Temperaturen ökar i samtliga svenska vatten som en följd av klimatförändringar. Mätningarna visar också att siktdjupet minskar i många sjöar och kustområden, då vattnet blivit brunare. Temperatur, salthalt och siktdjup är exempel på mätningar i vattenmassan som också påvisar och förklarar viktiga förhållanden i vattenekosystemen.
Provtagning vintertid från ett av kustbevakningens fartyg i Bottenviken.
Fysiska och kemiska förhållanden sätter grunden för livet i våra hav, sjöar och vattendrag. Årstider med stora skillnader i temperatur, flöde, surhet och salthalt ger betydelsefulla begräsningar för vilka djur och växter som kan klara sig i olika miljöer. Dessa förutsättningar påverkar i sin tur syreförhållanden och näringshalter.
Temperaturen i ytvattnet har ökat i våra hav med upp mot en grad per decennium sedan 1982. Det råder syrebrist över stora delar av Östersjöns bottnar och det senaste stora inflödet från Västerhavet förbättrade endast syresituationen kortvarigt.
Salthalten varierar på tre ledder i våra svenska hav:
– från Bottenviken i nordost till Skagerrak i sydväst ökar salthalten i ytvattnet från 2 till 25 promille.
– från ytan till botten finns ofta flera lager av vatten med allt högre salthalt.
– från kusten, där alla vattendrag mynnar, ökar salthalten ut till öppet hav.
Dessa tre salthaltsgradienter är i princip permanenta.
Siktdjupet är alltid lägre längs kusterna. Det beror på att vattnet som kommer från land både innehåller humusämnen och lerpartiklar och dessutom näringsämnen som får växtplankton att bli fler, särskilt vid övergödning. I grunda områden grumlas vattnet även av uppvirvlande sediment från bottnarna, särskilt vid hård vind som blandar om vattnet. Längre ut till havs har partiklarna sjunkit till botten och en stor del av näringsämnena har fångats upp av olika organismer. Då blir vattnet mycket klarare.
Temperaturen i våra hav har ökat med uppemot 1 grad per decennium sedan 1985 (årsmedelvärden för ytan baserade på provtagningar och satellitmätningar). Det är en tre gånger snabbare temperaturökning än det globala genomsnittet för marina ekosystem (Belkin 2009, Rapid warming of Large Marine Ecosystems). Temperaturen ökar under alla årstider men framför allt under sommaren. Störst är ökningen i norr, vilket hänger ihop med att istäckets utbredning och varaktighet minskat. (Climate change in the Baltic Sea Area, Helcom 2013). I den marina miljöövervakningen mäts temperatur direkt i vattnet på olika djup, vilket är en fördel. Samtidigt får man inte samma täckning i tid och rum som med satellitmätningar.
Isutbredning och istjocklek har inte minskat tydligt under 1900-talet enligt de långa dataserierna. Studerar man de senaste 30 åren mer ingående finns dock ett mönster med fler lindriga eller mycket lindriga isvintrar, och överlag minskad istjocklek. Allt tyder på att framtiden innehåller mindre is.
Våra svenska hav är alla ganska grunda, och ofta tydligt avgränsade i en serie hopkopplade bassänger som skiljs åt av grundare områden, så kallade trösklar. De karakteriseras av sitt bräckta – utsötade – vatten. I Bottenviken är vattnet nästan helt sött och endast i Skagerraks djupvattnen når salthalten upp till oceaniska 35 promille. Framför allt Östersjön karaktäriseras av att ytvatten och bottenvatten nästan aldrig blandas. Det beror på att vattenmassorna har olika salthalt, och därmed olika densitet. Det medför att bottenvattnet lätt får problem med syrebrist.
Stora mängder sötvatten strömmar från Bottniska viken och Östersjön och vidare ut genom de danska sunden. Inströmningen av kallt och salt bottenvatten som ersätter tidigare bottenvatten i Östersjön sker ytterst oregelbundet, och vattenutbytet mellan olika delbassänger styrs i hög grad av vattendjupet vid de trösklar som skiljer bassängerna. Ytvatten från ett havsområde kan bilda bottenvatten i ett annat, särskilt vid stora inflöden av salt och kallt vatten från Västerhavet in till Östersjön. Att byta ut allt vattnet i Östersjön tar emellertid över trettio år.
