när de blir allt näringsfattigare skapar det problem för många arter. Miljöövervakningen visar på förändringar när det gäller vattenkemiska parametrar som ökat pH, samt minskade koncentrationer av sulfat och totalfosfor. I vissa fall till och med så låga koncentrationer av näring att arter kan få svårt att överleva.
Klimateffekter
Prognosen är att klimatförändringar leder till ett varmare och blötare klimat i fjällen. Det medför bland annat högre vattentemperaturer, högre vattenflöden och kortare perioder med isbeläggning. Det kan göra att de arter som trivs i kalla vatten trängs allt längre norrut och in kommer istället arter söderifrån. Detta kan leda till att det generellt blir fler arter och mer av dem, men på bekostnad av att kallvattensarterna hotas av utrotning. Många åtgärder görs som får stor lokal effekt men både åtgärdstakt och omfattning skulle behöva öka.
Ett urval av underlaget för tillståndsbeskrivningen av mångfald i Fjällen
Välj en ämnesgrupp ovan för att läsa mer om tillståndet.
Mångfald: Norra Sverige
Tillstånd för mångfald i Norra Sverige
Situationen för sjöar och vattendrag i norra och mellersta Sverige är inte så bra för fyra av de fem sjönaturtyperna och bara bra för de alpina vattendragen av de tre vattendragstyperna (alpina vattendrag, mindre och större vattendrag). Många vatten har påverkats av övergödning, försurning, föroreningar, rätningar eller rensningar, vilket påverkat livsmiljöerna direkt eller indirekt. Läget är inte bra för flera av de fisk- och musselarter som lever här och som ingår i EU:s naturvårdsdirektiv.
I mellersta och norra Sverige är situationen inte så bra för fyra av de av de fem sjönaturtyperna som bedöms i Art- och habitatdirektivet (näringsfattiga slättsjöar, ävjestrandssjöar, kransalgssjöar, naturligt näringsrika sjöar och myrsjöar). Endast i myrsjöarna är situationen god. I barrskogsregionen och i jordbruksområdena påverkas sjöarna och de djur och växter som lever där bland annat försurning, övergödning och förbruning, men även av miljöstörande ämnen som till exempel kvicksilver. Även om den sura nederbörden minskar är den naturliga återhämtningen i många sjöar och vattendrag långsam.
Förändrade livsmiljöer
Det finns gott om vandringshinder och många vattendrag har också blivit rensade och rätade i samband med timmerflottning, vilket förstört eller skadat livsmiljöer för många arter. Många vatten har heller inte längre kontakt med det omgivande svämplanet som tillför både näring och utgör uppväxtmiljöer för flera arter. Vandringshinder påverkar inte bara de arter som hindras av en damm direkt, utan påverkar även andra arter som till exempel flodpärlmussla och tjockskalig målarmussla. Dessa sprider sig genom att deras larver fäster vid fiskar som lax, öring respektive elritsa och stensimpa.
Viktiga kantzoner
Kantzoner med träd är viktiga för många arter. De ger skugga, utgör livsmiljö för mossor och insekter, samt tillför död ved som skydd för många arter. En god hänsyn till vatten vid skogsavverkning är viktigt.
Utvärderingen av art- och habitatdirektivet visar att situationen för asp, flodnejonöga, havsnejonöga, lax och stensimpa inte är bra med anledning av många av de problem som nämns ovan. För arter som nissöga, bäcknejonöga är läget bättre. Flodkräftan påverkas hårt av den algsvamp som sprids med signalkräftor.
Ett urval av underlaget för tillståndsbeskrivningen av mångfald i Norra Sverige
Välj en ämnesgrupp ovan för att läsa mer om tillståndet.
Mångfald: Södra Sverige
Tillstånd för mångfald i Södra Sverige
Situationen för sjöar och vattendrag i södra Sverige är inte så bra för fyra av fem sjönaturtyper och läget är inte bra för de två vattendragstyperna större och mindre vattendrag som finns här. Många vatten har påverkats av övergödning, försurning, föroreningar och rätningar eller rensningar som påverkar livsmiljöerna direkt eller indirekt. Läget är inte bra för flera av de fisk- och musselarter som lever här och som ingår i EU:s naturvårdsdirektiv.
I södra Sverige är situationen inte bra för fyra av de fem sjönaturtyperna som bedöms i Art- och habitatdirektivet (näringsfattiga slättsjöar, ävjestrandssjöar, kransalgssjöar, naturligt näringsrika sjöar och myrsjöar i art- och habitatdirektivet) eller för de två vattendragsnaturtyperna större och mindre vattendrag som finns här. Endast i myrsjöarna är situationen god. Det är gott om jordbruksmark och kantzoner till vatten är viktiga för att begränsa näringsläckage och för att skapa skugga och tillföra död ved till vattendragen. Vattendragen med dess trädklädda kantzoner skapar även spridningskorridorer för många arter. Dock kan man se att främmande invasiva arter som till exempel skunkkalla sprider sig och tränger undan andra arter. Många vattendrag är rensade och rätade och det finns gott om grävda diken.
