På senare år har allt fler främmande, invasiva arter börjat breda ut sig i våra sötvatten. En främmande art är en organism som har spridits utanför sitt naturliga utbredningsområde med människans hjälp. Detta kan ha skett avsiktligt eller av misstag. En del av dessa nya arter ställer till problem, andra gör det inte. Här beskrivs övervakningen av några invasiva arter samt hur man kan arbeta för att begränsa dem.
Miljöövervakning av främmande arter i sötvatten innebär många utmaningar. Arterna representerar flera grupper av organismer, var och en med en unik biologi. Åtskilliga av dem kräver därför ett särskilt anpassat övervakningsprogram för att kunna övervakas på ett effektivt och trovärdigt sätt.
Främmande arter är sällsynta i början när de etablerar sig och dessutom kan livet under vattenytan vara svårt att övervaka. Med hjälp av många ögon kan man i viss mån avhjälpa problemet och rapporter från allmänheten betyder därför extra mycket för kunskapen om de främmande arternas etablering och dynamik.
Tre av de mest uppmärksammade främmande arterna i svenska sötvatten är kinesisk ullhandskrabba, vandrarmussla och sjögull. Dessa arter ingår i riktade undersökningar inom miljöövervakningen.
Kinesisk ullhandskrabba har spridits världen över framför allt via fartygstrafikens ballastvatten. Krabban lever stora delar av sitt vuxna liv i sötvatten men vandrar till salt eller bräckt vatten för att reproducera sig. Efter parningen dör både hanar och honor.
Ullhandskrabban har påträffats regelbundet längs Sveriges kust sedan 1930-talet och i Mälaren och Vänern sedan 1936 respektive 1954. Flest ullhandskrabbor har setts vid ostkusten medan rapporter om krabbor från syd- och västkusten inte alls är lika vanliga. Kanske innebär detta att det finns fler krabbor på ostkusten men det kan även bero på skillnader i människors benägenhet att rapportera fynd. På västkusten finns ju flera andra arter av krabbor och därför uppmärksammas rimligen inte ullhandskrabbor på samma sätt där av allmänheten.
Men i Mälaren och Vänern är ullhandskrabban väl dokumenterad, särskilt de senaste decennierna (figur 1). Här har allmänhetens rapportering dessutom kunnat kompletteras med statistik över bifångster från yrkesfiskare. I början av år 2000 ökade fynden i Mälaren markant och något senare började även omfattande fynd rapporteras från Vänern med en topp år 2005. Därefter minskade rapporteringen successivt från båda sjöarna, i Vänern har fynden upphört helt efter 2010 men från Mälaren rapporteras ännu ett fåtal fynd årligen.
I ett längre perspektiv är observationerna från Mälaren och Vänern inte jämnt fördelade i tid och rum. I Mälaren ökar rapporterna av fynd vissa år för att sedan minska de efterföljande åren. I båda sjöarna koncentreras fynden till områden nära hamnar eller farleder. Den ojämna fördelningen i tid och rum är precis vad man kan förvänta sig om ett stort men begränsat antal individer förflyttas vid få tillfällen till speciellt utsatta platser, exempelvis via fartygstrafikens ballastvatten.
Längs ostkusten innebär kombinationen av låg vattentemperatur och låg salthalt att ullhandskrabbans rom inte kan kläckas eller att de nykläckta krabblarverna inte kan utvecklas. Den ideala kombinationen av salthalt och temperatur ligger på 25–32 promille respektive 15–18 °C. Men så fort vattnet ligger kring 18° kan många larver utvecklas även om salthalten bara är 15–20 promille. Det är möjligt att krabban redan nu kan föröka sig längs västkusten, där kombinationen av salthalt och temperatur är mer gynnsam. Honor med rom har också hittats där. Enligt vad vi idag vet om ullhandskrabbans biologi är det larvernas och de unga krabbornas utveckling och överlevnad som begränsar artens täthet i svenska vatten. Om vattnet blir varmare i dessa områden är det troligt att ullhandskrabban kommer att bli vanligare både längs kusten och i våra sötvatten.
