Hoppa till huvudinnehåll

Tillståndet: 2021


Bild: Kamiel Kempeneers/CC BY-NC-ND 2.0
Metaller

Metaller

Detta är en äldre rapport: Läs den senaste rapporten för Metaller

Metaller förekommer naturligt i berggrund, jordar och vatten, men ibland är halterna förhöjda på grund av utsläpp från mänskliga aktiviteter. Föroreningar av tungmetaller har belastat och belastar fortfarande vattenmiljön från både punktkällor och via långväga transporter i luft. På vissa håll påträffas förhöjda metallhalter i grundvatten, vilket oftast beror på att berggrunden är naturligt rik på metaller.

Vy över industri med rykande skorstenar. Bild: Pi-Lens/Shutterstock

En del metallföroreningar kommer till Sverige via lufttransport från andra delar av Europa.

I Sverige har gamla utsläpp av tungmetaller från industrier förorenat sjöar och vattendrag. En del av dessa metaller transporteras vidare ut mot kust och hav via vattendrag och bidrar till ökade föroreningar där. Vid kusten finns dessutom fortfarande punktutsläpp från olika verksamheter.

Höga kvicksilverhalter i insjöfisk har länge varit ett problem i Sverige. En person som äter stora mängder kvicksilverhaltig fisk löper ökad risk för skador på nervsystemet.

För att ta reda på hur metallhalterna i vattenmiljön ser ut och förändras över tid undersöks de i dels i vattnet i sig, dels i djur som lever i eller hämtar sin föda i vatten samt i bottensediment till havs. För närvarande presenterar Sveriges vattenmiljö mätningar av bly, kvicksilver och kadmium i fisk från sjöar, kust och hav, samt dessa metaller och även nickel i vatten från sjöar och vattendrag.

Bakgrundsfakta om metaller

Metallföroreningar kan transporteras bland annat via utsläpp till luft från kraftverk och andra förbränningsprocesser. De kan också komma från naturliga källor, till exempel finns kvicksilver i rök från skogsbränder och vulkanutbrott.

Metaller binder till bottensedimenten i vattendrag, sjöar och i havet. Strömmar, båttrafik, muddring eller djur, som rör om bottnarna, kan göra att metallerna åter frisätts och börjar cirkulera i ekosystemet. Vattnets surhet och mängden humusämnen (organiskt material) m.m. påverkar också halterna av metaller.

Metaller bioackumuleras inte i näringsväven på samma sätt som organiska miljögifter, med kvicksilver som ett viktigt undantag.

Läs om tillstånd för metaller i en vattenmiljö

Metaller i sjöar och vattendrag

Tillstånd för Metaller i sjöar och vattendrag

Metaller förekommer naturligt i låga halter i sötvatten. I sediment och organismer är halterna högre genom en naturlig anrikning. Metallhalterna varierar beroende på berggrund och jordarter i tillrinningsområdet för sjön eller vattendraget.

 

Här redovisas resultaten från provtagning av abborre, gädda och röding, samt metallhalter i vatten i utvalda sjöar. Sjöarna har valts ut för att representera landets norra och södra delar, samt fjällen. Det finns betydligt mer data. Här visas ett urval.

Halterna av kadmium, bly och nickel i vatten är generellt sett högre i södra Sverige än i norra, med undantag för sjöar i Västerbottens kustland. Metallhalterna i vatten följer i princip samma mönster som det atmosfäriska nedfallet av luftföroreningar, men kan också påverkas av punktkällor som mineralfyndigheter och gruvor. Överlag har metallhalterna i sötvatten minskat över hela landet, men enstaka ökande trender förekommer för bly och nickel.

Minskningarna i vatten kan bero på minskat nedfall av luftföroreningar, men eftersom lösligheten av en del metaller är större i försurat vatten så kan den minskade försurningen också bidra till att halterna sjunkit. Detta gäller till exempel kadmium. För kvicksilver i vattendrag syns inga signifikanta trender, med undantag för minskande halter i Vindelälven.

Kvicksilverhalterna i provtagen fisk i sjöar ligger fortfarande högt, minst tio gånger högre än i strömming från Östersjön. Blyhalterna har däremot gått ner, vilket till största delen beror på att man förbjöd bly i bensin år 1994. Kadmium i fisk visar inga tydliga trender, i vissa sjöar går halterna ner, medan de i andra sjöar ökar eller ligger på en jämn nivå. Det syns heller inga tydliga geografiska mönster för kadmium.