Övergödning och försurning
Övergödningsproblem och förbruning är påtagligt, men även miljöstörande ämnen som till exempel kvicksilver skapar problem. Även om den sura nederbörden minskar så gör naturligt sura bergarter i sydvästra Sverige att den naturliga återhämtningen i många sjöar och vattendrag är mycket långsam. De senaste två åren har torkan varit kännbar, grundvattennivåerna låga, och under sommaren har flera småvatten och små vattendrag torkat ut under längre perioder.
Utvärderingen av art- och habitatdirektivet visar att situationen för flodnejonöga, lax, sik och vårsiklöja inte är bra på grund av de problem som nämns ovan. Däremot bedöms läget vara bra för nissöga samt bäcknejonöga och stensimpa, där de två senare lever i små vattendrag och inte förflyttar sig så långt och inte påverkas lika kraftigt av att livsmiljöerna är åtskilda av vandringshinder.
Ett urval av underlaget för tillståndsbeskrivningen av mångfald i Södra Sverige
Välj en ämnesgrupp ovan för att läsa mer om tillståndet.
Mångfald: Kust och öppet hav
Tillstånd för mångfald i kust och öppet hav
Populationer av arter högst upp i näringskedjan har ökat de senaste decennierna. Även vissa fiskbestånd uppvisar positiva trender, men runt 470 arter anses vara sårbara eller hotade i den marina miljön. Utbredningen och kvalitén på flera viktiga livsmiljöer har minskat. Sammantaget visar undersökningar av biologisk mångfald att det är långt kvar för att uppnå Sveriges åtagande och mål om ett rikt växt- och djurliv.
Befintliga sammanställningar av biologisk mångfald visar att god miljöstatus inte nås för någon livsmiljö eller djurgrupp i svenska hav, och förlusten av biologisk mångfald bedöms inte ha hejdats på senare år. Runt 470 arter i den marina miljön anses vara sårbara, hotade eller ha tveksam status, däribland drygt 20-talet fiskarter. Bland annat bedöms bestånden av torsk, kolja, långa, klorocka och hälleflundra vara hotade i Västerhavet. I Östersjön är tillståndet för torskbestånden fortsatt dåligt. I Bottenviken har bestånden av harr minskat kraftigt under en längre tid. Många av de hotade marina arterna utgörs av mjukbottenlevande organismer som blötdjur, kräftdjur och koralldjur, vilka skadas fysiskt av trålning.
Försämrade livsmiljöer
Bild: Per-Olav Moksnes
Många livsmiljöer har förändrats eller försämrats. I Skagerrak har man sett att de viktiga ålgräsängarna har minskat.
I de svenska havsområdena har utbredningen och kvalitén på flera viktiga livsmiljöer minskat, vilket medfört negativa effekter på den biologiska mångfalden. Ålgräsängarna har minskat kraftigt i Skagerrak och vattenväxter i grunda Östersjövikar visar tecken på hög mänsklig påverkan med förändringar i artsammansättning och utbredning. Längs delar av kusten växter tången fortfarande inte lika djupt som förr. Utbredningen av syrefattig djupbotten har aldrig varit så stor som nu. Av Östersjöns bottenyta söder om Åland beräknas ungefär en tredjedel vara syrefattig eller syrefri. Dessa djupbottnar är numer otillgängliga för de djur som normalt lever här vid högre syrehalter.
Positiva förändringar
Det finns även positiva förändringar. Populationer av arter högst upp i näringskedjan har ökat de senaste decennierna. Exempelvis har populationerna av gråsäl, knubbsäl, vikare, och havsörn ökat. Även bestånden av en del fiskarter återhämtar sig, såsom rödspätta på västkusten, skrubbskädda i delar av Östersjön och vissa bestånd av havsöring i Bottniska viken.
Det finns också positiva förändringar i miljön. Populationerna av gråsäl, knubbsäl och vikare fortsätter att öka†Sveriges vattenmiljö, Tillståndsrapport säl. Häckningsframgången hos havsörnen ligger i de flesta områden på en nivå motsvarande den på 1950-talet, innan miljögifter störde djurens fortplantning†Havet 2015/2016 Havsörn.. Flera sjöfågelarter återhämtar sig, särskilt på västkusten. Bestånden av flera fiskarter börjar återhämta sig, exempelvis rödspätta på västkusten, skrubbskädda i delar av Östersjön och havsöring i Bottenviken. Det visar att det går att vända negativa trender med rätt åtgärder.
