Under 1970-talet såg man flera tecken på att gråsälar och vikare i Östersjön minskade i antal sannolikt för att de utsatts för miljögifterna PCB och DDT. Sälarnas hälsotillstånd har sedan dess delvis förbättrats och antalet ökat, men i vissa områden kvarstår problem med tarmsår och magra sälar. Återkommande virusinfektioner har framför allt drabbat knubbsälen på västkusten.
Sälarnas hälsotillstånd har undersökts av Naturhistoriska riksmuseet sedan 1970-talet. Undersökningsmaterialet är sälar som fastnat och drunknat i fiskeredskap och sedan år 2001 sälar som fällts under jakt. Sälar som hittats döda på stränder undersöks sedan ett par år tillbaka av SVA (Statens veterinärmedicinska anstalt). Fram till år 2021 har drygt 5600 sälar undersökts på Naturhistoriska riksmuseet.
Sälar övervakas för att de fungerar som indikatorer för storskaliga förändringar i marina ekosystem. Som toppkonsumenter är sälarna särskilt utsatta för miljögifter, eftersom vissa gifter ackumuleras på sin väg upp genom näringsväven.
Det finns en rad hälsorelaterade förändringar som drabbat och drabbar sälar. Livmoderförändringar och sterilitet har minskat, medan problem med till exempel tarmsår kvarstår och förekommer i större omfattning i Bottniska viken än. Sälarnas späcklager har blivit tunnare, framförallt i Bottenhavet. Parasiten leverflundra, som sälarna får i sig från karpfiskar, drabbade sälarna i större utsträckning från år 2008 och framåt. Ökad dödlighet till följd av virusutbrott har drabbat knubbsälarna på västkusten.
Hos både vikare och gråsäl kunde man under 1970-talet se förändringar i livmodern – sammanväxta livmoderhorn – som ofta ledde till sterilitet. Hos gråsälen noterades dessutom livmodertumörer, skador i hud, klor, blodkärl, skelett, tarmar, binjurar och njurar. Denna unika kombination av förändringar kallas Baltic seal disease complex. Sjukdomsbilden är troligen kopplad till långlivade organiska miljögifter som till exempel PCB och DDT. Efter förbud har halterna av PCB och DDT minskat, och sedan 1990-talet har problemen med sterilitet hos gråsäl minskat och inga av de typiska livmoderförändringarna observerats. Mellan år 2016 och 2021 hade 85 procent av 99 gråsälshonor mellan 6-24 år en i livmodern synlig dräktighet. Även hos vikare har problemen minskat och en större andel sälar blir dräktiga. Däremot kan man fortfarande hitta förändringar i livmodern hos vikare. Under samma period och i samma åldersspann var av 84 procent av 25 vikare och 89 procent av 80 knubbsälar dräktiga.
Från slutet av 1980-talet och in på 2000-talet led sälarna av tarmsår i grovtarmen, framför allt i Bottniska viken. Sedan minskade förekomsten av tarmsår till ungefär 20 procent av gråsälarna i hela Östersjön, men i Bottniska viken har tarmsåren (”stora” och ”stora djupgående”), åter ökat till över 50 procent år 2021. Orsaken till detta är inte känd men en hypotes är att gråsälarnas förmåga att läka tarmen efter parasitskador är försämrad, eventuellt till följd av miljögifter. , det vill säga att det gått hål på tarmen, är ibland dödsorsaken hos sälar som hittats döda på stränder.
Sedan början av 2000-talet och fram till nu har man kunnat se en tendens till att gråsälarnas späck blivit tunnare. Hos vuxna gråsälshanar är tendensen signifikant. Dessutom är gråsälarna i Gävleborgs län signifikant magrare år 2020-2021 jämfört med övriga län. En möjlig förklaring är att tillgången, sammansättningen eller kvaliteten på sälarnas mat försämrats.
Sälar som fastnar i fiskenät och drunknar är generellt sett ännu magrare än de som fälls vid jakt. Detta har observerats hos både gråsäl och vikare och kan kanske spegla att det framför allt är magra sälar som tar fisk ur nät.
