Bottenvegetation kan vara både stor som vass och små, små kiselalger. Bottenvegetation undersöks för att kunna bedöma och följa utvecklingen av miljöns tillstånd. Kiselalgerna visar till exempel vilka vatten i Sverige som är sura och vilka som är övergödda.
Trendanalyser av fastsittande kiselalger i svenska vattendrag pekar på att många vattendrag i södra Sveriges slättbygder är näringspåverkade, samt att vattendrag i södra Sverige skogslandskap och vissa kustnära vatten i Norrland är sura.
Provtagning av vegetationsklädda bottnar sker i tre områden i Egentliga Östersjön, i ett område i Bottenhavet, ett i Kattegatt och ett i Skagerrak. De vegetationsklädda bottnarna omfattar alla typer av hårda och mjuka bottnar som sträcker sig från vattenytan ner till cirka 10–20 meters djup. Övervakningen omfattar alla större växter, men här väljer vi att lyfta fram övervakningen av tång på ostkusten, respektive ålgräs på västkusten.
Generellt har läget för blåstången försämrats i Östersjöns södra delar under de senaste 15 åren. I Stockholms skärgård och vid Höga kusten är däremot läget oförändrat.
Under de senaste 15 åren ses försämringar i djuputbredning i både Södra Egentliga Östersjön (Blekinge) och Egentliga Östersjöns utsjö (Gotland). Djuputbredningstrenden under denna tidsperiod är oförändrat för Norra Egentliga Östersjön (Stockholms södra skärgård, Askö) samt Bottenhavet (Höga kusten). Dock uppvisar de inre stationerna vid de båda sistnämnda områdena en tendens mot försämringar under senare år.
Täckningsgrad är ett sätt att beskriva hur mycket tång det finns inom ett mätområde. För stationerna vid Gotland har man sedan rekordåret 2009 sett en stor minskning i täckningsgrad. Under de senaste knappa 10 åren har nivån stabiliserats på halva nivån jämfört med tidigt 2000-tal. I de yttre stationerna i Bottenhavet och Norra Egentliga Östersjön (Askö) har tångtäckningen också minskat sedan 2010, men vid dessa har man sett tecken på återhämtning de senaste åren.
Vid stationerna i Blekinge har djuputbredningen visserligen minskat, men tångtätheten har ökat. Förklaringen är att både sågtången och blåstången blivit tätare närmare ytan (0-3 meter), vilket kan vara en effekt av mildare vintrar med mindre isskrap. Eftersom djuputbredningen minskat något- (kopplas till sämre ljusförhållanden från övergödning) även vid Askö på sistone så handlar återhämtningen i täckningsgrad här förmodligen också om att tången växer tätare vid ytan.
Relativ förändring i täckningsgradsindex (normaliserade data) för tång för de olika regionerna. Täckningsgradsindex för tång beräknas genom att multiplicera täckningsgrad med transektavsnittets längd och bredd. Index-värdet motsvarar alltså antal kvadratmeter tång i en 4 m bred transekt (standardiserad bredd) som sträcker sig från ytan ner till ett djup där ingen tång växer. Här särskiljs inte blåstång från sågtång eller smaltång, och inslaget av de senare arterna varierar beroende på region. Endast transekter med sammanhängande tångbälten ingår i analysen.
På den svenska västkusten övervakas vegetationsklädda bottnar från norska gränsen till söder om Malmö. I Övervakningen ingår 100 av 105 möjliga vattenförekomster och alla åtta kustvattentyper.
Historiskt sett har ålgräset vuxit på stora djup i västerhavet. Vid undersökningar i slutet av 1800-talet hittades ålgräs ner till 20 meters djup. Vid senare undersökningar, från 1930-talet och fram till 1960-talet, återfanns ålgräset ner till nio meters djup. I samma fjordar och vattenförekomster växer idag ålgräs ner till fem eller sex meters djup.
Övervakningsprogrammet för ålgräs är relativt nystartat. Det man hittills observerat är att ålgräs kan växa som djupast i Öresunds kustvatten, med välmående ålgräsängar ner till nästan 7 meters djup.
I Kattegatts yttre kustvatten har ålgräs påträffats ner till 5,12 meter, något djupare än det medelvärde på 4,5 meter som uppmätts i det inre kustvattnets vattenförekomster. I Södra Hallands och norra Öresunds kustvatten växer ålgräsängarna generellt grundare, med noterade maxdjup på 3,36 och 4,61 meter för åren 2019 respektive 2020. Preliminära analyser visar att siktdjupet är den enskilt viktigaste faktorn som påverkar ålgräsets djuputbredning. Detta skulle kunna vara en förklaring till det lägre medelvärdet för ängarnas djup i södra Halland och norra Skåne, sannolikt i kombination med en hög exponeringsgrad då stora delar av södra västkusten saknar en skyddande arkipelag utanför de långa sandstränderna.