Ett urval av underlaget för tillståndsbeskrivningen av mångfald i kust och öppet hav
I Västerhavet anses det storskaliga havsfisket vara ett av de allvarligaste hoten mot den biologiska mångfalden, och direkt eller indirekt bidragande till att nästan 140 bottenlevande djur och fiskar idag är rödlistade i svenska vatten, samt till storskaliga vegetationsförändringar vid kusten. Även om knubbsäl, tumlare, samt flera fågelarter visar tecken på återhämtning i Skagerrak idag, så är det ännu långt kvar för att uppnå målet om ett rikt växt- och djurliv i detta havsområde.
Fisket ett stort problem
Överfiske och bifångst anses vara en huvudorsak till att 20 fiskarter idag är hotade i Västerhavet, inklusive vanliga matfiskar som torsk, kolja, långa och hälleflundra. Situationen är dock allvarligast för haj- och rockarter som fångas som bifångst, då dessa är mycket känsliga för fiske på grund av långsam reproduktion. För några arter som rödspätta och gråsej visar dock bestånden idag en positiv trend. Under de senast åren har stim av blåfenad tonfisk dykt upp i Västerhavet, en art som saknats sen 1960-talet. Torskbestånden i Nordsjön har ökat de senaste tio åren och närmar sig idag 1980-talets storlek. Däremot är de lokala bestånden av kustlekande torsk i Bohuslän fortfarande mycket svaga där fiskar över 40 cm är mycket få.
Mer algmattor, mindre ålgräs
Förlusten av stora rovfiskar som torsk från kustekosystemen anses tillsammans med övergödning vara huvudorsaker till att förekomsten av fintrådiga algmattor i grunda vikar ökat dramatiskt, samt att ålgräsängar minskat med över 60 procent i Bohuslän sedan 1980-talet. Detta har medfört allvarliga negativa effekter på den lokala biodiversiteten i kustzonen, där även den småskaliga kustexploateringen bidrar till ett ökande hot. Invasiva arter som amerikansk kammanet och japanskt jätteostron är idag vanliga i Bohuslän med betydande påverkan på ekosystemen lokalt.
Bättre för knubbsäl, tumlare och flera sjöfågelarter
Trots att knubbsälarna i Västerhavet drabbats av flera dödliga epidemier de senaste 30 åren, har populationen återhämtat sig starkt. Även tumlaren liksom de flesta fågelarter som häckar eller övervintrar i Västerhavet visar en stabil eller ökande populationsstorlek. Ett undantag utgörs av dykande bottenätande fågelarter som ejdern, som visar dålig populationsutveckling.
Ett urval av underlaget för tillståndsbeskrivningen av mångfald i Skagerrak
Välj en ämnesgrupp ovan för att läsa mer om tillståndet.
Mångfald: Kattegatt
Tillstånd för mångfald i Kattegatt
I Västerhavet anses det storskaliga havsfisket vara ett av de allvarligaste hoten mot den biologiska mångfalden, och direkt eller indirekt bidragande till att nästan 140 bottenlevande djur och fiskar idag är rödlistade i svenska vatten. Även om knubbsäl, tumlare, samt flera fågelarter visar tecken på återhämtning i Kattegatt, så är det ännu långt kvar för att uppnå målet om ett rikt växt- och djurliv i detta havsområde.
Fisket ett stort problem
Överfiske anses vara en huvudorsak till att 20 fiskarter idag är hotade i Västerhavet, inklusive vanliga matfiskar som torsk, kolja, långa och hälleflundra. Det historiskt så viktiga torskbeståndet i Kattegatt är fortsatt på mycket låg nivå. Även om torsken ökande under en period till följd av exempelvis instiftande av fiskefria områden i östra Kattegatt, visar beståndet åter en vikande trend under de senaste åren. Idag hittas god tillgång på stor torsk endast i Öresund där trålförbud rått sedan 1930-talet. Provfisken längs kusten visar att strandkrabban ökat starkt i vissa områden, vilket möjligen kan vara kopplat till minskad förekomst av stora rovfiskar. Till skillnad från torsken har beståndet av rödspätta i Kattegatt och Öresund ökat kraftigt sedan 1990-talet, och även bestånden av gråsej och sill visar en ökande trend. Under de senaste åren har stim av blåfenad tonfisk dykt upp i Kattegatt och Öresund, en art som saknats sen 1960-talet. Däremot är återväxten av den hotade ålen fortsatt svag i hela Nordsjöområdet.
Välmående ålgräsängar
Storskaliga förändringar av kustvegetationen har inte noterats i Kattegatt de senaste decennierna på samma sätt som i Bohuslän, och idag hittas stora och till synes välmående ängar av ålgräs i exempelvis Kungsbackafjorden, Skälderviken och stora delar av Öresund, där djuputbredning tycks ha ökat under senare år.