Vandrarmusslan upptäcktes för första gången i Sverige i Mälaren under 1920-talet. Därefter har arten brett ut sig, men jämfört med utvecklingen i andra länder i Europa och i Nordamerika, har spridningstakten hittills varit relativt långsam. I sötvatten har den länge bara påträffats i delar av Mälaren och Hjälmaren och deras tillrinnande vatten, samt närliggande sjöar i framför allt Uppland. Men under 2013 skedde ett trendbrott, då rapporterades vandrarmusslor för första gången från sjöarna Glan och Roxen i Motala Ströms avrinningsområde. Det är de första svenska sötvattensförekomsterna utanför Mälardalen.
De vuxna musslorna är lätta att identifiera och de rapporteras regelbundet av allmänheten. Forskare dokumenterar vandrarmusslan genom vadande, dykande inventeringar eller genom undervattensfilmning. Unga musslor kan inventeras genom att låta dem kolonisera konstgjorda substrat som sedan undersöks under stereolupp. Musslans larver kan inventeras med samma metodik som när man inventerar andra planktonorganismer. De lever nämligen frisimmande likt plankton under några veckor eller månader innan de förankrar sig på hårda ytor.
Sensommaren 2013 inventerades förekomsten av mussellarver längs hela Göta kanals/Motala Ströms sträckning. Totalt besöktes 14 lokaler mellan Sjötorp vid kanalens mynning i Vänern och Motala Ströms huvudfåra i Norrköping, samt några lokaler i Kinda kanal-systemet i Östergötland. Förekomsten av larver bekräftade rapporterna om vuxna musslor i Roxen och Glan. Mussellarver påträffades vid alla lokaler nedströms dessa sjöar (Norsholm, Kimstad och Norrköping) och på sina håll fanns stora mängder larver. Däremot hittades inga larver i proven väster om Roxen i Östergötland, i Kinda kanal-systemet eller i Västgötadelen av kanalen. Omedelbart nedströms Roxen skedde också en förändring i larvernas täthet och storleksfördelning (figur 2) som visar att den maximala larvproduktionen inträffade under högsommaren, dvs. vid en tidpunkt då båttrafiken och därmed spridningsrisken inom kanalsystemet är som störst.
Eftersom överlevnaden ofta är låg behövs många larver för att minst en mussla av varje kön ska nå könsmognad på en ny lokal. Dessutom krävs det att kolonisatörerna etablerar sig nära varandra. Spridningsrisken mellan vattensystem med hjälp av larver kan därför vara relativt liten om enstaka larver förflyttas, medan den kan öka mycket snabbt om mängden vatten/larver som förflyttas är stor. Ballastvatten och fisksumpar i större båtar liksom skvalpvatten i mindre fritidsbåtar och kanoter är tänkbara transportörer av larver. Även vatten i behållare med agnfisk utgör en potentiell risk. Spridningen i kanalsystem underlättas också av slussningen av vatten, av naturliga vattenflöden och larvernas egen rörelseförmåga. Dessutom kan även vuxna musslor spridas fastsittande på föremål, exempelvis båtar och båttrailers.
I östra delen av Göta kanal-systemet är musslan nu etablerad och larvproduktionen redan hög. Detta underlättar vandrarmusslans fortsatta populationstillväxt och spridning och utbredningen i Göta kanal-systemet kommer troligen inte att begränsas av spridningsförmågan. Istället kommer den styras av lämpliga eller olämpliga fysikaliska, kemiska och biologiska omvärldsförhållanden.
Sjögull introducerades i Sverige under 1800-talet i tron att de täta bestånden skulle ge skydd åt fiskyngel och därmed främja fisket. Nu för tiden sprids sjögull av privatpersoner som köpt en planta för att ha i dammar i trädgårdshandeln eller via en nätbutik. Arten finns i ett tjugotal vattensystem i Sverige. Den kan sprida sig mycket snabbt, något som sker just nu, exempelvis i Mörrumsåns vattensystem, där bestånden tillväxer med cirka 1 hektar per år.
Sjögull är en flerårig flytbladsväxt som trivs i näringsrika, lugna eller stillastående vatten. Flytbladen bildar en tät matta på ytan medan stjälkarna tvinnas runt varandra. Bladen når ytan i början på maj men täcket med blommor och bladverket är som störst och tätast i augusti. Sjögull förökar sig framförallt vegetativt i Sverige och spridningen sker genom att ”småplantor”, med utvecklade rötter, bryts loss från stjälken och rotas i ett nytt område eller genom utlöpare längs med botten.