Stora inflöden av vatten från Västerhavet till Östersjön sker mycket sällan, men de är ytterst viktiga för Östersjöns del. För att det ska ske krävs lågtryck med kraftiga vindar som ger högt vattenstånd i Kattegatt samtidigt som vattenståndet är lågt i Östersjön. Detta salta och oftast syrerika vatten är det enda sättet för bottenvattnet i Östersjöns djuphålor att bytas ut och syresättas. Ett mycket stort inflöde kom under vintern 2014-2015. Tyvärr räckte det inte riktigt till för att tydligt förbättra syresituationen.
Läs mer: Allvarlig syrebrist i Egentliga Östersjön trots stort inflöde, Havet 2015/2016. Lars S. Andersson, SMHI
Stora inflöden har de senaste decennierna skett ungefär vart tionde år. Den salthaltsskiktning som inflödena skapar gör att djupvattnet inte blandas om med det ytligare vattnet och därmed kan det lätt uppstå syrebrist i djupvattnet. Detta tillsammans med en ökad övergödning har lett till att syrebristen ökat och nu drabbat de flesta vatten och bottnar under 80 meter i Egentliga Östersjön. 2017 var knappt 20 procent av bottenytan i Egentliga Östersjön syrefri. Det motsvarar drygt 40 000 km2, en yta motsvarande Danmark.
Salthalten i djupvattnet ökar vid varje inflöde för att sedan långsamt sjunka igen tills nästa inflöde, det är därför svårt att urskilja någon långtidstrend i salthalten i Egentliga Östersjöns djupvatten. Ytvattnet har de senaste decennierna legat runt 7 promille, men var något högre på 1970- och 1980-talen. Då det inflödande vattnet till Egentliga Östersjön varit något varmare än tidigare har temperaturen i djupvattnet ökat något under 2000-talet.
Det har inte skett några stora förändringar i vattenmassans egenskaper i Skagerrak sedan 1960-talet, då de första regelbundna mätningarna kom igång. Vid flera stationer finns en temperaturökning. Ökningen är tydligast i vattnet vid botten, men syns också i ytvattnet vid flera stationer.
Flera stationer i Skagerrak visar på en signifikant ökning av temperaturen under perioden 1960–2019 men trenden återfinns inte på alla mätplatser (stationer), därför går det inte att entydigt säga att temperaturen ökar i Skagerrak. Sommartemperaturen i Skagerraks ytvatten (0–10 m) har under perioden 1960–2019 ökat vid två av stationerna i Skagerrak: vid Å13 som ligger väster om Kungshamn i Bohuslän och vid P2 väster om Marstrand. Den ökning av temperaturen som syns vid P2 hänger troligen samman med en ökande sommartemperatur i Kattegatts ytvatten, då stationen ligger nära gränsen mot Kattegatt där alla stationer visar på en ökande trend i ytvattentemperaturen under sommarmånaderna under samma period 1960–2019.
Till skillnad från ytvattnet, där en ökande trend i temperatur framförallt är tydlig vid stationerna närmre kusten, så visar tidsserien för bottenvatten att temperaturen ökar och syrgaskoncentrationen minskar vid de flesta stationerna och ingen tydlig skillnad finns mellan de mer kustnära stationerna och de längre västerut. Den minskande syrgaskoncentrationen är sannolikt kopplad till den ökande temperaturen, som påverkar hur mycket syre som kan lösa sig i vattnet, det råder alltså inga problem med syrebrist till följd av övergödning i Skagerraks utsjö. Däremot förekommer säsongsvis syrebrist i en del kustnära områden.
I Kattegatt har både yt- och bottenvatten blivit varmare sedan 60-talet. Ingen förändring av salthalten syns och den varierar mycket eftersom det är ett relativt grunt område där vatten från både Nordsjön, Östersjön och Skagerrak möts. Det förekommer ibland syrebrist i Kattegatt, framförallt nära kusten, men de senaste åren har inga problem med syrebrist upptäckts vid den årliga karteringen i augusti-september.
Temperaturen i både ytvatten och djupvatten i Kattegatt har ökat sedan 60-talet då mätningarna startade. En ökande trend finns både för vintermånader, sommarmånader och hela året, vilket gör att sammantaget så är ökningen av temperatur tydligare i Kattegatt än i Skagerrak. I ytvattnet syns också en minskande trend i syrgaskoncentrationen. Minskning är sannolikt kopplad till den ökande temperaturen, som påverkar hur mycket syre som kan lösa sig i vattnet.