Positivt för knubbsäl, tumlare och sjöfågel
Knubbsälen i Västerhavet tillväxer starkt och är idag på en nivå som är jämförbar med storleken i början av 1900-talet. Även tumlaren, liksom de flesta fågelarter som häckar eller övervintrar i Västerhavet, visar en stabil eller ökande populationsstorlek.
Ett urval av underlaget för tillståndsbeskrivningen av mångfald i Kattegatt
Välj en ämnesgrupp ovan för att läsa mer om tillståndet.
Mångfald: Södra Egentliga Östersjön
Tillstånd för mångfald i Södra Egentliga Östersjön
Populationer av arter högst upp i näringskedjan har ökat de senaste decennierna. Även vissa fiskbestånd uppvisar positiva trender. Men arter som ejder och torsk har minskat markant. Dessutom har utbredningen och kvalitén på flera viktiga livsmiljöer minskat. Sammantaget visar undersökningar av biologisk mångfald att det är långt kvar för att uppnå Sveriges mål om ett rikt växt- och djurliv i detta havsområde.
Positivt för den biologiska mångfalden är att populationerna av gråsäl, knubbsäl och havsörn har ökat de senaste decennierna. Beståndet av skrubbskädda har ökat, liksom strömming de senaste åren. Bestånden av abborre och gös är överlag stabila.
Negativt är dock att ejderpopulationen har minskat sedan mitten på 1990-talet, med en väldigt kraftig minskning 2006–2008. Tillståndet för torskbestånden är fortsatt dåligt. Vid kusten syns en minskning av antalet karpfiskar. Beståndsutvecklingen för gädda är osäker, men tillgängliga data tyder på en försämring.
Blåstångens utbredning har varierat under åren. Trenden för hela tidsperioden (1984–2016) är antingen negativ eller oförändrad. Övervakning av ålgräs visar på blandade resultat med ökning på vissa lokaler, minskning på andra (2001–2016). Undersökningar av vattenväxter i grunda havsvikar på tidigt 2000-tal visade att över 60 procent av vikarna i Kalmar län i hög grad var utsatta för mänsklig påverkan med förändringar i artsammansättning och utbredning. Resultaten från Blekinge var något bättre.
Utbredningen av syrefattig djupbotten har aldrig varit så stor som nu. I södra Östersjön beräknas en tredjedel av bottenytan vara väldigt syrefattig eller syrefri. Dessa djupbottnar är numer otillgängliga för de djur som normalt skulle leva här vid högre syrehalter.
I södra Egentliga Östersjön har ett 20-tal främmande arter påträffats. Av dessa har en handfull bedömts kunna ge stora ekologiska effekter. En av dessa arter är den svartmunnade smörbulten som påträffades för första gången utanför Karlskrona i juli 2008. Sedan dess har den spridit sig snabbt norrut.
Ett urval av underlaget för tillståndsbeskrivningen av mångfald i Södra Egentliga Östersjön
Välj en ämnesgrupp ovan för att läsa mer om tillståndet.
Mångfald: Norra Egentliga Östersjön
Tillstånd för mångfald i Norra Egentliga Östersjön
Populationer av arter högst upp i näringskedjan har ökat de senaste decennierna. Även vissa fiskbestånd uppvisar positiva trender. Men arter som ejder, alfågel och torsk har minskat markant. Dessutom har utbredningen av syrefattig djupbotten aldrig varit så stor som nu. Dessa bottnar är numer otillgängliga för de djur som normalt lever här. Sammantaget visar undersökningar av biologisk mångfald att det är långt kvar för att uppnå Sveriges mål om ett rikt växt- och djurliv i området.
Positiv utveckling
Positivt för den biologiska mångfalden är att populationen av gråsäl och havsörn har ökat kraftigt de senaste decennierna. Blåstång, som utgör en viktig livsmiljö för andra arter, har ökat i djuputbredningen i ytterskärgården sedan mätningarnas början på tidigt 1990-tal. Bestånden av strömming ökar, liksom den kustlekande skrubbskäddan som numer anses vara en egen unik Östersjöart.
Minskning av sjöfågel och fisk
Negativt är dock att ejder och alfågel minskat sedan 1980-talet. Minskningen har varit som kraftigast de senaste 10 åren. Tillståndet för torskbeståndet är dåligt. Även skarpsillen minskar, men under de senaste mätningarna var rekryteringen av ung fisk relativt stark. Utsjölekande skrubbskädda har minskat dramatiskt. Bestånden av abborre och gös visar olika utveckling beroende på område, men är överlag stabila. Beståndsutvecklingen för gädda är osäker, men tillgängliga data tyder på en försämring vid öppna kuststräckor och i ytterskärgården.
