Organiska miljögifter sprids framför allt till våra vattenekosystem via mänskliga aktiviteter på land. De sprids till sjöar, vattendrag och havsområden där de kan tas upp av olika organismer. För att ta reda på hur höga halterna av dessa giftiga ämnen är och förändras över tid undersöks de i vatten, i djur som lever i eller vid vatten samt i bottensediment. Under senare år har halterna av flera organiska miljögifter minskat i vattenmiljön, men nya kemikalier tillkommer hela tiden med okända konsekvenser för ekosystemen.
Organiska miljögifter kan finnas i medel som används för att göra textilier vattenavstötande.
I grundvatten förekommer sällan organiska miljögifter, med undantag för några uppmärksammade händelser där grundvattenkällor förorenats av giftiga PFAS-föreningar. Även rester av ogräsbekämpningsmedel påträffas på sina håll i grundvattnet.
Halterna av organiska miljögifter i sjöar och vattendrag varierar stort, beroende på var i landet vi befinner oss. I tättbefolkade områden i landets södra delar är halterna högre, längre norrut lägre. I svenska havsområden är variationen också stor, med generellt sett högre halter i Östersjön än i Västerhavet. Över lag minskar ändå halterna av de flesta övervakade organiska miljögifterna i den marina miljön. Det är dock värt att notera att det idag finns miljögifter som ännu inte är inkluderade i miljöövervakningen.
På Sveriges vattenmiljö beskrivs för närvarande halterna av ett urval av alla de miljögifter som mäts – PCB-153, dioxiner (TCDD-ekvivalenter), PFOS och två varianter av bromerade flamskyddsmedel (BDE-47 och HBCDD). Mätningarna görs i fisk från både insjöar och havsområden, samt även i ägg från sillgrissla. Halterna i sötvattensfisk är ungefär jämförbara med halterna i havslevande arter för de flesta undersökta ämnena.
Högfluorerade ämnen, så kallade PFAS, har förorenat dricksvattnet på flera ställen i Sverige. PFAS är vitt spridda i miljön, extremt långlivade och vissa är giftiga.
När bekämpningsmedel påträffas i grundvatten, handlar det oftast om BAM, en nedbrytningsprodukt av ogräsmedlet diklobenil, som använts på exempelvis banvallar, grusplaner och grusgångar. Även många andra ämnen påträffas, men inte alls i lika stor utsträckning.
På Sveriges vattenmiljö redovisas än så länge ingen data för provtagning av miljögifter i grundvatten.
Organiska miljögifter förekommer i varierande grad i sjöar och vattendrag. I sediment och organismer är halterna högre än i vattnet på grund av att gifterna gärna binder till och anrikas i organiskt material. Vattentemperaturer eller mängden humusämnen i vatten och sediment påverkar också halterna av organiska miljögifter.
Södra och mellersta Sverige är mer tättbefolkat med fler större städer än landets norra delar och ligger dessutom närmare kontinenten. Här är också halterna av PCB, bromerade flamskyddsmedel, dioxiner och PFAS generellt sett högre än i norra Sverige, med några undantag för vissa PFAS. I fjällsjöarna finns de lägsta halterna.
Från ett par sjöar i Sverige finns de längsta tidsserierna i världen av analyser av utvalda organiska miljögifter i insjöfisk. Detta ger en unik bild av utvecklingen under många år. Inga av de organiska miljögifter som presenteras här visar några generellt sett ökande trender i svenska sjöar under senare år.
I sjön Abiskojaure, Norrbottens län, har PCB, BDE-47 och PFOS i röding provtagits sedan 1981.
PCB-halterna minskar under hela tidsperioden, men planar ut de senaste tio åren. Dock är halterna mycket låga.
Det bromerade flamskyddsmedlet BDE-47 visar ingen trend. Halterna ligger på 6,6 ng/g fettvikt, vilket är över gränsvärdet för humankonsumtion.
PFOS visar ingen trend, men halterna varierar mycket mellan olika år. Nu ligger halterna på 4,7 ng/g våtvikt i lever, vilket är under gränsvärdet för humankonsumtion.
