Detta är en äldre rapport: Läs den senaste rapporten för Metaller
Metaller förekommer naturligt i berggrund, jordar och vatten, men ibland är halterna förhöjda på grund av utsläpp från mänskliga aktiviteter. Föroreningar av tungmetaller har belastat och belastar fortfarande vattenmiljön från både punktkällor och via långväga transporter i luft. På vissa håll påträffas förhöjda metallhalter i grundvatten, vilket oftast beror på att berggrunden är naturligt rik på metaller.
En del metallföroreningar kommer till Sverige via lufttransport från andra delar av Europa.
I Sverige har gamla utsläpp av tungmetaller från industrier förorenat sjöar och vattendrag. En del av dessa metaller transporteras vidare ut mot kust och hav via vattendrag och bidrar till ökade föroreningar där. Vid kusten finns dessutom fortfarande punktutsläpp från olika verksamheter.
Höga kvicksilverhalter i insjöfisk har länge varit ett problem i Sverige. En person som äter stora mängder kvicksilverhaltig fisk löper ökad risk för skador på nervsystemet.
För att ta reda på hur metallhalterna i vattenmiljön ser ut och förändras över tid undersöks de i dels i vattnet i sig, dels i djur som lever i eller hämtar sin föda i vatten samt i bottensediment till havs. För närvarande presenterar Sveriges vattenmiljö mätningar av bly, kvicksilver och kadmium i fisk från sjöar, kust och hav, samt dessa metaller och även nickel i vatten från sjöar och vattendrag.
På vissa håll innehåller grundvatten naturligt höga metallhalter om berggrunden är rik på metaller. Metaller som koppar, zink, krom och nickel förekommer naturligt i låga halter i grundvatten. Grundvatten kan också förorenas via nedfall av luftföroreningar som når öppna grundvattenkällor, eller från punktkällor som industrier och andra områden där marken förorenats.
På Sveriges vattenmiljö redovisas än så länge ingen data för provtagning av miljögifter i grundvatten.
Metaller förekommer naturligt i låga halter i sötvatten. I sediment och organismer är halterna högre genom en naturlig anrikning. Metallhalterna varierar beroende på berggrund och jordarter i tillrinningsområdet för sjön eller vattendraget.
Här redovisas resultaten från provtagning av abborre, gädda och röding, samt metallhalter i vatten i utvalda sjöar. Sjöarna har valts ut för att representera landets norra och södra delar, samt fjällen. Det finns betydligt mer data. Här visas ett urval.
Halterna av kadmium, bly och nickel i vatten är generellt sett högre i södra Sverige än i norra, med undantag för sjöar i Västerbottens kustland. Metallhalterna i vatten följer i princip samma mönster som det atmosfäriska nedfallet av luftföroreningar, men kan också påverkas av punktkällor som mineralfyndigheter och gruvor. Överlag har metallhalterna i sötvatten minskat över hela landet, men enstaka ökande trender förekommer för bly och nickel.
Minskningarna i vatten kan bero på minskat nedfall av luftföroreningar, men eftersom lösligheten av en del metaller är större i försurat vatten så kan den minskade försurningen också bidra till att halterna sjunkit. Detta gäller till exempel kadmium. För kvicksilver i vattendrag syns inga signifikanta trender, med undantag för minskande halter i Vindelälven.
Kvicksilverhalterna i provtagen fisk i sjöar ligger fortfarande högt, minst tio gånger högre än i strömming från Östersjön. Blyhalterna har däremot gått ner, vilket till största delen beror på att man förbjöd bly i bensin år 1994. Kadmium i fisk visar inga tydliga trender, i vissa sjöar går halterna ner, medan de i andra sjöar ökar eller ligger på en jämn nivå. Det syns heller inga tydliga geografiska mönster för kadmium.
Halterna av bly, kvicksilver och kadmium varierar i hela landet, med generellt sett lägst halter i fjällsjöar, högre i norra Sverige och högst halter i landets södra delar.
I sjön Abiskojaure, Norrbottens län, har röding samlats in sedan 1981.