Tillståndet i grunda vikar
Undersökningar av vattenväxter i grunda havsvikar indikerar att över 60 % av vikarna i hög grad är utsatta för mänsklig påverkan med förändringar i artsammansättning och utbredning. Exempelvis har kransalger minskat i utbredning, till exempel den rödlistade arten raggsträfse.
Stor utbredning syrefattig botten
Utbredningen av syrefattig djupbotten har aldrig varit så stor som nu. Av Östersjöns bottenyta söder om Åland beräknas ungefär en tredjedel vara syrefattig eller syrefri. Dessa djupbottnar är numer otillgängliga för de djur som normalt lever här vid högre syrehalter.
Främmande arter
I norra Egentliga Östersjön har ett 20-tal främmande arter påträffats. Av dessa har främst sex arter bedömts kunna ge stora negativa ekologiska effekter, exempelvis svartmunnad smörbult, havsborstmasken Marenzelleria och vandrarmussla.
Ett urval av underlaget för tillståndsbeskrivningen av mångfald i Norra Egentliga Östersjön
Välj en ämnesgrupp ovan för att läsa mer om tillståndet.
Mångfald: Bottenhavet
Tillstånd för mångfald i Bottenhavet
Populationer av arter högst upp i näringskedjan har ökat de senaste decennierna. Bland fiskbestånden är tillståndet varierande. Provfisken visar att populationerna av abborre och gös minskar i flera områden. Till skillnad från i Egentliga Östersjön är syrehalterna i djupvattnet inte så låga att de är problematiska för bottenlevande djur, men de har sjunkit något under de senaste decennierna.
God utveckling för gråsäl och vikaren
Gråsälen, som bedöms gemensamt för hela Östersjön, har liksom vikaren haft en mycket god utveckling i ett längre tidsperspektiv som följd av minskande halter av flera miljögifter. Antal och utbredning är tillfredsställande, men tunt späcklager och lägre dräktighetsfrekvens hos sälarna indikerar att tillståndet inte är fullgott. Även havsörnen har gynnats av de minskande miljögifthalterna sedan de svåra åren på 1970-talet. Men i ett större område längs norra Bottenhavskusten visar örnarna åter tecken på försämrad reproduktion, troligen orsakad av miljögiftspåverkan.
Minskning av sik och gös
Sikbestånden visar inte samma goda utveckling i Bottenhavet som i Bottenviken, även om nedgången sedan 1990-talet verkar ha planat ut på senare år. I södra Bottenhavet har gösbeståndet minskat kraftigt.
Tång och vattenväxter
Miljötillståndet för alger på hårdbotten verkar överlag gott att döma av en relativt stor utbredning nedåt i djupled. Tången visar dock fortsatt tecken på att minska något i djuputbredning sedan början av 2000-talet. Den artrika vegetationen på grund mjukbotten verkar överlag frisk. Men kunskapen om dessa bottnar behöver bli bättre.
Lägre syrehalter
Negativt för Bottenhavet är att syrehalterna i djupvattnet sjunkit något under några decennier, även om de fortfarande är höga nog att tillåta bottenlevande djur att leva där.
Främmande arter
I Bottenhavet påträffas ca 12 främmande arter. Av dem anses havsborstmaskarna Marenzelleria vara bland de främmande arter i Östersjön som har stor effekt på ekosystemet.
Fler övervintrande sjöfåglar
I takt med den minskande havsisen på senare år tycks Bottenhavet få ökande betydelse som övervintringsområde för sjöfåglar, med knipa och storskrake som tydliga exempel.
Ett urval av underlaget för tillståndsbeskrivningen av mångfald i Bottenhavet
Välj en ämnesgrupp ovan för att läsa mer om tillståndet.
Mångfald: Bottenviken
Tillstånd för mångfald i Bottenviken
Populationer av arter högst upp i näringskedjan har ökat de senaste decennierna. För vissa fiskbestånd råder ett gott tillstånd, men undantag finns, till exempel den unika havslevande harren. Det råder stor kunskapsbrist beträffande tillståndet i de viktiga livsmiljöerna knutna till vegetationsbälten i Bottenviken, där de naturliga förhållandena avviker mycket från andra havsområden. Syrehalten i djupvattnet är hög och gynnsam för bottenlevande djur.
Bättre läge för vikaren
Vikaren som kan beskrivas gemensamt för Bottenviken och Bottenhavet har nu återhämtat sig kraftigt efter de mycket dåliga tiderna på 1970- och 80-talen då miljögifter skadade beståndet. Tillväxttakten och utbredningen är dock fortfarande mindre än vad som förväntas för en helt frisk population. Bestånden av abborre bedöms överlag vara bra och sikbeståndens tillstånd är gott. Även beståndet av siklöja är ganska stort, men minskande rekrytering de senaste åren motiverar minskningar i fångstuttaget.
