Övergödning

För att minska problemen med övergödning har man framför allt genomfört åtgärder vid punktkällor, som avloppsreningsverk och industrier. Det har gett tydliga resultat, särskilt i närområdena. Det mer diffusa läckaget från jordbruksmark och skogsmark är svårare att åtgärda, och det tar längre tid att se resultaten. Situationen har blivit betydligt bättre, men vi uppnår fortfarande varken våra egna miljömål eller målen i EU:s vattendirektiv.

Det mer systematiska arbetet med att minska läckage av kvävPå 1960-talet,  infördes biologisk vattenrening för att ta bort syretärande organiskt material. Det gällde både för avloppsreningsverk och för industriverksamheter. Sambandet mellan höga fosforhalter i vatten och problem med algblomning i sjöar visades internationellt och Sveriges sötvattensövervakning av sjöar startade i Mälaren på 1960-talet efter stora problem med algblomning i sjön som var extra problematisktdå sjön används som dricksvattentäkt till Stockholm. Fosforfällning i avloppsreningsverk blev vanligt på 1970-talet och den kostsamma kvävereningen infördes i slutet av 1990-talet, åtminstone i närheten av känsliga vatten. I bilar krävdes katalysator för att minska kväveutsläppen till luft.

Det mer systematiska arbetet med att minska läckage av kväve och fosfor från åkermark startade i mitten av 1980-talet. Debatten kring algblomningen i Ringsjön i Skåne och bottendöden i Laholmsbukten var startskottet, och sedan 1986 har det funnits nationella åtgärdsprogram för att minska belastningen. Regler, skatter och rådgivning till lantbrukare har kombinerats med EU:stöd för olika typer av miljöskyddsåtgärder, bland annat anläggning av våtmarker och återställande av tidigare uträtade vattendrag. Detta har gjort att kväveläckaget minskat betydligt. Fosforläckaget är svårare att komma åt, och det har inte minskat lika mycket.

På bottnarna i både sjöar och hav finns nu dessvärre stora mängder näringsämnen, framför allt fosfor, som ett resultat av många års hög tillförsel av näring. Dessa gamla synder begravs inte så lätt, utan tenderar att regelbundet återgå till kretsloppet i form av så kallad internbelastning, och därmed bidra till att övergödningen eskalerar. Det finns flera olika sätt att snabbt minska detta problem, åtminstone i liten skala. Muddring, syresättning och tillförsel av ämnen som binder fast fosforn har använts i sjöar och på försök i några mindre havsområden.

Åtgärderna börjar i samhället

Det har blivit allt tydligare att vi måste utgå från vad naturen tål för att lösa problemet med övergödning. Det innebär att belastningen av näringsämnen från våra aktiviteter måste anpassas till känsligheten i den omgivande miljön. På både kommun- och länsstyrelsenivå arbetar man nu intensivt med att planera och genomföra åtgärder för att våra vatten ska må bättre. Arbetet med klassning och åtgärder finns omsorgsfullt dokumenterat i den nationella databasen Viss.

Vad vi väljer att äta spelar roll. Kött- och mjölkproduktion ger större näringsförluster i jordbruket än växtproduktion. Om jordbruksproduktionen minskar i Sverige flyttar miljöproblemen från jordbruket istället utomlands. Utsläppen från avloppen hamnar dock fortfarande här, och kvävehalterna ökar i takt med att vi äter alltmer kött.

Åtgärdsarbetet har idag kommit till att i högre grad beakta grundorsakerna till hur samhället belastar havsmiljön. Genom att analysera de flöden av varor och ämnen som påverkar utsläppen av näringsämnen kan man komplettera det nuvarande arbetet med åtgärder och styrmedel som tydligare tar sikte på de drivkrafter, strukturer och beteenden i samhället som är grundorsaken till övergödningen

Åtgärder i grundvatten

Eftersom förhöjda kvävehalter i grundvatten tillför kväve till ytvattendrag och hav, kan det vara nödvändigt att sätta ett lägre riktvärde på utflödande grundvatten än vad som är fallet idag. Åtgärderna är dock desamma, som för sjöar, vattendrag och hav. 

Riktvärdet på 50 mg/l i utflödande grundvatten, kan behöva sättas lägre när grundvatten med hög halt av nitrat påverkar ytvatten negativt. 