Halterna av bly, kvicksilver och kadmium varierar i hela landet, med generellt sett lägst halter i fjällsjöar, högre i norra Sverige och högst halter i landets södra delar.

 

Läs om tillstånd för metaller i en region

Metaller i Norra Sverige

Tillstånd för Metaller i Norra Sverige

I sjön Storvindeln, Västerbottens län, har halter av metaller i gädda analyserats ända sedan 1968. Det är, tillsammans med gädda från södra Sverige, den längsta tidsserien av metaller i världen av insjöfisk.

Kvicksilver i gädda (muskel) minskar över tidsperioden. Halterna på mellan 200 och 300 ng/g våtvikt ligger långt över gränsvärdet för sekundär förgiftning (20 ng/g våtvikt), men är ändå något lägre än halterna i gädda från Bolmen i södra Sverige.

Även bly visar en nedåtgående trend i gädda sedan 1968, en trolig effekt av förbudet mot bly i bensin som kom på 1990-talet. Halterna är låga, under 0,01 µg/g torrvikt.

Kadmiumhalterna har varit relativt konstanta sedan starten av övervakningen, de varken ökar eller minskar under tidsperioden 1968–2019. Halterna de senaste åren ligger runt 0,06 µg/g torrvikt i lever, vilket är fem gånger lägre än halterna i gädda från södra Sverige.

I norra Sverige är metallhalterna i vatten generellt sett lägre än i landets södra delar, men det finns undantag i närheten av punktkällor. Halterna i Storvindelns vatten ligger på de nivåer man kan förvänta sig i norra Sverige.

 

I Stensjön, Gävleborgs län, har abborre analyserats sedan 1997 och halterna av kvicksilver (i muskel) visar ingen trend, dvs. det varken ökar eller minskar nämnvärt under perioden 1997–2019. Halterna ligger runt 200 ng/g våtvikt. Det är tio gånger högre än gränsvärdet för sekundär förgiftning och nästan i nivå med halterna för abborre från södra Sverige.

Blyhalter i abborre går nedåt och de senaste åren har de legat på 0,02 µg/g torrvikt. Jämfört med gädda från norra Sverige är det cirka dubbelt så högt. Däremot ligger de under gränsvärdet för försäljning.

Kadmium i abborre visar en nedåtgående trend sedan 1997. De senaste åren ligger halterna runt 3,5 µg/g torrvikt, vilket är något lägre än i abborre från södra Sverige. Nivåerna ligger under gränsvärdet för sekundär förgiftning.

I Stensjön är blyhalten i vatten något högre än förväntat, medan halterna av kadmium och nickel är mer normala Alla de tre metallerna visar signifikanta minskande trender.

Metaller

______________________________________________________________________________

Fakta: Gränsvärden för metallhalter

Internationella gränsvärden för fisk finns satta för bly, kvicksilver, kadmium och nickel.

Halterna av kvicksilver överstiger gränsvärdet för så kallad sekundär förgiftning satt för fisk i alla undersökta sjöar. Gränsvärden för tungmetaller är gemensamma för alla länder inom EU och är satta för att skydda organismer i vattenekosystem från allvarliga effekter. Det finns även ett gränsvärde för hur höga halter det får finnas i fisk som ska säljas som livsmedel till konsument.

______________________________________________________________________________

 

Om miljöövervakningen

Ansvariga experter

  • Sjöar och vattendrag/Kust och hav (mätningar i fisk): Suzanne Faxneld och Anne Sörensen, Naturhistoriska riksmuseet.
  • Sjöar och vattendrag (mätningar i vatten): Jens Fölster, Sveriges lantbruksuniversitet

Ansvarig myndighet är Naturvårdsverket.

Övervakning av metaller i sjöar, vattendrag, kust och hav är en del av den nationella miljöövervakningen. Metaller mäts i djur (biota), ofta fisk som fångas och därefter analyseras halterna i antingen muskel eller lever. Provtagningsplatserna i sötvatten är sjöar över hela landet som ingår i trendsjöprogrammet. Här fiskas abborre, gädda och röding för analys. I kust och hav analyseras abborre, strömming/sill och tånglake från närmare 30 lokaler längs kusten och i öppet hav.

Läs mer om övervakningen av metaller