Kvicksilverhalterna i röding minskar signifikant över hela tidsperioden och ligger något över gränsvärdet för sekundär förgiftning. De senaste åren har de legat runt 25 ng/g våtvikt, vilket är betydligt lägre än halterna i både gädda och abborre från norra och södra Sverige, där de varierar mellan 200-500 ng/g våtvikt.
Även blyhalterna minskar sedan starten av övervakningen. Halterna ligger under 0,01 µg/g torrvikt i rödinglever, samma storleksordning som för gädda från norra och södra Sverige. Halterna av kadmium i röding visar ingen minskning över den undersökta tidsperioden. De senaste åren ligger halterna på cirka 1,1 µg/g torrvikt i lever, vilket är betydligt högre än halterna i gädda från norra och södra Sverige men samtidigt lägre än halterna i abborre från dessa regioner. Orsakerna till denna variation mellan arter är okänd.
I fjällen är metallhalterna i vatten generellt sett låga, men lokala avvikelser kan förekomma kopplade till metaller i berggrunden. I Abiskojaure är vattenhalterna av kadmium låga och blyhalterna till och med mycket låga, i förhållande till Sveriges sjöar i allmänhet. Nickelhalterna däremot är relativt höga. Men inga trender för vattenhalterna av dessa metaller är signifikanta.
I sjön Storvindeln, Västerbottens län, har halter av metaller i gädda analyserats ända sedan 1968. Det är, tillsammans med gädda från södra Sverige, den längsta tidsserien av metaller i världen av insjöfisk.
Kvicksilver i gädda (muskel) minskar över tidsperioden. Halterna på mellan 200 och 300 ng/g våtvikt ligger långt över gränsvärdet för sekundär förgiftning (20 ng/g våtvikt), men är ändå något lägre än halterna i gädda från Bolmen i södra Sverige.
Även bly visar en nedåtgående trend i gädda sedan 1968, en trolig effekt av förbudet mot bly i bensin som kom på 1990-talet. Halterna är låga, under 0,01 µg/g torrvikt.
Kadmiumhalterna har varit relativt konstanta sedan starten av övervakningen, de varken ökar eller minskar under tidsperioden 1968–2019. Halterna de senaste åren ligger runt 0,06 µg/g torrvikt i lever, vilket är fem gånger lägre än halterna i gädda från södra Sverige.
I norra Sverige är metallhalterna i vatten generellt sett lägre än i landets södra delar, men det finns undantag i närheten av punktkällor. Halterna i Storvindelns vatten ligger på de nivåer man kan förvänta sig i norra Sverige.
I Stensjön, Gävleborgs län, har abborre analyserats sedan 1997 och halterna av kvicksilver (i muskel) visar ingen trend, dvs. det varken ökar eller minskar nämnvärt under perioden 1997–2019. Halterna ligger runt 200 ng/g våtvikt. Det är tio gånger högre än gränsvärdet för sekundär förgiftning och nästan i nivå med halterna för abborre från södra Sverige.
Blyhalter i abborre går nedåt och de senaste åren har de legat på 0,02 µg/g torrvikt. Jämfört med gädda från norra Sverige är det cirka dubbelt så högt. Däremot ligger de under gränsvärdet för försäljning.
Kadmium i abborre visar en nedåtgående trend sedan 1997. De senaste åren ligger halterna runt 3,5 µg/g torrvikt, vilket är något lägre än i abborre från södra Sverige. Nivåerna ligger under gränsvärdet för sekundär förgiftning.
I Stensjön är blyhalten i vatten något högre än förväntat, medan halterna av kadmium och nickel är mer normala Alla de tre metallerna visar signifikanta minskande trender.
I sjön Bolmen, Kronobergs län, har kvicksilver i gädda analyserats sedan 1967, vilket är den längsta tidsserien i världen av insjöfisk. Halterna av kvicksilver i gädda från Bolmen är något högre jämfört med gäddor från sjön Storvindeln i norra Sverige.
Kvicksilverhalterna visar ingen signifikant trend över tidsperioden 1967–2019 och ligger mellan ca 300-500 ng/g våtvikt, vilket är mer än tio gånger högre än gränsvärdet för sekundär förgiftning (20 ng/g våtvikt).
