Bottenvegetation

Sågtång och blåstång visar båda på minskande djuputbredning de senaste 15 åren. Den negativa trenden startade redan på 1990-talet. Tydligast är förändringen för sågtången, som också är den art som växer djupare ner.

Längs Blekingekusten övervakas totalt 14 stationer fördelat på två snarlika områden, Tärnö och Torhamn. Det finns ingen tydlig uppdelning på inre och yttre stationer, varför de analyseras tillsammans. Blåstång och sågtång är lätta att skilja åt i fält och analyseras därför separat vad gäller djuputbredning. Generellt växer blåstången grundare.

Under 2021 växte blåstången till ett djup av 2,5 meter i genomsnitt medan sågtången växer ner till 4,5 meter djup. Nationella övervakningen har utförts sedan 2007, men ett fåtal av stationerna har övervakats ända sedan 1996 (regional övervakning). Resultat från regional recipientkontroll visar att de största negativa förändringarna för tångens djuputbredning (blåstång och sågtång) i området inträffade redan under 1990-talet och tidigt 2000 tal.

De senaste 15 årens data visar trots detta på fortsatt minskad djuputbredning. Minskningen i djuputbredning är statistiskt säkerställd bara för sågtång, trots att blåstång har en liknande trend med minst djuputbredning under 2021.

I norra egentliga Östersjön visade både norra och södra kustområdena tecken på förbättringar sedan 1990-talet fram till ungefär 2010, därefter försämringar. I utsjön, vid Gotlands södra kust, finns inte data från 90-talet men försämringar i djuputbredning noterades även här efter 2010.

Askö i Stockholms södra skärgård har övervakats årligen sedan 1993 och stationerna kan delas in i mellankustvatten och yttre kustvatten. Den maximala djuputbredningen av blåstång för de lokaler som klassas som ”mellankustvatten” visar på en generell förbättring sedan 90-talet. Fram till år 2010 fördubblades den genomsnittliga maximala djuputbredningen från ca 2,5 till 5 meter i snitt.

Som djupast växte tången under åren 2003-2004 och 2010 (ner till maximalt 7 meter vid åtminstone en av stationerna). Sedan 2010 har dock den maximala djuputbredningen försämrats till i snitt 2,5 meter, vilket är densamma som 1993. Under de senaste 15 åren är djuputbredningen alltså oförändrad. Fortsatta årliga mätningar kommer avgöra om försämringen på senare år blir statistiskt säkerställd.

I mätområdena med yttre kustvatten syns ingen tydlig förändring i djuputbredning under tidsperioden 1993-2021 (eller den senaste 15-års perioden). I genomsnitt har djuputbredning varit 4 meter, det vill säga djupare än för mellankuststationerna under de första åren av tidsserien, men ungefär samma under senare år.  Vid en av stationerna med yttre kustvatten noterades 2005-2007 och 2015-2017 en maximal djuputbredning på drygt 8 meter, men denna har under de senaste åren återgått till drygt 6 meter.

För Singö, i norra Stockholms skärgård, har årliga mätningar bara gjorts sedan 2017. Jämförelser med historiska mätningar (1943, 1984, 1992, 2006) visar dock att djuputbredningen försämrats. Mätningar från 2017 och framåt visar ungefär samma djup som 1984 (8 meter), en tillbakagång från de ca 9 meter som uppmättes 2006.

Egentliga Östersjöns utsjö (södra Gotlands kust

Genomsnittlig djuputbredning för blåstång vid Gotland har minskat mellan 2000 och 2021. Försämringen verkar ha startat efter år 2010, likt Askö. Försämringen är statistiskt säkerställd även om bara de senaste 15 åren analyseras. På en station som tillkom 2017 noterades dock tång ända ner till 12 m djup. Detta visar att blåstången har potential att växa avsevärt djupare än de maximalt 9 meter som tidigare uppmätts på lokaler i vattenområdet runt Gotland. Data från den nya stationen har inte använts vid trendanalys.

Ingen statistiskt säkerställd förändring av tångens djuputbredning kan ses under den senaste 15 års-perioden. Djuputbredningen är klart mindre vid de inre stationerna i Gaviksfjärden än vid de yttre stationer vid Höga Kusten.

Stationerna vid Höga Kusten kan delas in i vattenområdena Gaviksfjärden (inre stationer) och norra Höga kustens kustvatten (yttre stationer).

Djuputbredningen är i genomsnitt 4-5 meter vid de inre stationerna och som bäst 8 meter. En trend mot minskande djuputbredning kan anas.

Vid de yttre stationerna är det genomsnittliga maxdjupet cirka 10 meter utan någon enhetlig trend mot minskande eller ökande djuputbredning. Djupast utbredning observerades då tidsserien startade 2008, med 14 m vid en av stationerna. Sämst djuputbredning noterades 2013-2014 med cirka 9 meter. De senaste åren har dock en maximal djuputbredning på 13 meter åter observerats vid en station.

I södra Sveriges vattendrag varierar det hur påverkade kiselalger är av övergödning och försurning. Resultaten beror på vilken typ av landskap det är, främst om det är slätt- eller skogslandskap.

Generellt sett visar kiselalgerna att slättlandskap är mer näringspåverkade medan skogslandskapet lättare är mer påverkat av försurning. I rinnande vatten nära kusterna återfinns näringspåverkade kiselalgssamhällen. I västra Svealand och småländska höglandet visar kiselalgerna på mindre näringspåverkan.

I södra Sverige återfinns sura vatten främst i de västra delarna där det är mycket nederbörd och svårvittrade bergarter som inte klarat av att buffra surt nedfall. Några arter kiselalger trivs i sura vatten, andra inte. I sura vattendrag minskar andelen kiselalger som är besläktade med arten Achnanthidium minutissimum, medan andelen av släktet Eunotia och bland annat arten Tabellaria flocculosa ökar. Artrikedomen av kiselalger är överlag större än i norra Sverige. 

Mycket låga värden för antal räknade taxa och mångfald kan vara är ett tecken på någon störning (både naturlig och antropogen) i vattenförekomsten. För Sverige anses totala antal räknade taxa under 20 och en mångfald under 1,5 för Shannons index vara mycket låga.

Om Shannons index på Wikipedia.

Fastsittande kiselalger är ett exempel på den bottenvegetation som rapporteras till den nationella datavärden för miljöövervakning.

Underlaget för denna bedömning är från 2017 - 2021 och gäller främst kusten och provtagningsstationer nära städer i inlandet. Mätningarna visar att det generellt sett är liten näringspåverkan i rinnande vatten.

Kiselalgerna visar också att sura vatten främst återfinns nära kusten. En del av dessa vatten är naturligt sura. I sura vattendrag minskar andelen kiselalger som är besläktade med arten Achnanthidium minutissimum, medan andelen av släktet Eunotia och bland annat arten Tabellaria flocculosa ökar.