Även om det är god vattenomsättning i Kattegatt, vattnet är inte instängt och det blandas till stor del om varje vinter, så förekommer låga koncentrationer av syre i bottenvattnet och ibland även syrebrist efter på sensommaren. Vattnet med låg salthalt som strömmat ut från Östersjön lägger sig ovanpå det saltare vattnet från Skagerrak, vilket gör att Kattegatt är skiktat och normalt finns ett salthaltssprångskikt i hela havsområdet, vilket ökar risken för syrebrist.
Då Kattegatt är relativt grunt så blir det också en mindre volym av djupvatten, det vatten som är under språngskiktet. Det innebär att syret kan minska snabbt och ibland ta slut när sommarens planktonproduktion ska brytas ner på sensommar och höst. Därför görs varje år en kartering av syreförhållandena i Kattegatt under sensommaren eller början på hösten. Det senaste året (2020) förekom det inte någon syrebrist vid karteringen.
Den längsta tidsserien i havsområdet är från stationen Fladen i de norra delarna av Kattegatt där mätningar inom miljöövervakningen gjorts sedan 1965. Vid en närliggande position låg ett fyrskepp som mätte temperaturen i ytvattnet under åren 1893–1969, dessa data har inte ingått i trendanalysen, men kan ge en värdefull bild över temperaturförändringar över en längre tid. Vid stationen Anholt E längre söderut börjar mätningarna först i början av 1980-talet.
Figuren visar temperaturen i ytvattnet (0-10 m) under sommarmånaderna juni-augusti. Den svarta linjen visar på en signifikant linjär trend.
Figuren visar syrekoncentrationen närmast botten, med ett medelvärde för varje år. Signifikant linjär trend saknas.
Södra Egentliga Östersjön karaktäriseras av att vattenmassans egenskaper varierar relativt mycket eftersom det påverkas av om vatten flödar in från Kattegatt eller ut från Östersjön. Vattnet är liksom i resten av Egentliga Östersjön skiktat, med ett sötare ytlager ovanpå ett saltare djupvatten. I ytvattnet ökar temperaturen medan salthalten minskar, och i djupvattnet ökar syrebristen samtidigt som temperaturen ökar.
Södra Egentliga Östersjön omfattar Arkonabassängen och Bornholmsbassängen, och i norra delen av Bornholmsbassängen ligger Hanöbukten. I båda bassängerna varierar vattenmassans egenskaper beroende på om saltvatten flödar in från Kattegatt genom Öresund och de danska bälten, eller ut från det sötare Östersjön till Kattegatt. Vattnet i bassängerna är skiktat med lättare och sötare Östersjövatten överst och tyngre saltare vatten från Kattegatt under. Skiktningen gör att syrehalterna kan bli låga i de djupaste delarna av södra Egentliga Östersjön och nästan varje år förekommer syrebrist i bottenvattnet eller helt syrefritt vatten under hösten.
Under perioden 1960–2019 ökade temperaturen i ytvattnet medan salthalten minskade. Utsötningen och uppvärmningen följer samma mönster som i norra Egentliga Östersjön. Ökningen av medeltemperaturen för sommarmånaderna juni, juli och augusti är cirka 2 grader för perioden 1960–2019. Minskningen av salthalt är omkring 0,5 psu i Bornholmsbassängen under samma period. I Arkonabassängen syns däremot ingen tydlig minskning av salthalten. Koncentrationen av syre i ytvattnet under sommaren beror till stor del på temperaturen, varmare vatten löser mindre syre än kallare vatten och med en ökande temperatur i ytvattnet följer därför en minskande syrekoncentration.
FIGUR: Figuren visar medelvärdet i ytvattnet (0-10 m) under sommarmånaderna juni-augusti. Svart linje visa signifikant linjär trend.
Figuren visar medelvärdet i ytvattnet (0-10 m) under sommarmånaderna juni-augusti. Svart linje visar signifikant linjär trend. Varmt vatten löser mindre syrgas än kallt och det är en trolig anledning till att syrekoncentrationen minskar i ytvattnet när temperaturen ökar.
I Bornholmsbassängens djupvatten varierar salthalt, temperatur och syre under året, till skillnad från i norra Egentliga Östersjön där variationerna under ett år är små. Vid det stora inflödet 2014 ökade temperatur, salthalt och syrekoncentration, och sedan dess har flera mindre inflöden nått Bornholmsbassängens djuphåla.