Dioxiner visar ingen trend (2008–2020), troligen på grund av att det är svårare att se en tydlig trend om man inte följt halterna under en längre tid. Halterna ligger på 0,04 pg/g våtvikt, vilket är under gränsvärdet för försäljning.
I sjön Storvindeln, Västerbottens län, har miljögiftet DDE i gädda analyserats sedan 1968. Det är tillsammans med analyser i gädda från södra Sverige den längsta tidsserien i världen av miljögifter i insjöfisk. Halterna av DDE har sedan dess minskat och redovisas inte heller på Sveriges vattenmiljö.
Halterna av PCB minskar under tidsperioden, 1985–2020, och halterna de senaste åren har legat runt 0,06-0,07 µg/g fettvikt. Det är knappt hälften av halterna i gädda från södra Sverige och de ligger under riktvärdet för den akvatiska miljön (Ospar EAC).
Dioxiner minskar i gädda från 1992 och halterna de senaste åren ligger på 0,04-0,06 pg/g våtvikt, vilket är under gränsvärdet för försäljning. Det är även fyra gånger lägre än halterna i gädda från södra Sverige.
Halterna av det bromerade flamskyddsmedlet BDE-47 minskar sedan 2006 och ligger nu på 2,3 ng/g fettvikt, vilket är över gränsvärdet för humankonsumtion.
Halterna av PFOS är hälften så höga i dag jämfört med år 2007, då mätningarna startade. Halterna är nu cirka 0,9 ng/g våtvikt i lever, vilket är under gränsvärdet för humankonsumtion.
I Stensjön, Gävleborgs län, har klorerade bekämpningsmedel och PCB analyserats i abborre sedan 1997. Här syns ingen trend alls, troligen på grund av att det är svårare att se en tydlig trend om man inte följt halterna under en längre tid än så. De senaste åren ligger PCB-halten på runt 0,03 µg/g fettvikt, vilket är i samma storleksordning som hos abborre i södra Sverige. Halterna ligger under riktvärdet för den akvatiska miljön (Ospar EAC).
Halterna av flamskyddsmedlet BDE-47 och dioxiner visar inga trender över hela tidsperioden. Halterna av BDE-47 ligger på 2,5 ng/g fettvikt, vilket är över gränsvärdet för humankonsumtion. Dioxinhalterna ligger på 0,07 pg/g våtvikt, vilket är långt under gränsvärdet för försäljning.
PFOS visar en nedåtgående trend mellan 2007 och 2020. Halterna ligger på 1,2 ng/g våtvikt i lever, vilket är under gränsvärdet för humankonsumtion.
PCB-halterna minskar i röding från Stor-Tjulträsket sedan 1986. De bromerade flamskyddsmedlen BDE-47 och HBCDD visar inga trender mellan 2006 och 2020. Halterna är i dag i samma nivå på som i början av tidsperioden. Halten av både BDE-47 och HBCDD ligger på 0,8 ng/g fettvikt. För BDE-47 innebär det att halten ligger över gränsvärdet för humankonsumtion medan för HBCDD ligger halten under sekundärförgiftning. PFOS-halten tycks minska något över tid.
För södra Sverige redovisas data från mätningar i fisk från fem sjöar – Bolmen (gädda), Svartsjön, Skärgölen, Krankejön och Bästeträsk (samtliga abborre)
I sjön Bolmen, Kronobergs län, har DDE och bromerade flamskyddsmedel analyserats i gädda sedan 1967. Det är den längsta tidsserien och analyser av dessa miljögifter i insjöfisk i världen. Halterna av DDE har sedan dess minskat och redovisas inte heller på Sveriges vattenmiljö.
PCB-halterna minskar sedan mätningarnas början 1989. Sedan 2015 har de legat på cirka 0,1µg/g fettvikt, vilket är under riktvärdet för den akvatiska miljön (Ospar EAC).
Dioxiner minskar i gädda från Bolmen sedan 1994. Halterna ligger på 0,13 pg/g våtvikt, vilket är under gränsvärdet för försäljning. Det är fyra gånger högre än halterna i gädda från norra Sverige.