I Göta älvs- och Nordre älvs estuarie växer inte ålgräset heller särskilt djupt, i genomsnitt 3,7 meter, vilket sannolikt kan förklaras av att siktdjupet påverkas starkt negativt av älvarnas utflöde, även om dessa analyser inte är helt klara än.
Övervakningsprogrammet för ålgräs är relativt nystartat. Det man hittills observerat är att ålgräs kan växa som djupast i Öresunds kustvatten, med välmående ålgräsängar ner till nästan sju meters djup.
I Skagerrak är maxdjupet något grundare för ängarnas nedre utbredning, runt 5 meter i medel för åren 2019 till 2021 i det inre kustvattnet. De historiskt djupväxande ålgräsängarna i det yttre kustvattnet, som observerades ner till 20 meters djup av Petersen på slutet av 1800-talet, har i vårt övervakningsprogram endast funnits på ett maxdjup av knappt 4 meter, vilket inte ens är lika djupt som ålgräset i det inre kustvattnet. I västkustens fjordar växer ålgräsängarna ner till ungefär samma djup som i det inre kustvattnet, det vill säga strax under fem meter i genomsnitt för alla åren hittills.
Sågtång och blåstång visar båda på minskande djuputbredning de senaste 15 åren. Den negativa trenden startade redan på 1990-talet. Tydligast är förändringen för sågtången, som också är den art som växer djupare ner.
Längs Blekingekusten övervakas totalt 14 stationer fördelat på två snarlika områden, Tärnö och Torhamn. Det finns ingen tydlig uppdelning på inre och yttre stationer, varför de analyseras tillsammans. Blåstång och sågtång är lätta att skilja åt i fält och analyseras därför separat vad gäller djuputbredning. Generellt växer blåstången grundare.
Under 2021 växte blåstången till ett djup av 2,5 meter i genomsnitt medan sågtången växer ner till 4,5 meter djup. Nationella övervakningen har utförts sedan 2007, men ett fåtal av stationerna har övervakats ända sedan 1996 (regional övervakning). Resultat från regional recipientkontroll visar att de största negativa förändringarna för tångens djuputbredning (blåstång och sågtång) i området inträffade redan under 1990-talet och tidigt 2000 tal.
De senaste 15 årens data visar trots detta på fortsatt minskad djuputbredning. Minskningen i djuputbredning är statistiskt säkerställd bara för sågtång, trots att blåstång har en liknande trend med minst djuputbredning under 2021.
I norra egentliga Östersjön visade både norra och södra kustområdena tecken på förbättringar sedan 1990-talet fram till ungefär 2010, därefter försämringar. I utsjön, vid Gotlands södra kust, finns inte data från 90-talet men försämringar i djuputbredning noterades även här efter 2010.
Askö i Stockholms södra skärgård har övervakats årligen sedan 1993 och stationerna kan delas in i mellankustvatten och yttre kustvatten. Den maximala djuputbredningen av blåstång för de lokaler som klassas som ”mellankustvatten” visar på en generell förbättring sedan 90-talet. Fram till år 2010 fördubblades den genomsnittliga maximala djuputbredningen från ca 2,5 till 5 meter i snitt.
Som djupast växte tången under åren 2003-2004 och 2010 (ner till maximalt 7 meter vid åtminstone en av stationerna). Sedan 2010 har dock den maximala djuputbredningen försämrats till i snitt 2,5 meter, vilket är densamma som 1993. Under de senaste 15 åren är djuputbredningen alltså oförändrad. Fortsatta årliga mätningar kommer avgöra om försämringen på senare år blir statistiskt säkerställd.
I mätområdena med yttre kustvatten syns ingen tydlig förändring i djuputbredning under tidsperioden 1993-2021 (eller den senaste 15-års perioden). I genomsnitt har djuputbredning varit 4 meter, det vill säga djupare än för mellankuststationerna under de första åren av tidsserien, men ungefär samma under senare år. Vid en av stationerna med yttre kustvatten noterades 2005-2007 och 2015-2017 en maximal djuputbredning på drygt 8 meter, men denna har under de senaste åren återgått till drygt 6 meter.
För Singö, i norra Stockholms skärgård, har årliga mätningar bara gjorts sedan 2017. Jämförelser med historiska mätningar (1943, 1984, 1992, 2006) visar dock att djuputbredningen försämrats. Mätningar från 2017 och framåt visar ungefär samma djup som 1984 (8 meter), en tillbakagång från de ca 9 meter som uppmättes 2006.
Genomsnittlig djuputbredning för blåstång vid Gotland har minskat mellan 2000 och 2021. Försämringen verkar ha startat efter år 2010, likt Askö. Försämringen är statistiskt säkerställd även om bara de senaste 15 åren analyseras. På en station som tillkom 2017 noterades dock tång ända ner till 12 m djup. Detta visar att blåstången har potential att växa avsevärt djupare än de maximalt 9 meter som tidigare uppmätts på lokaler i vattenområdet runt Gotland. Data från den nya stationen har inte använts vid trendanalys.