Kadmiumhalterna visar heller ingen tydlig trend över hela tidsperioden och med ganska stor mellanårsvariation. Halterna i Bolmen de senaste åren ligger runt 0,3 µg/g torrvikt i lever, vilket är fem gånger högre än halterna i gädda från norra Sverige.
Blyhalterna i gädda har minskat över tid, vilket troligen beror på att bly förbjöds i bensin under 1990-talet. Halterna de senaste åren ligger knappt under 0,01 µg/g torrvikt.
Halterna i vatten av kadmium och blyligger i nivå med vad som kan betraktas som normalt för södra Sverige, medan nickelhalten är mycket låg. För kadmium och nickel syns inga signifikanta trender, medan blyhalten minskar signifikant.
I sjön Skärgölen, Kalmar län, har metallhalter i abborre analyserats sedan 1981.
Kvicksilver visar ingen trend 1981–2019. De senaste åren har halterna legat runt 200-300 ng/g våtvikt, vilket även det är långt över gränsvärdet för sekundär förgiftning. Halterna är i ungefär samma storleksordning som i abborre från norra Sverige.
Blyhalterna i abborre minskar under hela tidsperioden, en trolig effekt av förbudet i bensin på 1990-talet. Det senaste året ligger halterna, mätta i abborrens lever, på 0,1 µg/g torrvikt, vilket är cirka tio gånger högre än blyhalterna i gäddlever. Halten i abborre ligger under gränsvärdet för försäljning.
Kadmiumhalterna i abborre visar ingen trend. Under de senaste åren ligger halterna mellan 5 och 9 µg/g torrvikt, vilket är under gränsvärdet för sekundär förgiftning.
Metallhalter i vatten analyseras inte regelbundet i Bolmen, så här visas inga resultat.
Metallhalter vid kusten och i svenska havsområden beror till stora delar på transport av föroreningar från land, men också på luftburet nedfall som kommer med nederbörd via långväga transporter. Större punktkällor till utsläpp av metaller kommer från nedlagda och aktiva industrier längs framför allt Norrlandskusten.
Här redovisas resultat från provtagning av metallhalter i sill/strömming i landets havsområden. Det finns betydligt mer data, men i år visas ett urval.
För kvicksilverhalter i strömming syns inga generella geografiska mönster, däremot är halterna i fisk fångad längre ut till havs lägre än i fisk från kustvattnen. Högst kvicksilverhalter hittas i fisk från södra Bottenhavet, medan de lägsta halterna finns hos fisk från norra egentliga Östersjön och Kattegatt. I de flesta havsområden syns inga trender, förutom i södra Bottenhavet och norra Egentliga Östersjön där halterna minskar.
Blyhalterna i strömming minskar generellt över tid, förmodligen på grund av att bensinen numera är blyfri. De högsta blyhalterna finns i södra delen av Östersjön, med undantag för södra Bottenhavet där högst halter ses.
Halterna av kadmium i strömming visar inga tydliga trender i de flesta havsområden, men i Skagerrak och norra Bottenhavet ökar kadmiumhalterna. Det är värt att notera att trots flera åtgärder för att minska utsläppen av kadmium så är de senaste årens koncentrationer i samma storleksordning som de som uppmättes för 40 år sedan.
Kvicksilver visar ingen tydlig trend i sill under hela tidsperioden, men de senaste tio åren ökar trenden med halter som varierar kring EU:s gränsvärde för sekundärförgiftning (20 ng/g våtvikt). De senaste åren ligger halterna över gränsvärdet.
För bly i sill ses inte heller någon tydlig trend och halterna ligger på cirka 0,03 µg/g torrvikt, vilket är under gränsvärdet för försäljning.
Kadmium i sill ökar signifikant över hela tidsperioden (1995–2019) och ligger på 0,5 µg/g torrvikt, vilket ändå är under EU:s gränsvärde för sekundär förgiftning.
Bly i sill minskar sedan 1981 och halterna ligger nu på 0,02 µg/g torrvikt, vilket är under gränsvärdet för försäljning.
Kvicksilver i sill visar ingen trend över hela tidsperioden, däremot ökar halterna under de senaste tio åren och halterna ligger strax över EU:s gränsvärde för sekundär förgiftning på 20 ng/g våtvikt.