Trenden för det bromerade flamskyddsmedlet BDE-47 i gädda ökar under åren 1967–1992, därefter minskar de. Det beror sannolikt på kraftigt minskade europeiska utsläpp av pentaBDE, en blandning som till stor del består av just BDE-47. Halterna de senaste åren har legat stabilt på cirka 15–20 ng/g fettvikt, vilket fortfarande är högre än EU:s gränsvärde för humankonsumtion.
Halterna av PFOS minskar i gädda från Bolmen sedan 2007 och nu ligger halterna på 11 ng/g våtvikt i lever, vilket är under gränsvärdet för humankonsumtion.
I de fyra sjöarna i södra Sverige syns inga trender för PCB i abborre, vilket troligtvis beror på att mätperioden är relativt kort. Halterna ligger mellan 0,02-0,2 µg/g fettvikt, vilket är under riktvärdet för den akvatiska miljön (Ospar EAC).
Det bromerade flamskyddsmedlet BDE-47 minskar i två av de fyra södra sjöarna. Halterna i abborre av BDE-47 ligger på 1 ng/g fettvikt i tre sjöar medan den fjärde sjön, Bästeträsk på Gotland, har mer än dubbelt så hög halt, 3,7 ng/g fettvikt. Halterna i samtliga sjöar ligger över gränsvärdet för humankonsumtion.
PFOS i abborre från Skärgölen har analyserats retrospektivt från 1981 och halterna minskar över hela tidsperioden. De andra sjöarna har analyserats en kortare tidsperiod och här syns inga tidstrender för PFOS. Halterna varierar något, men ligger mellan 6 och 13 ng/g våtvikt i lever med undantag för Svartsjön där halterna bara är cirka en tiondel så höga som i övriga sjöar. Samtliga halter ligger under EU:s gränsvärde för humankonsumtion.
Dioxinerna minskar i abborre från Skärgölen under perioden 1981-2020, men ingen trend syns för de andra sjöarna. Det beror troligen på att dessa endast analyserats sedan slutet av 2000-talet. De senaste åren ligger halterna i samtliga sjöar runt 0,06-0,09 pg/g våtvikt, vilket är under gränsvärdet för försäljning.
Organiska miljögifter förekommer längs hela svenska kusten i olika stor omfattning. I sediment och levande organismer är halterna högre än i vattnet, framför allt för att dessa fettlösliga kemikalier anrikas i organiskt material. Vattentemperaturer eller mängden organiskt material i vatten och sediment påverkar också koncentrationerna av olika ämnen.
Totalt sett minskar koncentrationerna i fisk av flera organiska miljögifter från svenska havsområden. Halterna av PCB, dioxiner, PFOS och bromerade flamskyddsmedel är generellt sett högre i Östersjön jämfört med i Västerhavet.
Dioxinerna i strömming visar ingen trend här över tid. Halterna är på 0,4 pg/g våtvikt och ligger under gränsvärdet för försäljning. PCB minskar sedan slutet av 1980-talet och halterna är på 0,03 µg/g fettvikt, vilket är under riktvärdet för den akvatiska miljön (Ospar EAC).
HBCDD har minskat de senaste tio åren. Halterna är runt 5,7 ng/g fettvikt, vilket är under EU:s gränsvärde för sekundär förgiftning.
Dioxinerna i strömming visar ingen trend över tid. Halterna är på 0,5 pg/g våtvikt och ligger under gränsvärdet för försäljning. PCB minskar sedan slutet av 1980-talet och halterna är på 0,05 µg/g fettvikt, vilket är under riktvärdet för den akvatiska miljön (Ospar EAC).
Det bromerade flamskyddsmedlet BDE-47 minskar sedan 1998 i strömming och halten är runt 3,9 ng/g fettvikt, men det ligger ändå över EU:s gränsvärde för humankonsumtion.
HBCDD minskar sedan 2010. Halterna är runt 5 ng/g fettvikt, vilket är under EU:s gränsvärde för sekundär förgiftning.
Det perfluorerade ämnet PFOS minskar inte sedan 2005 och ligger runt 9,8 ng/g våtvikt i lever, vilket ändå är under gränsvärdet för humankonsumtion.
