Havet 2015/2016. Marie Johansen, SMHI / Jan Albertsson, Umeå universitet / Lisa Mattsson, Stockholms universitet. Publicerad: 2016-12-21
Totalbiomassan av djurplankton har minskat på utsjöstationerna i Bottenhavet de senaste femton åren. Det beror till stor del på att den dominerande djurplanktongruppen, hoppkräftor, minskat. I Bottenvikens utsjö däremot finns ingen trend i totalbiomassa men gruppen hoppkräftor har ökat, även om ökningen inte ger genomslag i totalbiomassan. Någon signifikant trend för totalbiomassan av djurplankton på Egentliga Östersjöns kust- och utsjöstationer syns däremot inte under samma period. Vid analys av hela tidsserien (1976–2014) kan en minskande signifikant trend observeras, detta gäller både kust och utsjö. För Västerhavet saknas signifikanta trender i totalbiomassa av mesodjurplankton under den senaste 15-årsperioden. När den totala biomassan delas upp i olika grupper kan man se en viss minskning av hoppkräftor jämfört mot den totala biomassan.
Totalbiomassan av djurplankton har minskat på utsjöstationerna i Bottenhavet under de senaste 15 åren. Det beror till stor del på att hoppkräftor, som är den dominerande djurplanktongruppen, har minskat. Minskningen går dock inte att hänföra till någon särskild art bland hoppkräftorna. I Bottenvikens utsjö däremot finns ingen trend i totalbiomassa under 15-årsperioden. Här har gruppen hoppkräftor istället ökat under samma period, även om ökningen inte syns i totalbiomassan. Här är det den stora arten Limnocalanus macrurus som har ökat. Mängden hoppkräftor uppvisar alltså olika trender i de två havsbassängerna.
Från år 2006 och framåt påträffas den marina hoppkräftan Pseudocalanus minutus elongatus oftare och i lite högre antal i Bottenhavets utsjö än i tidsseriens första del år 2000-2005. Denna marina art lever på gränsen av sin utbredning i Bottenhavet och är begränsad till djupare och saltare vatten. Expansionen kan tyda på ökat inflöde av saltare vatten från Egentliga Östersjön.
På kuststationerna i Örefjärden i norra Bottenhavet har inga förändringar av biomassan skett under 15-årsperioden. Hoppkräftorna visar emellertid en minskning som dock inte är statistiskt signifikant, men nära. I ett lite längre tidsperspektiv kan man se att det skett en förskjutning av djurplanktonsamhället från att tidigare ha varit dominerat av hoppkräftor till att efter omkring år 2006 istället domineras av hinnkräftor, eller att hopp- och hinnkräftor varit ungefär lika talrika.
Den totala biomassan av djurplankton från de nationella övervakningsstationerna. Proverna är tagna från botten till ytan i Bottniska viken, från 30 meters djup vid BY31 (Landsortdjupet) samt från 20 meter i Västerhavet. Heldragen linje visar treårigt löpande medelvärde. Spridningsmåtten visar standard error för säsongen, förutom för Bottniska viken där de visar standard error för säsongsmedelvärdet mellan två stationer.
Andelen hoppkräftor av totalbiomassan i djurplanktonsamhället minskar signifikant vid kuststationen Askö i Egentliga Östersjön.
För de senaste femton åren går det inte att fastställa någon signifikant trend för totalbiomassan av djurplankton, varken vid Egentliga Östersjöns kust- eller utsjöstationer. Vid analys av hela tidsserien kan dock en minskande signifikant trend observeras, vilket gäller både kust och utsjö. Analyser av djurplanktonprover från kuststationen Askö visar att hoppkräftornas andel av totalbiomassan i djurplanktonsamhället minskar för hela tidsserien. Minskningen leder till en förändrad struktur och storleksfördelning i djurplanktonsamhället. Detta kan på sikt påverka andra delar av ekosystemet, såsom en minskad betning av växtplankton och sämre möjligheter för djurplanktonätande fiskarter att få i sig tillräckligt med näring.
Än så länge finns sammanhängande data för en längre tidsperiod endast från utsjöstationen Anholt E i Kattegatt, från 1998 och framåt. En station i Skagerraks utsjö lades till 2007 och en vardera kustnära station i Skagerrak och Kattegatt lades till 2008. Dessa tidsserier anses för korta för att kunna göra en bedömning och tas ännu inte med i analyserna i denna rapport. Anholt E får därmed representera hela Västerhavets utsjö. Även här saknas signifikanta trender i totalbiomassa av mesodjurplankton under den senaste femtonårsperioden. Det kan noteras att totalbiomassan var relativt låg under 2008 och 2009. Detta sammanföll med höga tätheter av kammaneten Mnemiopsis leidyi, som är en effektiv predator på framför allt copepoder. När den totala biomassan delas upp i olika grupper kan man se en viss minskning av hoppkräftor jämfört med den totala biomassa. Appendikularier samt övriga mesodjurplankton verkar ha en mer stabil förekomst över tiden. Dock är trenden inte signifikant för någon av grupperna.