Efter inflödet 2014 har salthalten stadigt minskat, som den normalt gör efter stora inflöden eftersom vattnet långsamt blandas med det sötare ytlagret. Däremot har temperaturen inte minskat lika tydligt som efter tidigare inflöden. Det beror på att det inflödande vattnet 2014 var betydligt varmare än vid tidigare inflöden, samt att flera av de mindre inflöden som skett efter detta också haft en relativt hög temperatur. 2019, fem år efter inflödet 2014, ligger årsmedeltemperaturen i djupvattnet omkring 2 grader högre än innan inflödet.
Även syrekoncentrationen har minskat sedan 2014 och det är vanligt med akut syrebrist (hypoxi, syrekoncentration <2 ml/l) under höstmånaderna. Det förekommer även att vattnet blir helt syrefritt en eller flera gånger från sensommaren till vintern. De senaste fem åren (2015-2020) har det varit akut syrebrist i Bornholmsbassängen varje år under hösten och/eller vintern. Under perioden 1960–2019 syns en trend med minskande syrekoncentration i bottenvattnet. Variansen är fortfarande stor i Bornholmsbassängen, men den största delen av mätningarna visar under 2 ml/l, vilket betyder akut syrebrist.
Figuren visar medelvärdet närmast botten under sommarmånaderna juni-augusti. Svarta linjen visar en signifikant linjär trend.
Figuren visar medelvärdet närmast botten under sommarmånaderna juni-augusti. Svarta linjen visar en signifikant linjär trend. Varmt vatten löser mindre syrgas än kallt detta kan vara en anledning till att syret minskar i bottenvattnet här, men även ökad övergödning kan vara bidragande.
I Arkonabassängen, som ligger närmre Öresund och nås av mest inflödande vatten från Kattegatt, är variationen i bottenvattnet större än i den djupare Bornholmsbassängen. Även i Arkonabassängen syns en ökning av temperaturen och en minskning av syrekoncentrationen under perioden 1960–2019. Under åren 1995–2005 uppmättes här svavelväte mer regelbundet än perioden innan. Under samma period uppmättes också de hittills högsta svavelvätekoncentrationerna i Bornholmsbassängen. I både Arkonabassängen och Hanöbukten finns flera mätningar under den senare delen av tidsserien som visar på syrekoncentrationer under 2 ml/l.
Norra och centrala Egentliga Östersjön karaktäriseras av starkt skiktat vatten, med ett sötare ytlager ovanpå ett saltare djupvatten. Det saltare djupvattnet kommer ifrån vatten som flödat in genom Öresund och sedan vidare in i Östersjön. I ytlagret ökar temperaturen medan salthalten minskar, och i djupvattnet ökar syrebristen samtidigt som temperaturen ökar även där.
Temperaturen i ytvattnet (0–10 m) har ökat i hela Egentliga Östersjön sedan 1960, både på sommaren och på vintern. Däremot är det ingen tydlig ökning av temperaturen sedan 1994, då miljöövervakningsprogrammet reviderades och provtagningsfrekvensen blev högre och jämnare fördelad över året. Salthalten i ytvattnet har minskat något sedan 1960 och ligger idag mellan 6–6,5 psu i ytvattnet.
Figuren illustrerar tydligt den ökade provtagningsfrekvensen. Innan 1990 är det oftast 1-2 mätningar per sommar, efter 1990 ökar frekvensen och på stationen i som visas i grafen till vänster är provtagningen nu så tät som 2 gånger per månad under juni-augusti. Figuren visar medelvärden för temperaturen mellan 0-10 m under sommaren. De röda punkterna som visar enskilda mättillfällen visar att det är stor variation under sommaren, men vi ser också att det efter 1990 har uppmätts temperaturer en bra bit över 20 grader vid flera tillfällen, något som aldrig inträffade innan 1994.
För att vatten som strömmar in genom Öresund ska nå hela vägen till de centrala delarna av Egentliga Östersjön krävs att det strömmar in en stor volym vatten och att flödet håller på under lång tid. Det senaste stora inflödet skedde 2014 och då flödade nästan 200 kubikkilometer vatten in under flera dagar. Inflödet nådde djupvattnet i alla delar av Egentliga Östersjön och syns som ökad temperatur och salthalt, eftersom det inflödande vattnet var både varmare och saltare än det vatten som tidigare fanns under språngskiktet. Det tidigare syrefria vattnet i Östra Gotlandsbassängen syresattes av inflödet, men syrekoncentrationen steg aldrig över nivån för akut syrebrist (hypoxi, < 2 ml/l).