Skogsmark beräknas i framtiden ge betydande kvävetillförsel till grundvattnet om den luftburna depositionen och skogsgödslingen inte begränsas.

Åtgärder i sjöar och vattendrag

Efter att betydelsen av fosfor för övergödningen fastställdes i slutet av 1960-talet infördes fosforrening av alla större punktkällor. Detta ledde till en omfattande avlastning av många sjöar. Belastningen av inlandsvattnen har därefter ytterligare minskat genom att man flyttat många utsläpp som tidigare gick till sjöar och vattendrag direkt ut i havet. Sedan dess har fokus för åtgärderna riktats mot det diffusa läckaget från jordbruksmark. En viktig åtgärd har varit att anpassa djurtätheten efter den närliggande åkerarealen så att man inte behöver sprida mer stallgödsel på åkrarna än vad växterna kan ta upp. Stallgödseln skall också spridas vid en tidpunkt när risken för läckage är mindre. Genom att analysera näringshalten i jorden kan man också hjälpa lantbrukarna att bara gödsla så mycket som växterna behöver så att mindre läcker ut. På lerjordar är läckaget av fosfor ofta kopplat till erosion. Genom att förbättra dräneringen av jorden och anlägga skyddszoner längs vattendrag minskar man risken för erosion. Markstrukturen i lerjordar kan förbättras genom kalkning så att risken för ytavrinning följt av erosion minskar. Längre ner i vattendragen kan man fånga upp en del av näringen genom att anlägga våtmarker och dammar.

För en del sjöar räcker det inte att minska på tillförseln av fosfor. Stora mängder fosfor från gamla synder ligger kvar i sjöbotten och läcker ut. Detta förstärks ofta av att kraftiga algblomningar orsakar syrefria förhållanden på botten vilket ökar frigörelsen av fosfor från sedimenten. Denna interna belastning kan åtgärdas genom att behandla sedimenten med aluminium. Aluminium är helt ofarligt så länge pH är över 6 och det binder effektivt fosfor till sedimentet så det inte läcker ut. Andra metoder för att minska den interna belastningen är att muddra eller syresätta sedimenten. Ibland kan det också hjälpa med utfiskning av sådana arter som rör upp sedimenten.  

Åtgärder kust och öppet hav

Sedan problem med övergödning i svenska vattenmiljöer började uppmärksammas ordentligt på 1970-talet har en har en rad olika åtgärder genomförts för att minska utsläppen av näringsämnen till haven, bland annat genom utbyggnad av avloppsreningsverk som från och med 1990-talet även inkluderar kväverening i de flesta regioner. Åtgärderna har varit framgångsrika och belastningen av näringsämnen har minskat sedan 1980-talet i både Västerhavet och Östersjön, där tecken på återhämtning kan ses i flera områden. Många problem kvarstår dock och arbetet med att minska övergödning behöver fortsätta, framför allt med att få ned belastningen av fosfor i Östersjön.

Efter att framgångsrikt ha minskat näringsutsläpp från avlopp och atmosfäriskt utsläpp från industri och transportsektorn fokuserar åtgärdsarbetet idag på jordbruket, som är den största utsläppskällan av näringsämnen både till vattendrag och atmosfären. För att minska läckage av växtnäring från åkermark samarbetar Jordbruksverket, Lantbrukarnas riksförbund och länsstyrelserna med att ge råd och bidrag till lantbrukare, bland annat för att de ska strukturkalka, anlägga skyddszoner och tvåstegsdiken, odla fånggrödor och optimera gödsling och utfodring. Flera aktörer utför också åtgärder för att öka naturens egen förmåga att fånga upp näringsämnen, bland annat genom att anlägga våtmarker och återskapa naturligt slingrande vattendrag. Kommunerna och länsstyrelserna fortsätter även arbetet med att minska påverkan från avlopp genom översyn av kommunala avloppsreningsverk, tillsyn av enskilda avlopp samt planering för dagvattenhantering i tätbebyggda områden.

Eftersom näringsbelastningen kommer från flera olika länder är det viktigt att åtgärder samordnas. I dag sker ett internationellt samarbete både genom olika EU-direktiv och EU:s gemensamma jordbrukspolitik samt genom de regionala konventionerna Helcom och Ospar. En viktig politisk överenskommelse har här varit en gemensam aktionsplan för Östersjöns miljö, den så kallade Baltic Sea Action Plan.