Den unika harren
I Bottenviken finns världsunik havslekande harr, som samexisterar med harr som vandrar upp i vattendrag vid lek. Enligt tillgänglig information har harrbestånden i havet minskat kraftigt under de senaste hundra åren, men det är oklart ifall bägge eller bara en av dessa harrformer minskat. Glädjande är dock att några av havsöringsbestånden, som länge varit dåliga, ökat något de senaste åren vilket sannolikt är ett resultat av fredningar och restaureringar i vattendrag. Tillståndet för strömmingsbeståndet är gott sedan många år, men ökat uttag från fisket de allra senaste åren motiverar försiktigare beskattning.
Speciellt havsområde
Genom den låga salthalten skiljer sig vegetationsbältena i Bottenviken naturligt från dem i våra sydligare havsområden och kunskapsbristen om tillståndet i dessa miljöer är särskilt stor här. Positivt i Bottenviken är att syrehalten i djupvattnet är ganska hög och gynnsam för det bottenlevande djurlivet.
Skyddade områden
Inrättande av marina skyddade områden är ett av flera sätt att bevara den biologiska mångfalden. Än så länge har endast cirka 4,8 % av havets areal skyddats i Bottniska viken, och målet på 10 % bedöms inte kunna uppnås till år 2020.
Främmande arter
I Bottenviken påträffas ca 7 främmande arter, där rovvattenloppan är ett exempel på en art som bedömts kunna ge negativa ekologiska effekter.
Ett urval av underlaget för tillståndsbeskrivningen av mångfald i Bottenviken
Välj en ämnesgrupp ovan för att läsa mer om tillståndet.
Orsaker: mångfald
Orsaker: mångfald
Orsaker i sjöar och vattendrag
I många vatten har miljöåtgärder visserligen lett till minskade problem förknippade med försurning och övergödning. Men istället har andra problem ökat, till exempel förbruning och sämre ljusklimat. I många områden har livsmiljöer påverkats kraftigt eller till och med försvunnit.
Förändrade livsmiljöer
Torrläggning av mindre vattensamlingar, så kallade småvatten, kan medföra att livsmiljön för många arter försvinner helt eller under perioder av året. Långa perioder med torka försvårar läget, något som förväntas öka i och med klimatförändringar. Diken med avvattnande effekt eller rensning av diken påverkar också negativt. Oavsiktliga körskador vid till exempel passage av vattendrag i samband med skogsbruk orsakar grumling, vilket leder till både igenslamning av bottnar och försämrad sikt i vattnet. Försurning slår ut många arter, men minskat nedfall av sur nederbörd och kalkning har lett till en återhämtning i många områden och arter kan komma tillbaka.
Påverkade vattendrag
Bild: Oskar Henriksson
Många småvatten förstörs genom urbanisering, jordbruk eller igenväxning.
Fria vandringsvägar är något som saknas i många vattendrag. Dämmen av olika slag som hindrar arter att vandra inom en älv eller mellan sött och salt vatten har särskilt minskat mångfalden av många fiskpopulationer i Sverige. Men även annan dämning, reglering som leder till torrlagda sträckor, rätning och rensning har gjort att lämpliga livsmiljöer för många arter försvunnit på många ställen. Groddjur är beroende av småvatten med god vattenkvalitet (ofta fisk och kräftfria) och många småvatten förstörs genom urbanisering, jordbruk eller igenväxning. Även sjukdomar som chytridsjuka (svamp) utgör hot.
Övergödning
Övergödning leder till ökad risk för försämrade ljusförhållanden, igenväxning och försämrad vattenkvalitet med syrebrist som följd. I många områden har naturliga våtmarker, vilka fungerat som näringsfilter, dikats ut och försvunnit i närheten av sjöar och vattendrag. Vissa arter kan ha svårt att anpassa sig till förändringarna och konkurreras ut av mindre känsliga arter. Förändrad markanvändning, till exempel avverkning, kan leda till ökad solinstrålning med högre vattentemperaturer som missgynnar vissa arter. Uppväxt vegetation med ökad beskuggning i tidigare öppna miljöer kan å andra sidan leda till att andra arter inte trivs.
Orsaker i kust och öppet hav
De främsta orsakerna till att den biologiska mångfalden i Sveriges havsområden är hotade är idag förstörelse av livsmiljöer genom exploatering, fiske och övergödning. Även miljögifter och främmande arter kan bidra till hotbilden. Klimatförändringar med varmare vatten och lägre salthalt kan på sikt leda till att marina arter och arter som föredrar kallt vatten missgynnas.
Övergödning och utbredd syrebrist
Övergödning i kombination med få saltvattensinbrott till Östersjön de senaste decennierna har gjort att utbredningen av syrefri eller väldigt syrefattig djupbotten aldrig varit så stor som nu. Dessa djupbottnar är numera otillgängliga för de djur som normalt lever här vid högre syrehalter.