Efter den snabba förändringen 2015, då vatten från det stora inflödet nådde Östra Gotlandsbassängen, har salthalt, temperatur och syrekoncentration gradvis minskat i bottenvattnet. Både temperatur och salthalt är dock fortfarande högre än innan inflödet. Delvis beror detta på ett mindre inflöde som nådde bottenvattnet vintern 2018-2019 och som även det förde med sig relativt varmt vatten. Detta mindre inflöde hade emellertid liten påverkan på syrekoncentrationen i djupvattnet och syrekoncentrationen har stadigt sjunkit sedan det stora inflödet 2014. Redan 2016 uppmättes återigen svavelväte närmast botten vid stationen BY15 mitt i Gotlandsdjupet och under 2019 närmar sig svavelvätet de halter som fanns innan inflödet 2014.
Figuren visar årsmedelvärdet närmast botten. Ingen trendanalys har gjorts eftersom förändringen inte är linjär.
Figuren visar årsmedelvärdet närmast botten. Ingen trendanalys har gjorts eftersom förändringen inte är linjär.
Figuren visar årsmedelvärdet närmast botten. Ingen trendanalys har gjorts eftersom förändringen inte är linjär.
Under perioden sedan det stora inflödet 2014 så har det också skett ett antal mindre inflöden med lättare vatten som inte har lagt sig i bottenvattnet utan runt 110–130 m djup i bassängen öster om Gotland. På dessa djup har det därför till och från funnits låga (< 1 ml/l) koncentrationer av syre sedan 2014 fram till 2019. Dessa låga halter av syre under språngskiktet återfinns inte i bassängen väster om Gotland där det är helt syrefritt från ca 70–80 m ned till botten.
I figuren nedan ser vi hur temperatur, salthalt och syrekoncentration har förändrats i Norrköpingsdjupet, en djuphåla i havet öster om Norrköping och väster om Gotland. Figuren visar bland annat hur salthalten ökar när nytt vatten når djuphålan. När det senaste stora inflödet nådde djuphålorna väster om Gotland hade syret i vattnet förbrukats och inflödet syns därför endast som ökande salthalt och temperatur. I dessa djuphålor har det nu varit syrefritt under hela 2000-talet i hela vattenmassan under språngskiktet och koncentrationen av svavelväte ökar och är högre 2019 än någonsin tidigare i Västra Gotlandsbassängen. Till skillnad från i djupvattnet öster om Gotland, så har både temperatur och salthalt fortsatt att öka i djupvattnet i Västra Gotlandsbassängen.
Figuren visar årsmedelvärdet närmast botten. Ingen trendanalys har gjorts eftersom förändringen inte är linjär.
Figuren visar årsmedelvärdet närmast botten. Ingen trendanalys har gjorts eftersom förändringen inte är linjär.
Figuren visar årsmedelvärdet närmast botten. Ingen trendanalys har gjorts eftersom förändringen inte är linjär.
Bottenhavet präglas av låga temperaturer och salthalter, dock inte i samma utsträckning som Bottenviken. Syrehalterna sjunker i bottenvattnet, men situationen är inte lika allvarlig som i Egentliga Östersjön.
Trösklarna som skiljer Bottenhavet från intilliggande havsområden, Norra Kvarken mot Bottenviken och Ålands hav mot Norra Egentliga Östersjön, innebär begränsningar i vattencirkulationen. Detta betyder att Bottenhavet påverkas både av sötvatten från älvar i Bottniska viken, men även av inflöde av saltare vatten från Egentliga Östersjön. Salthalten i Bottenhavet varierar därför mellan ungefär 4 och 6 promille sett i en nord-sydlig gradient. Denna saltgradient innebär att många marina arter har sin nordligaste utbredning i Bottenhavet, med Norra Kvarken som gräns.
De senaste decennierna ses i Bottenhavet en sjunkande trend i både yt- och djupvatten för salt, men denna trend har avstannat de senaste åren och i djupvattnet finns nu även tendenser till ökande salthalter. Detta har förmodligen ett samband med transporten av vatten till Bottenhavet från Egentliga Östersjön genom Ålands hav. För temperatur finns en uppåtgående trend för bottenvattnet vid några stationer sedan början av 2000-talet, men i övrigt är temperaturerna stabila i området. Bottenhavet kännetecknas också av relativt höga humushalter, och därmed ett i många fall mindre siktdjup än sydligare havsbassänger.