Ingen statistiskt säkerställd förändring av tångens djuputbredning kan ses under den senaste 15 års-perioden. Djuputbredningen är klart mindre vid de inre stationerna i Gaviksfjärden än vid de yttre stationer vid Höga Kusten.
Stationerna vid Höga Kusten kan delas in i vattenområdena Gaviksfjärden (inre stationer) och norra Höga kustens kustvatten (yttre stationer).
Djuputbredningen är i genomsnitt 4-5 meter vid de inre stationerna och som bäst 8 meter. En trend mot minskande djuputbredning kan anas.
Vid de yttre stationerna är det genomsnittliga maxdjupet cirka 10 meter utan någon enhetlig trend mot minskande eller ökande djuputbredning. Djupast utbredning observerades då tidsserien startade 2008, med 14 m vid en av stationerna. Sämst djuputbredning noterades 2013-2014 med cirka 9 meter. De senaste åren har dock en maximal djuputbredning på 13 meter åter observerats vid en station.
Eftersom fastsittande kiselalger är bra indikatorer på vattenkvalitet i sjöar och vattendrag, används de i många länders vattenförvaltning. I Sverige har vi börjat använda dem relativt sent vilket innebär att tidsserierna fortfarande är relativt korta. Enstaka vatten har tidsserier sedan 1996, men den nationella övervakningen började rutingmässigt först år 2004-2006. Fastsittande kiselalger används främst för att bedöma ekologisk status i sjöar och vattendrag. De svenska kiselalgindexena visar att surhet och övergödning inte förändrats under de senaste tio till femton åren. Det här resultatet stämmer överens med direkta mätningar av pH och totalfosfor. Enstaka vattendrag uppvisar dock tydliga förändringar i kiselalgssamhällens sammansättning.
Förändringarna i kiselalgssamhället följer främst trender när det gäller surhet och totalfosfor. Under 2017-2021 finns data inrapporterade från runt 1600 vattendrag, de flesta belägna i landets södra halva. Kiselalgsindexet för övergödning och förorening visar att ett dominerande antal (70 procent) vattendrag har låg näringspåverkan.
Kiselalgsindexet för surhet visar att alkalina och nära neutrala vatten dominerar (pH 7). De prov som visar mycket sura förhållanden ligger ofta uppströms kalkdoserare, dvs. stationer som kontinuerligt tillför kalk för att dämpa försurningen.
I södra Sveriges vattendrag varierar det hur påverkade kiselalger är av övergödning och försurning. Resultaten beror på vilken typ av landskap det är, främst om det är slätt- eller skogslandskap.
Generellt sett visar kiselalgerna att slättlandskap är mer näringspåverkade medan skogslandskapet lättare är mer påverkat av försurning. I rinnande vatten nära kusterna återfinns näringspåverkade kiselalgssamhällen. I västra Svealand och småländska höglandet visar kiselalgerna på mindre näringspåverkan.
I södra Sverige återfinns sura vatten främst i de västra delarna där det är mycket nederbörd och svårvittrade bergarter som inte klarat av att buffra surt nedfall. Några arter kiselalger trivs i sura vatten, andra inte. I sura vattendrag minskar andelen kiselalger som är besläktade med arten Achnanthidium minutissimum, medan andelen av släktet Eunotia och bland annat arten Tabellaria flocculosa ökar. Artrikedomen av kiselalger är överlag större än i norra Sverige.
Mycket låga värden för antal räknade taxa och mångfald kan vara är ett tecken på någon störning (både naturlig och antropogen) i vattenförekomsten. För Sverige anses totala antal räknade taxa under 20 och en mångfald under 1,5 för Shannons index vara mycket låga.
Fastsittande kiselalger är ett exempel på den bottenvegetation som rapporteras till den nationella datavärden för miljöövervakning.
Underlaget för denna bedömning är från 2017 - 2021 och gäller främst kusten och provtagningsstationer nära städer i inlandet. Mätningarna visar att det generellt sett är liten näringspåverkan i rinnande vatten.
Kiselalgerna visar också att sura vatten främst återfinns nära kusten. En del av dessa vatten är naturligt sura. I sura vattendrag minskar andelen kiselalger som är besläktade med arten Achnanthidium minutissimum, medan andelen av släktet Eunotia och bland annat arten Tabellaria flocculosa ökar.
Ansvariga experter sötvatten: Maria Kahlert (SLU)
Ansvariga experter hav: Agnes Karlsson (SU), Robin Svensson (GU), Jenny Ask (Umu), Stefan Tobiasson (LNU)
Ansvarig myndighet är Havs- och vattenmyndigheten och SLU
Övervakning av bottenvegetation i sjöar och hav är en del av den nationella miljöövervakningen. Regelbundna provtagningar genomförs på många olika fasta platser i våra sjöar och hav. På varje plats (station) mäts många olika variabler på samma gång.
Användning: Resultaten från övervakningen används för att följa miljötillståndet och åtgärdseffekter. De utgör också viktiga mätvärden för forskning om exempelvis klimatfrågor och ekologi.