I grunda vatten utgör tång och andra stora bottenlevande alger och kärlväxter en viktig livsmiljö för många organismer. Med övergödningen har mängden snabbväxande små plankton- och påväxtalger ökat. Detta har lett till försämrade ljusförhållanden för de stora bottenlevande algerna och växterna med förändringar i artsammansättning och minskad utbredning som följd. Även strandexploatering och båttrafik anses ha bidragit till att de grunda livsmiljöerna påverkats negativt.
Skador från trålfisket
Bild: Oskar Henriksson
Båttrafiken anses vara en av flera bidragande faktorer till att viktiga livsmiljöer i havet försämrats.
Fiske är en bidragande orsak till att över 150 bottenlevande djur och fiskar idag är hotade i svenska vatten. De flesta av dessa arter hotas av fiske med bottentrål där arter av blötdjur, kräftdjur och koralldjur skadas fysiskt av trålborden eller indirekt genom uppslamningen av sediment. En annan viktig orsak är det storskaliga havsfiskets överuttag av många arter och bifångst av andra arter än målarterna. Fisket påverkar också däggdjur och fåglar negativt genom att de fastnar i redskapen och drunknar. Överfiske på stora rovfiskar har påverkat hela näringskedjan, vilket anses ha bidragit till exempelvis försämrad status av vegetationsklädda bottnar med massförekomst av småfisk, få betande smådjur och mycket påväxtalger.
Förändrat klimat
De globala klimatförändringarna förväntas leda till varmare vatten samt ökad nederbörd och lägre salthalt i de svenska havsområdena. Detta kan på sikt leda till att marina arter som föredrar högre salthalt samt arter som föredrar kallt vatten missgynnas.
Årgärder: mångfald
Åtgärder: mångfald
Åtgärder i sjöar och vattendrag
Många åtgärder genomförs för att förbättra livsmiljöer och spridningsmöjligheter för arter i och i nära anslutning till sötvatten. Men åtgärdsbehovet är fortfarande stort och fler åtgärder behöver genomföras för att förstärka och återskapa de strukturer och funktioner som skapar förutsättningar för en hög biologisk mångfald.
En grönare infrastruktur
Åtgärder som återställning av vattendrag, byggda faunapassager och anläggande av småvatten har bidragit positivt för att förbättra spridningsmöjligheter och säkra livsmiljöer för många arter, men behöver öka i omfattning. En grön infrastruktur är viktig, där man även tar hänsyn till klimatförändringar och hur dessa påverkar sötvatten i framtiden. Fria vandringsvägar behöver byggas eller återställas för att organismer ska kunna sprida sig. Det behövs en mer naturlik vattenståndsvariation med återskapandet av svämplan, det vill säga marker längs ett vatten som regelbundet översvämmas vid högre flöden. Återkommande översvämningar bidrar till levande strandmiljöer och gynnar många konkurrenssvaga arter.
Betande djur
Vissa stränder växer igen på grund av att marken inte längre brukas. Betande djur behövs för att upprätthålla eller återskapa den så kallade blå bården, en öppen yta mellan strandkanten och vassbältet, vilken är betydelsefull för många arter.
Övergödning och försurning
Näringsbelastningen från mänskliga källor är fortfarande påtaglig i vissa områden och behöver minska för lindra effekten av övergödningsproblem och skapa förutsättningar för en god vattenkvalitet. Kalkning tillsammans med en minskad belastning av försurande ämnen har i många områden lett till mer naturliga pH-nivåer, och de har återigen blivit livsmiljöer för flera arter.
Förvaltning och skydd
Åtgärdsprogram för hotade arter upprättas där det behövs särskilda insatser, och kan användas för att genomföra förändringar som bidrar till ett långsiktigt bevarande. I flera fall kan områdesskydd vara lämpligt för att skydda arter och deras livsmiljöer. Man behöver ta hänsyn till vatten i till exempel skogsbruk genom att förhindra körskador och lämna kantzoner i anslutning till vatten. Spridning av främmande arter behöver förhindras, och utsättning av fisk och kräftor till redan fisktomma vatten behöver begränsas.
Åtgärder i kust och öppet hav
Många åtgärder är på gång för att minska förlusten av biologisk mångfald i Sverige. De viktigaste åtgärderna för havet är att stärka de marina skyddade områdenas funktionalitet, genomföra åtgärdsprogrammen för hotade arter och naturtyper, samt åtgärdsprogrammen enligt vattenförvaltnings- och havsmiljöförordningen. Större hänsyn måste tas till miljön när naturresurser nyttjas, exempelvis vid fiske. Även åtgärder för att minska övergödningen är fortsatt viktiga.