De senaste decennierna har syrehalterna i Bottenhavets djupvatten visat en starkt nedåtgående trend, förmodligen beroende både på ökad tillförsel av organiskt material till området och införsel av syrefattigt vatten från Egentliga Östersjön. Syresituationen i Bottenhavets djupvatten är dock fortfarande förhållandevis god, med halter väl över 4 ml/l. Det finns alltså ännu ingen syrebrist i området.
Figuren visar medelvärdet i ytan (0-10 m) under vintermånaderna dec-feb. Signifikant linjär trend saknas.
Figuren visar medelvärdet i ytan (0-10 m) under vintermånaderna dec-feb. Signifikant linjär trend saknas.
Figurerna visar medelvärdet närmast botten under vintermånaderna dec-feb. Här ser vi tillskillnad från i ytvattnet att det finns signifikanta trender. Temperaturen och salthalten ökar medans syrekoncentrationen minskar. De svarta linjerna visar att det finns en signifikant linjär trend.
Bottenviken är Sveriges nordligaste havsbassäng och kännetecknas också av den lägsta medeltemperaturen av alla bassänger i både yt- och bottenvatten. Detta är också den del av Östersjön där isens utbredning är störst om vintrarna, vilket gör området speciellt viktigt för vikaresälen som är beroende av fast is för att föda sina ungar.
På grund av avståndet från de saltare vattnen i Västerhavet och det stora inflödet av sötvatten från älvarna i området, är Bottenviken också det havsområde med lägst salthalt, med halter ned mot ren sötvattensnivå. Faktum är att de nordligare delarna av Bottenviken på många sätt snarare fungerar som en stor sjö än ett havsområde, speciellt i skärgårdsområdena runt de stora älvutloppen. För temperatur finns inga tydliga trender i området, men liksom för många av Sveriges havsområden uppvisar Bottenviken sjunkande salthaltstrender i både yt- och bottenvatten. Till skillnad från i Bottenhavet visar dessa trender inga tecken på att avstanna i Bottenviken. I Bottenviken finns dock inga tecken på minskande syrehalter.
Påverkan från de stora älvarna innebär också att inflödet av organiskt material, exempelvis humusämnen, är stort. Detta innebär i sin tur att siktdjupet blir mindre och ljusgenomträngningen i vattnet sämre, vilket påverkar levnadsförhållandena för de organismer som lever i området.
Figurerna visar medelvärdet i ytan (0-10 m) under vintermånaderna dec-feb. En svart linje visar att det finns en signifikant linjär trend över hela tidsserien och en lila linje visar att det finns en signifikant linjär trend från år 2000-2019. Vi ser tydligt att salthalten minskat med ungefär 0,5 psu sedan 1980-talet.
Figurerna visar medelvärdet närmast botten under vintermånaderna dec-feb. Även här ser vi att salthalten har minskat. Den svarta linjen visar att det finns en signifikant linjär trend för hela tidsserien.
En kraftig minskning av det sura nedfallet de senaste decennierna har lett till en återhämtning från försurningen i många sjöar och vattendrag. Samtidigt har även vattnens innehåll av salter – mätt som konduktiviteten – generellt minskat. Detta har i sin tur lett till att mer naturligt organiskt material läcker ut från marken till vattnet och gör det brunare, med minskat siktdjup som följd.
Salterna i sjöar och vattendrag kommer främst från nedbrytning av markpartiklar. Det finns därför stora variationer i salthalterna både mellan och inom regioner som beror på olika berggrund och hur vattnet rinner genom marken, innan det når sjöar och vattendrag.
I sötvatten mäter man salthalten som elektrisk ledningsförmåga – konduktivitet. En effekt av att det sura nedfallet minskat sedan 1980-talet är att även salthalten i markvattnet har minskat.
På västkusten påverkas konduktiviteten i sjöar och vattendrag även av havssalt. Vid vissa kraftiga västliga stormar kan havssaltet orsaka toppar i konduktiviteten långt inåt land, vilket bland annat skedde år 1989 i södra Sverige.