År 1988 och 2002 dog nära hälften av knubbsälarna på västkusten i en virusepidemi orsakad av phocine distemper virus (PDV). Under 2007 observerades en ökad dödlighet av okänd anledning och runt 3000 sälar dog främst på den danska sidan. Under 2014 drabbades knubbsälarna, särskilt de i Kattegatt, av fågelinfluensa (N10N7) och nära 700 döda sälar drev iland i Sverige och Danmark. Analyser av blodserum från knubbsälar visade att uppåt 75 procent av sälarna hade antikroppar mot viruset, vilket visar att de flesta av de infekterade djuren överlevde. Sjukdomen spred sig sedan vidare till Nordsjökusten där flera tusen sälar dog.
Ett flertal olika parasiter parasiter cirkulerar mellan sälar och fiskar. En del försämrar främst sälarnas hälsa, medan andra också orsakar problem för fisk.
I Östersjöns gråsälar har man sedan 2008 sett en ökad förekomst av leverparasiten Pseudamphistomum truncatum, även kallad leverflundra. År 2017 var 33 procent av de undersökta gråsälarna infekterade, 2021 var 15 procent drabbade. Parasiten har visat sig kunna orsaka allvarliga leverinflammationer. Sälarna infekteras genom den karpfisk de äter, som i sin tur ökat i antal på grund av övergödningen.
Bara i en knubbsäl från västkusten har leverflundra kunnat påvisas. De knubbsälar som är drabbade finns annars i Egentliga Östersjön. Två vikare med leverflundra har hittats och de var bägge från de södra delarna av deras utbredningsområde. Leverflundra verkar alltså vara vanligast i de centrala delarna av Östersjön.
Hjärtmask och lungmask är andra parasiter, som vanligtvis hittas i unga knubbsälar, men däremot inte hos gråsäl eller vikare. Hjärtmask fanns hos 41 procent och lungmask hos 10 procent av de undersökta knubbsälarna. Hakmask i tjocktarmen är vanligt hos alla tre sälarter men gråsälen verkar vara den art som drabbas värst. Vikarna hade även lindriga infektioner av bandmask, något som inte brukar ses hos de andra sälarterna.
Säl är huvudvärd för både torskmask Pseudoterranova decipiens, och levermask Contraceacum osculatum. De får i sig dessa parasiter bland annat från torsken och parasiterna parar sig i sälens magsäck. Äggen sprids sedan ut i havet där små kräftdjur och andra ryggradslösa djur sprider parasiten vidare till olika fiskarter innan den når torsken igen.
Levermasken är mycket vanlig hos både gråsäl och knubbsäl, medan förekomsten av torskmask verkar vara större i knubbsälens utbredningsområde och minska ju längre norrut i Östersjön man kommer. Vikare har sällan parasiter i magsäcken.
Allmänheten kan rapportera in fynd av döda sälar till Naturhistoriska riksmuseet, genom att fylla i ett formulär på museets webbplats, där även foton kan laddas upp. Antalet rapporter som kommer in beror på flera olika saker som till exempel kännedom om rapporteringstjänsten, jakt, väder, vind och hur många människor som rör sig ute längs kusten. De flesta sälarna rapporteras in under sommaren och majoriteten är kraftigt förruttnade. Stapeln för år 2014 för Västerhavet speglar förekomsten av fågelinfluensa bland knubbsälar detta år.
Inrapporterade fynd av döda sälar per månad. Funna på stränder på västkusten, Kattegatt, Skagerrak och Öresund, mellan 2014 och 2022.
Ansvariga experter: Britt-Marie Bäcklin och Sara Persson, Naturhistoriska riksmuseet
Sälhälsa ingår i den nationella miljöövervakningen, programområde Kust och hav, som indikator på miljögiftseffekter och andra storskaliga förändringar i det marina ekosystemet. Hälsan undersöks av riksmuseet på sälar som hittats döda, fastnat i fiskeredskap eller fällts under skyddsjakt.