Sveriges etappmål
För att vända den negativa trenden för biologisk mångfald och underlätta möjligheterna att nå Sveriges miljömål har regeringen fastställt tio etappmål. Ett av de viktigaste etappmålen är att verka för att de marina skyddade områdena ska utgöra ett ekologiskt representativt, sammanhängande och funktionellt nätverk. För att nå dit måste dock kunskapen öka om livsmiljöers och arters utbredning i havet, samt förståelsen om hur områden är biologiskt sammanlänkade. Det är också centralt att dessa områden får rätt skydd och tillsyn, till exempel genom begränsat fiske och restriktioner för verksamheter som skadar bottnarna och de arter som lever där. Ett annat viktigt etappmål är att öka antalet, och implementera åtgärdsprogrammen för hotade arter och naturtyper.
Åtgärdsprogram
Som ett led i arbetet med att förbättra miljön i havet har Havs- och vattenmyndigheten även tagit fram ett åtgärdsprogram för havsmiljön enligt havsmiljödirektivet. Bland de åtgärder som har betydelse för den biologiska mångfalden i havet ingår bland annat att minska fisketrycket på bestånd av arter med ekologiska nyckelfunktioner, utveckla metoder för att kontrollera främmande arter samt att genomföra restaureringsåtgärder för bottenvegetation. Åtgärder för att minska belastningen av näring till havet för att motverka övergödning både lokalt och regionalt är fortsatt mycket viktiga för att stärka den biologiska mångfalden. Även nationellt och internationellt arbete med att begränsa klimatförändringar är viktiga för arbetet med biologisk mångfald.
Experter bakom tillståndsbedömningarna
Sjöar och vattendrag: Eddie von Wachenfeldt och Stina Drakare, SLU
Kust och öppet hav: Jan Albertsson Umeå universitet Joakim Hansen, Stockholms universitet Per Moksnes, Göteborgs universitet Noora Mustmäki, SLU
För att den biologiska mångfalden i haven ska kunna bevaras behöver värdefulla marina livsmiljöer skyddas, antingen som nationalparker, naturreservat...
På Artdatabankens Rödlista 2020 finns ungefär 260 sötvattenlevande arter vars framtid bedöms som osäker. Listan domineras av ryggradslösa djur, alger och kärlväxter. De främsta anledningarna till att arter hamnat på listan är förändrade och försämrade livsmiljöer till följd av torrläggning, igenväxning, vattenreglering och grumling. Därtill tillkommer nästan 360 rödlistade arter som lever på stränderna till sjöar och vattendrag. På Artdatabankens rödlista är sju fiskarter listade i sötvatten.
I de svenska havsområdena har utbredningen och kvalitén på flera viktiga livsmiljöer minskat, vilket medfört negativa effekter på den biologiska mångfalden. Ålgräsängarna har minskat kraftigt i Skagerrak och vattenväxter i grunda Östersjövikar visar tecken på hög mänsklig påverkan med förändringar i artsammansättning och utbredning. Längs delar av kusten växter tången fortfarande inte lika djupt som förr. Utbredningen av syrefattig djupbotten har aldrig varit så stor som nu. Av Östersjöns bottenyta söder om Åland beräknas ungefär en tredjedel vara syrefattig eller syrefri. Dessa djupbottnar är numer otillgängliga för de djur som normalt lever här vid högre syrehalter.
Fria vandringsvägar är något som saknas i många vattendrag. Dämmen av olika slag som hindrar arter att vandra inom en älv eller mellan sött och salt vatten har särskilt minskat mångfalden av många fiskpopulationer i Sverige. Men även annan dämning, reglering som leder till torrlagda sträckor, rätning och rensning har gjort att lämpliga livsmiljöer för många arter försvunnit på många ställen. Groddjur är beroende av småvatten med god vattenkvalitet (ofta fisk och kräftfria) och många småvatten förstörs genom urbanisering, jordbruk eller igenväxning. Även sjukdomar som chytridsjuka (svamp) utgör hot.
Fiske är en bidragande orsak till att över 150 bottenlevande djur och fiskar idag är hotade i svenska vatten. De flesta av dessa arter hotas av fiske med bottentrål där arter av blötdjur, kräftdjur och koralldjur skadas fysiskt av trålborden eller indirekt genom uppslamningen av sediment. En annan viktig orsak är det storskaliga havsfiskets överuttag av många arter och bifångst av andra arter än målarterna. Fisket påverkar också däggdjur och fåglar negativt genom att de fastnar i redskapen och drunknar. Överfiske på stora rovfiskar har påverkat hela näringskedjan, vilket anses ha bidragit till exempelvis försämrad status av vegetationsklädda bottnar med massförekomst av småfisk, få betande smådjur och mycket påväxtalger.