I vattendrag varierar konduktiviteten mest med flödet. Vid låga flöden som under torrperioder, är konduktiviteten högre. Då domineras avrinningen av djupt grundvatten med höga halter av salter från nedbrytning av markpartiklar. Under de senaste årens torra förhållanden går att se tillfälliga ökningar i konduktiviteten i både sjöar och vattendrag.
Vattnet färgas brunt av naturligt organiskt kol, främst humusämnen, som tillförs från våtmarker och skogsmarkens övre skikt. Färgen varierar mycket mellan vatten och beror på hur det ser ut i marken runtomkring och hur vattnet rinner genom marken.
Många sjöar och vattendrag är idag brunare än på 1980-talet. Denna process antas främst bero på att markens humusämnen blivit mer lösliga i takt med att konduktiviteten i markvattnen har minskat. Plantering av granskog på betesmarker har också bidragit till förbruningen.
Förbruningen har betydelse på många olika sätt. Förutom att det gör sjöarna mörkare är det organiska materialet även föda för vattnens mikroorganismer. I ett mörkare vatten kan inte växtplanktonproduktionen vara lika hög, eftersom fotosyntesen hämmas av en minskad ljusinstrålning. Det gäller även stora fastsittande vattenväxter som inte kan växa lika djupt utmed stränderna när vattnet blir brunare. Förbruningen leder därför till att sjöars ekosystem förskjuts, så att de i högre grad domineras av bakterieproduktion på bekostnad av växtplanktonproduktion.
Humusämnen innehåller också organiska syror som kan göra vattnet naturligt surt. Därför har förbruningen även dämpat sjöars och vattendrags återhämtning från tidigare försurning.
Vattnet färgas brunt av naturligt organiskt kol, främst humusämnen, som tillförs från våtmarker och skogsmarkens övre skikt. Dessa humusämnen innehåller också organiska syror som kan göra vattnet naturligt surt.
Sjöar och vattendrag påverkas av den omgivande markens egenskaper och markanvändningen. Det senaste århundradet har många gamla betesmarker ersatts av granskog, vilket bland annat lett till att mängden organiskt material i marken där ökat och gett brunare vatten.
Många av Sveriges sjöar och vattendrag är sura, det vill säga de har ett pH under 5,6. En del av dessa vatten är försurade på grund av surt regn som människan orsakat.
I dag bedöms cirka 10 procent av Sveriges sjöar och en lika stor andel av rinnsträckan av vattendrag, vara påverkade av försurning från surt nedfall. De allra flesta påverkade vattnen finns i sydvästra Sverige. I Sverige har man kalkat många sjöar och vattendrag för att motverka försurningens skadliga effekt. Nu när försurningen minskat, kan även kalkningen minska.
Den stora skillnaden i surhet mellan regioner beror på att det sura nedfallet är ojämnt fördelat över landet, men också på att motståndskraften mot försurning varierar mycket mellan olika vatten. I många vattendrag är variationen av surhet även stor över året. Under snösmältningen kan pH-värdet sjunka med ett par enheter av naturliga orsaker, vilket ställer höga krav på de organismer som lever där.
Även om organismerna i sjöar och vattendrag är anpassade till stora variationer i temperatur är vissa arter, som till exempel braxen, typiska varmvattensarter och andra arter, som till exempel röding, typiska kallvattensarter. Klimatförändringen kan innebära att kallvattensarter trängs tillbaka till förmån för varmvattensarter.
I djupare sjöar kan varmare vattentemperaturer öka risken för syrgasbrist i bottenvattnet under sommarmånaderna. Risken för syrgasbrist är störst för näringsrika sjöar med stor växtplanktonproduktion och i bruna vatten där nedbrytningen av humusämnen förbrukar syre.
Perioden med is på svenska sjöar har blivit kortare och förändringen är större i södra Sverige än i norra. Trenden beror sannolikt på ett förändrat klimat. I framtiden beräknas isläggningen inträffa senare och islossningen tidigare än idag.
Den generella trenden är att isläggningen kommer senare och islossningen tidigare, där trenden mot senare isläggning är tydligast. För många av sjöar finns ett trendbrott under 1990-talet, då perioden med is blir kortare. I södra Sverige märks också att det blir vanligare att isen uteblir helt vissa vintrar. Vintrarna 2007-2008 och 2019-2020 var många sjöar helt isfria i Götaland och Svealand. En sådan situation har inte förekommit tidigare.
