Vitmärlan är ett litet kräftdjur som lever i Östersjöns mjukbottnar. Den är bland annat känslig för miljögifter som kan finnas lagrade i sedimenten. Därför fungerar arten bra för att visa om det finns påverkan av gifter på livet i havsbotten. Forskare undersöker hur vitmärlans reproduktion påverkas av föroreningar genom att analysera missbildningar hos dess embryon.
Embryoskador hos vitmärla används sedan 1994 inom svensk miljöövervakning i Östersjön för att upptäcka effekter av miljögifter. Dessutom används embryoskador som en indikator på biologiska effekter av föroreningar av HELCOM sedan 2011.
Miljötillståndet bedömt utifrån effekter på reproduktionen hos vitmärla varierar i de havsområden som ingår i miljöövervakningen – Kvarken, Bottenhavet, Norra Egentliga Östersjön och Västra Gotlandsbassängen. Minst påverkan syns i Kvarken och Västra Gotlandsbassängen. I Bottenhavet och Norra egentliga Östersjön är den negativa påverkan större.
Utöver miljögifter påverkas vitmärlans reproduktionsframgång av näring och syresättning i bottenvattnet. Näringstillgången, det vill säga halten av organiskt material, i bottensedimenten i de fem havsområdena varierar – i Bottenhavet och Kvarken är näringshalterna lägre än i Norra egentliga Östersjön och Västra Gotlandsbassängen. Ju mer näring desto snabbare tillväxt hos vitmärlan, vilket innebär att den oftast växer snabbare längre söderut.
Syrehalterna i bottenvattnet är däremot högre i Bottenhavet än i Norra Egentliga Östersjön, där syrebristen gör att vitmärlan inte förekommer djupare ned än cirka 45 meter. I centrala Bottenhavet påträffas vitmärlan ända ned på 130 meters djup.
Syrebristens inverkan innebär att frekvensen av honor med döda äggsamlingar (en typ av reproduktionsstörning) oftast är högre i Norra Egentliga Östersjön än i Bottenhavet.
Den höga andelen honor med missbildade embryon (över 40-50 procent av alla gravida honor) som ibland observeras i Östersjön kan resultera i att populationen vitmärlor minskar kraftigt. Eftersom vitmärlan är en nyckelart i havets mjukbottensamhällen kan dessa nedgångar påverka samspelet mellan organismerna och hela samhällets stabilitet. Födotillgången för fisk kan försämras om vitmärlorna minskar. Det är få bytesdjur för fisk som har lika hög fetthalt som vitmärlor. Även syresättningen av bottnarna kan bli sämre, eftersom vitmärlans grävande bidrar till att luckra upp sedimenten.
Frekvensen av de olika embryoskadorna varierar mellan havsområdena – de flesta typer av missbildningar är vanligare i Västra Gotlandsbassängen och norra egentliga Östersjön jämfört med i Bottenhavet. Olika typer av missbildningar är specifika för vissa miljögifter, till exempel har exponering för PAH:er och tungmetaller som krom och zink kopplats till avstannad utveckling av embryon.
Längst söderut i Bornholmsbassängen är bara ett fåtal mätningar gjorda, men här fanns en hög andel skadade embryon, vilket troligtvis beror på föroreningar i detta område (Hanöbukten).
Vitmärlan (Monoporeia affinis) är en nyckelart i Östersjön som har sitt ursprung i sötvatten. Den är föda åt flera fiskarter och ryggradslösa djur, till exempel ishavsgråsugga (Saduria entomon), korvmask (Halicryptus spinulosus) och fjällmask (Bylgides sarsi). Den är även viktig för syresättningen av bottensedimentet genom sitt grävande beteende. Vitmärlans marina släkting Pontoporeia femorata är inte lika vanlig. I Bottenhavet, där salthalten är lägre förekommer endast ett fåtal individer vid några provtagningslokaler på större djup med högre salthalt.
Läs mer om vitmärlan här!
Ansvariga experter: Elena Gorokhova och Brita Sundelin, Stockholms universitet.
Ansvarig myndighet är Naturvårdsverket.
Övervakning av vitmärla är en del av den nationella miljöövervakningen. En rad faktorer som fekunditet (xxx), utvecklingsgrad hos embryon, missbildade embryon, döda respektive obefruktade/outvecklade embryon och döda eller delvis döda ägg hos honan undersöks.
Läs mer om övervakningen av vitmärla.