Halten PCB i strömming har minskat sedan 1989 vid Ängskärsklubb (södra Bottenhavet) och ligger på 0,05 µg/g fettvikt, vilket är under riktvärdet för den akvatiska miljön (Ospar EAC). I strömming från Holmöarna (norra Bottenhavet) har halterna varit relativt stabila 2009-2019. År 2020 ligger de dock dubbelt så högt som tidigare med en halt på 0,2 µg/g fettvikt, men även detta under riktvärdet.
Dioxinhalterna i strömming vid Ängskärsklubb var tidigare (1979–2000) högre här än i alla andra havsområden, 1983 var halterna som allra högst. Men sett över hela tidsperioden minskar ändå halterna och nu ligger de runt 0,5 pg/g våtvikt, vilket är under gränsvärdet för försäljning. Vid Holmöarna ökar istället dioxinhalterna under hela tidsperioden 2009–2020. De ligger nu på 1,4 pg/g våtvikt, men det är fortfarande under gränsvärdet för försäljning.
Det bromerade flamskyddsmedlet BDE-47 vid Ängskärsklubb minskar sedan 1980 och halten är 1,9 ng/g fettvikt, men det är fortfarande över EU:s gränsvärde för humankonsumtion. I den betydligt kortare tidsserien vid Holmöarna är variationen mellan olika år stor, med halter mellan 4 och 8 ng/g fettvikt. Allra högst är halterna vid den senaste mätningen 2020 - 11 ng/g fettvikt.
HBCDD visar en otydlig utveckling vid Ängskärsklubb, med ökande halter 1980–1998, därefter minskar de med undantag för vissa år. Halterna ligger på 1,7 ng/g fettvikt, som är under EU:s gränsvärde för sekundär förgiftning. Vid Holmöarna ökar halterna av HBCDD från 2009 till 2020. Halterna ligger nu på 14 ng/g fettvikt, men de ligger under EU:s gränsvärde för sekundär förgiftning.
Även halterna av PFOS, har ökat vid Ängskärsklubb under 1980–2010, men de senaste tio åren går halterna nedåt och ligger nu runt 3,6 ng/g våtvikt i lever, vilket är under gränsvärdet för humankonsumtion. Vid Holmöarna ses ingen trend för PFOS och halterna ligger på 11 ng/g våtvikt, även detta är under gränsvärdet för humankonsumtion.
Dioxiner visar ingen linjär nedåtgående trend däremot ses en icke-linjär trend i strömming, med ökande halter under några år och därefter minskande. Halterna ligger på 0,4 pg/g våtvikt, vilket är under EU:s gränsvärde för försäljning.
Halterna av PCB minskar i strömming sedan slutet av 1980-talet och ligger på 0,06 µg/g fettvikt, vilket är under riktvärdet för den akvatiska miljön (Ospar EAC).
De bromerade flamskyddsmedlen (BDE-47 och HBCDD) minskar i strömming, sett över hela övervakningsperioden. Halten av BDE-47 är runt 3,7 ng/g fettvikt, vilket ligger över gränsvärdet för humankonsumtion. Halterna av HBCDD i strömming ligger på 2,3 ng/g fettvikt, vilket är under EU:s gränsvärde för sekundär förgiftning.
Sedan 1980 ökar perfluorerade ämnen, till exempel PFOS, fram till 2010, då de högsta halterna uppmäts(20 ng/g våtvikt i lever). Därefter tycks halterna plana ut eller rent av minska något. År 2020 ligger halterna på 15 ng/g våtvikt i lever, vilket är under EU:s gränsvärde för humankonsumtion.
I sillgrissleägg från Stora Karlsö minskar PCB, 1988 – 2020, liksom dioxin under åren 1969 – 2020. Halterna av det bromerade flamskyddsmedlet BDE-47 ökade från 1969 fram till mitten av 1980-talet, därefter minskar de och är dag betydligt lägre än i början av tidsserien. HBCDD visar däremot ingen trend under hela tidsperioden, men de senaste 10 åren minskar halterna och är idag lägre än vad de var i vid mätningarnas början. PFOS ökade mellan 1973 fram till mitten av 2000-talet för att därefter börja minska och sen plana ut.