Någon trend för kadmium i sill syns inte och halterna ligger på cirka 0,5 µg/g torrvikt, vilket är under EU:s gränsvärde för sekundär förgiftning.
Kvicksilver visar inga signifikanta trender i sill, medan blyhalten minskar sedan mätningarnas början 1981. Men de senaste tio åren ökar kvicksilverhalterna och ligger nu på 31 ng/g våtvikt, vilket är över EU:s gränsvärde för sekundär förgiftning (20 ng/g våtvikt). Mellan 1980 och 2000 ökade kadmiumhalterna för att därefter minska något under en del år, de senaste åren syns en svag uppgång, men mellanårsvariation är ganska stor.
Halterna av kadmium är runt 2,2 µg/g torrvikt, vilket är under gränsvärdet för sekundär förgiftning. Blyhalterna ligger på 0,07 µg/g torrvikt och det är under gränsvärdet för försäljning.
Halterna av kvicksilver i strömming är något lägre här än i södra Egentliga Östersjön. Över hela tidsperioden syns en nedåtgående trend, men under de senaste tio åren ökar de svagt igen.
Blyhalterna minskar och halten ligger på 0,02 µg/g torrvikt, vilket är under gränsvärdet för försäljning.
För kadmium syns ingen tydlig trend i strömming och koncentrationen har de senaste åren legat runt 1 µg/g torrvikt, vilket är under gränsvärdet för sekundär förgiftning.
Halterna av kvicksilver i strömming vid Ängskärsklubb (södra Bottenhavet) är högre än i övriga havsområden, däremot är halterna vid Holmöarna (norra Bottenhavet) lägre och bara något högre än halterna i norra Egentliga Östersjön.
Halterna av bly och kvicksilver minskar vid Ängskärsklubb allt sedan övervakningens början (1979 och 1981), för kadmium syns däremot ingen trend. Vid Holmöarna, där övervakningen började 2009, syns ett annat mönster. Halterna av kadmium och bly ökar markant de senaste fem åren, medan ingen trend syns för kvicksilver. Kvicksilverhalterna ligger över gränsvärdet för sekundär förgiftning vid båda stationerna med halter de senaste åren på runt 40–50 ng/g våtvikt (Ängskärsklubb) och drygt 20 ng/g våtvikt (Holmöarna). Blyhalten vid Holmöarna ligger runt 0,07 µg/g torrvikt, vilket är under gränsvärdet för försäljning.
Kadmium ligger på 0,7 µg/g torrvikt (Ängskärsklubb) och cirka 2 µg/g torrvikt (Holmöarna), vilket är under gränsvärdet för sekundär förgiftning.
Sedan 1980 minskar halterna av bly i strömming, medan kvicksilver- och kadmiumhalterna varken ökar eller minskar.
För kvicksilver ligger halterna på drygt 30 ng/g våtvikt, vilket är över gränsvärdet för sekundär förgiftning. För bly är halterna 0,01 µg/g torrvikt, vilket är under gränsvärdet för försäljning. Kadmiumhalterna ligger på 1 µg/g torrvikt, vilket är under gränsvärdet för sekundär förgiftning.
______________________________________________________________________________
Internationella gränsvärden för fisk finns satta för bly, kvicksilver, kadmium och nickel.
Halterna av kvicksilver överstiger gränsvärdet för så kallad sekundär förgiftning satt för fisk i alla undersökta sjöar. Gränsvärden för tungmetaller är gemensamma för alla länder inom EU och är satta för att skydda organismer i vattenekosystem från allvarliga effekter. Det finns även ett gränsvärde för hur höga halter det får finnas i fisk som ska säljas som livsmedel till konsument.
______________________________________________________________________________
Ansvariga experter
Ansvarig myndighet är Naturvårdsverket.
Övervakning av metaller i sjöar, vattendrag, kust och hav är en del av den nationella miljöövervakningen. Metaller mäts i djur (biota), ofta fisk som fångas och därefter analyseras halterna i antingen muskel eller lever. Provtagningsplatserna i sötvatten är sjöar över hela landet som ingår i trendsjöprogrammet. Här fiskas abborre, gädda och röding för analys. I kust och hav analyseras abborre, strömming/sill och tånglake från närmare 30 lokaler längs kusten och i öppet hav.