I fjällregionen är vattnet klart och saltfattigt. Den dramatiska vårfloden leder till stora fluktuationer i flöden och vattenkvalitet.
Den stora nederbörden, den låga temperaturen och de tunna jordtäckena gör att vattnet i fjällen är saltfattigt, är mycket klart till färgen och ofta med siktdjup i sjöarna kring tio meter. Vårfloden innebär en dramatisk period i vattendragen då stora mängder snö smälter under kort tid. Förutom höga flöden leder det till att vattnet späds ut så att konduktiviteten minskar till mindre än hälften av vad den är under lågflöden.
Försurningspåverkan är liten i fjällen, särskilt de norra delarna. I de södra delarna av fjällen kan försurningspåverkan varit stor under vårfloden under 1980-talet då svavelnedfallet var mycket större än idag.
Klimatförändringen förväntas ha särskilt stor effekt i fjällregionen, bland annat genom att vattnet förväntas bli brunare och att varmvattensarter av fisk kommer bli vanligare. Det senaste decenniets stora ökning av mörtförekomst i sjön Jutsajaure skulle till exempel kunna vara en effekt av ökande temperatur.
I norra Sverige nedan fjällen blir vattnet generellt saltrikare och brunare ju närmare kusten man kommer. Under snösmältningen kan naturliga så kallade surstötar uppkomma.
I norra Sverige rinner det mesta av vattnet genom de stora floderna från fjällen till havet. På sin väg ner mot kusten får vattnet ta emot allt mer djupt grundvatten som ger en ökande halt av karbonatsalter - mätt som en ökad konduktivitet. Nedanför fjällen är marktäckena tjockare vilket gör att konduktiviteten också generellt är högre.
Även vattnets färg visar en gradient med ökande brunhet ju närmare kusten man kommer. I Norrland är landhöjningen sedan senaste istiden stor. Som högst nådde havet cirka 200 meter högre än idag. Under den högsta kustlinjen förekommer det därför sedimentära jordar som ger hög konduktivitet. En del av dessa innehåller även mycket svavel, så kallade svarmockajordar.
Precis som i fjällen innebär snösmältningen en kraftig utspädning av konduktiviteten och även motståndskraften mot försurning. Samtidigt kan vattnets färg öka under vårfloden eftersom vattnet då i större utsträckning rinner genom de övre humusrika jordlagren. Tillsammans med utspädningen av salterna leder det till att pH sjunker, ibland upp till två enheter under vårfloden. Under 1980-talet då det sura nedfallet var stort, sänkte den mänskliga försurningen pH-värdena ytterligare, vilket kunde leda till fiskdöd.
I södra Sverige är variationen i konduktivitet stor och förbruningen påtaglig. Södra och västra delarna är kraftigt försurningspåverkade.
I södra Sverige varierar vattnens halter av karbonatsalter - mätt som konduktivitet - mycket mellan regioner beroende på skillnader i markegenskaperna. I områden med kalkhaltiga jordar som i Uppland och på Öland och Gotland samt i områden med jordbruksslätter är konduktiviteten hög. Konduktiviteten är också över lag högre än i norra Sverige.
Effekterna av den minskande försurningen syns tydligast i vattnen i södra Sverige med minskande konduktivitet och sulfathalt samt en påtaglig förbruning.
Nederbörden avtar betydligt från väster till öster vilket avspeglar sig i en ökande konduktivitet och minskande försurningspåverkan. De flesta försurade sjöarna i Sverige återfinns i en båge från Blekinge, via västkusten och upp till Värmland.
Ansvariga experter:
Sötvatten: Jens Fölster, Lars Sonesten, Stina Drakare (SLU)
Hav: Joakim Ahlgren (UMU), Jakob Walve (SU), Martin Hansson/Lena Viktorsson (SMHI)
Ansvarig myndighet är Havs- och vattenmyndigheten och SLU
Övervakning av vattenmassans egenskaper i sjöar och hav är en del av den nationella miljöövervakningen. Regelbundna provtagningar från mindre båtar eller fartyg genomförs på många olika fasta platser i våra hav och sjöar. På varje plats (station) mäts många olika variabler på samma gång och på flera olika djup.
Användning: Resultaten från övervakningen utgör ett grundläggande underlag för statusklassning enligt Vattendirektivet och det Marina direktivet och utgör också viktiga mätvärden för forskning om exempelvis klimatfrågor och ekologi.