Dioxinhalterna i sill minskar och ligger på 0,25 pg/g våtvikt, vilket är under gränsvärdet för försäljning.
PCB minskar i sill sedan slutet av 1980-talet och halterna är på 0,07 µg/g fettvikt, vilket är under riktvärdet för den akvatiska miljön (Ospar EAC).
Halterna av de bromerade flamskyddsmedlen BDE-47 och HBCDD minskar i sill sedan 1998. HBCDD ligger under gränsvärdet satt för sekundär förgiftning, men halterna av BDE-47 ligger över gränsvärdet för humankonsumtion. Halterna är på 3,1 respektive 3,2 ng/g fettvikt.
PFOS ökar i sill sedan 1980 och högst var halterna 2010, 20 ng/g våtvikt i lever. Därefter har de sjunkit något. Nu tycks de ha planat ut och flukturerar kring 10-15 ng/g våtvikt i lever. Halterna ligger ändå under gränsvärdet för humankonsumtion.
Halterna av PFOS och bromerade flamskyddsmedel är lägre här än i Östersjön.
Dioxinhalten i sill minskar mellan 1990 och 2020 och halterna ligger på 0,2 pg/g våtvikt, vilket är under gränsvärdet för försäljning.
PCB-halterna minskar sedan 1988 och ligger på nästan 0,03 µg/g fettvikt. Detta är under riktvärdet för den akvatiska miljön (Ospar EAC).
Bromerade flamskyddsmedel som BDE-47 och HBCDD minskar i sill sedan 1998. Halten av BDE-47 är runt 1,6 ng/g fettvikt, vilket fortfarande är över EU:s gränsvärde för humankonsumtion, medan halten HBCDD på 0,9 ng/g fettvikt är under gränsvärdet för sekundär förgiftning.
Det numera förbjudna perflourerade ämnet PFOS visar ingen trend mellan 2005 och 2020 och halten är nu cirka 1,4 ng/g våtvikt i lever, vilket är under EU:s gränsvärde för humankonsumtion.
De flesta halterna av PCB, bromerade flamskyddsmedel och perfluorerade ämnen i sill är lägre här jämfört med i Östersjön.
Dioxin i sill minskar, trots den korta tidsserien, som startade 2007, och halterna (cirka 0,2 pg/g våtvikt) ligger under gränsvärdet för försäljning. PCB i sill visar ingen tidstrend och det är stor variation mellan olika år. Halterna ligger på 0,01 µg/g fettvikt, vilket är under riktvärdet för den akvatiska miljön (Ospar EAC).
De bromerade flamskyddsmedlen BDE-47 och HBCDD minskar i sill sedan 1998. Men halterna av BDE-47 ligger runt 0,8 ng/g fettvikt, vilket är över EU:s gränsvärde för humankonsumtion, medan HBCDD ligger på 0,6 ng/g fettvikt. Det är under gränsvärdet för sekundär förgiftning.
PFOS-halterna har varierat sen mätningarnas början och variationen mellan olika år är relativt stor. De senaste sju åren är dock halterna lägre än vid mätningarnas start och ligger på cirka 1,3 ng/g våtvikt i lever, vilket är under gränsvärdet för humankonsumtion.
Ansvariga experter – Sjöar och vattendrag/Kust och hav: Suzanne Faxneld och Anne Sørensen, Naturhistoriska riksmuseet.
Ansvarig myndighet är Naturvårdsverket.
Övervakning av miljögifter i sjöar, vattendrag, kust och hav är en del av den nationella miljöövervakningen. Organiska miljögifter mäts i djur (biota), ofta fisk som fångas och därefter analyseras halterna av utvalda miljögifter i antingen muskel eller lever. Provtagningsplatserna i sötvatten är sjöar över hela landet som ingår i trendsjöprogrammet. Här fiskas abborre, gädda och röding för analys. I kust och hav provtas fisk (strömming/sill/tånglake) och även sillgrissleägg (visas ej detta år på sajten) från närmare trettio lokaler längs kusten och ute i öppet hav.