Tidigare erfarenheter av bekämpning har nu utvärderats och idag pågår försök med olika metoder. Bekämpningen är svår och krävande och en felaktig eller oförsiktigt använd metod kan få motsatt effekt. Allra bäst är det om bekämpningen sätts in direkt när sjögull upptäckts på en lokal och beståndet är begränsat. Att skörda sjögull är den vanligaste metoden i Sverige men metoden har inte utvärderats. Det finns inga uppgifter om att bestånden försvinner efter skörd, möjligen sker endast en utglesning. Fältförsök har dock visat att bestånden decimeras och att blomningen uteblir om skörden påbörjas tidigt på säsongen och upprepas flera gånger. Det återstår dock att se om bestånden påverkas på lång sikt.
Andra metoder som nu testas är att täcka mattorna av sjögull med biologiskt nedbrytbart material vid bottnen, till exempel juteväv. Man kan också täcka vid antingen botten eller ytan med stora fiberdukar för att hindra tillväxten. Glipor eller hål i materialet innebär nästan alltid att sjögull överlever och åter växer mot ytan. Att täcka vid ytan kan förmodligen vara ett bra alternativ i steniga miljöer. Det är ännu för tidigt att dra långtgående slutsatser från täckningsförsöken men förhoppningen är att metoderna ska fungera väl och kunna användas i stor skala framöver.
Att lägga ut halm är ytterligare en metod som provats, men den tycks bara fungera om man använder halmens ljushämmande egenskap och täcker botten med ett tjockt lager. Men att tillföra en stor mängd organiskt material kan istället också påverka den biologiska mångfalden, eftersom syre förbrukas vid nedbrytning av materialet.
Ansvaret för att övervaka sjögull ligger idag på kommunerna. Information om nya fynd samlas i bästa fall på Artportalen alternativt hos de personer som arbetar med sjögullsproblematiken. Allra bäst hade det varit med ett nationellt arbetslag som ansvarade för både övervakning och åtgärder mot främmande invasiva vattenväxter.
Ullhandskrabba, vandrarmussla och sjögull kommer av allt att döma att öka sin utbredning i Sverige de närmaste åren. Det finns idag ett stort antal främmande arter rapporterade från svenska sötvatten och i vår närhet finns ett femtiotal nya arter som kan tänkas etablera sig här. Alla dessa arter kommer inte nödvändigtvis att skapa problem men kunskap om deras biologi och observationer från allmänheten kommer att betyda mycket även i det framtida övervakningsarbetet.
Här kan du rapportera in de flesta fynd av främmande arter, bland annat ullhandskrabba, vandrarmussla och sjögull:
www.artportalen.se
Ullhandskrabba har även en särskild portal:
www.nrm.se/ullhandskrabba
Drotz, M., Berggren, M., Lundberg, S., Lundin, K. & von Proschwitz, T. 2010. Invasion routes, current and historical distribution of the Chinese mitten crab (Eriocheir sinensis H. Milne Edwards, 1853) in Sweden. Aquatic Invasions 5: 387-396.
Kyrkander, T & Örnborg, J. 2010. Åtgärder mot främmande invasiva vattenväxter i sötvatten – kunskapsläget i dag och råd för framtiden. Naturvårdsverket. Rapport 6373.
Kyrkander, T. & Örnborg, J. 2013. Åtgärder mot sjögull - Åtgärder och metodförsök. Tingsryds Kommun.
Kyrkander, T. & Örnborg, J. 2014. Åtgärder mot sjögull. Samlad kunskap och generella råd. Rapport från Havs- och Vattenmyndigheten, nr 4, 2014.
Kyrkander, T. & Örnborg, J. 2014. Sjögull i svenska vatten – åtgärder för att bekämpa en invasiv växt. Fauna och flora. Årgång 109:2, sid. 32–36
Larsson, D. & Willén, E. 2006. Främmande och invasionsbenägna vattenväxter i Sverige. Svensk Botanisk Tidskrift 100 (1): 5–15.
Larsson, D. 2007. Reproduction strategies in introduced Nymphoides peltata populations revealed by genetic markers. Aquatic Botany 86: 402–406.
Nellbring, S. 2011. Övervakning av främmande arter i Mälaren. Naturvårdsverket. Rapport 6375.
Svensson, J-E. & Lundberg, S. 2014. Inventering av vandrarmusslans larver i Göta kanal och Kinda kanal 2013. Rapport från Havs- och Vattenmyndigheten, nr 8, 2014.
Sötvatten 2010, Miljöövervakning av främmande arter, sid. 21.