Detta är en äldre rapport: Läs den senaste rapporten för Säl
Sälar tillhör gruppen marina däggdjur och har en viktig roll längst upp i det marina ekosystemet. Lyckad förvaltning och lägre halter av miljögifter har gjort att sälarna som lever längs Sveriges kuster har blivit fler de senaste årtiondena. Sälarnas antal och hälsa övervakas som indikatorer för miljögifter och rubbningar i näringsväven.
Sälstammarna i Sverige har återhämtat sig efter att ha varit betydligt färre under 1960- och 70-talen. Jakt och långlivade miljögifter var orsaken till att sälarna då var utrotningshotade. Sälarna är fortfarande inte lika många som de var i början av 1900-talet men antalet har gått stadigt uppåt de senaste årtiondena.
Sälarna lever nästan uteslutande på fisk, som sill/strömming, siklöja, olika arter av torskfisk, plattfisk, mört och spigg. Det ökade antalet sälar har lett till ökade konflikter med fiskeindustrin och numera får skyddsjakt bedrivas på säl, det vill säga man får skjuta sälar som man misstänker tar fisk i fiskeredskapen. År 2020 infördes också licensjakt på gråsäl.
Sammanfattningsvis kan det sägas att det är en medveten och framgångsrik förvaltning som har gjort att vi idag har relativt stabila sälstammar.
Tillståndet för sälarna baseras delvis på antalet, där man både pratar om populationens storlek och tillväxthastighet. En annan del som undersöks är sälarnas hälsotillstånd. De har i varierande grad haft olika hälsoproblem sedan 1970-talet, bland annat sterilitet, tarmsår och minskad späcktjocklek. När det gäller antalet är tillståndet för sälarna förhållandevis gott, då samtliga sälbestånd i svenska vatten växer. Utvecklingen skiljer sig dock åt mellan olika arter och områden.
Sveriges sälbestånd har idag återhämtat sig, efter kraftig nedgång under första delen av 1900-talet, till följd av intensiv jakt och höga halter av långlivade miljögifter. Miljögifter ledde under andra hälften av århundradet till sterilitet hos många sälar. Även om sälpopulationerna fortfarande är lägre än de var historiskt så tyder övervakningsdata och forskning på att både gråsälbeståndet i Östersjön och knubbsälbeståndet i Skagerrak börjar närma sig en gräns då populationens tillväxt avtar. Förhållandena i naturen är annorlunda idag än tidigare, vilket påverkat födotillgången. Till exempel har fiskbestånden förändrats, både i artsammansättning och i total mängd.
Antalet vikare i Bottenviken ökar stadigt, men ligger fortfarande under artens troliga tillväxtpotential. Isutbredning och islossning i Bottenviken har varierat kraftigt de senaste åren. Detta har även påverkatövervakningsresultaten, eftersom en större andel av populationen ligger uppe på is under inventeringen de år som isen släpper tidigt. Sannolikt kommer vikaresälens fortplantning att påverkas negativt av förändrade isförhållanden i framtiden.
Även gråsälen ökar sedan ganska lång tid, och idag finns sannolikt över 40 000 gråsälar i Östersjön. Gråsäl är den sälart vi har flest av i Sverige. Populationen av knubbsäl i Kalmarsund ökar och det gör även knubbsälspopulationerna i Skagerrak och Kattegatt.
Sälar övervakas som indikatorer för storskaliga förändringar i marina ekosystem. Som toppkonsumenter är sälarna särskilt utsatta för miljögifter, eftersom vissa gifter ackumuleras på sin väg upp genom näringsväven. Sälpopulationernas utveckling kan alltså påverkas av förändringar längre ner i födoväven.
Sälar lever på fisk. En gråsäl äter ungefär 4-5 kg fisk om dagen.
I Skagerrak dominerar arten knubbsäl, även om någon enstaka gråsäl ibland letar sig upp längs västerhavskusten eller från Nordsjön. Det är inte ovanligt att man ser mindre eller större grupper av knubbsäl som ligger uppe på någon kobbe eller sandbank. Knubbsälens tillväxthastighet i Skagerrak ligger sedan 2002 runt 7 procent.
Tillväxthastigheten är något mindre än under perioden mellan 1978 och 2002, då den växte med 12 procent. De senaste åren har antalet räknade sälar i Skagerrak legat omkring 5000 - 6000. Detta uppskattas motsvara ungefär 65 procent av den totala populationen.
Under 2014 drabbades knubbsälarna av fågelinfluensa (N10N7) och nära 700 döda sälar drev iland i Sverige och Danmark. Populationerna av knubbsäl i Skagerrak och Kattegatt ska betraktas som skilda bestånd då genetiska analyser visar att utbytet mellan populationerna är mycket begränsat. Till Skagerrak-populationen räknas också sälarna i yttre Oslofjorden, Norge.
Knubbsälar äter nästan bara fisk, främst torskfiskar, plattfiskar och sill.
Knubbsälarna i Skagerrak ökar i antal, men inte med samma hastighet som under perioden 1978-2002. Sälarna som räknas i Skagerrak inkluderar norska kusten.
Kattegatt har ett stort antal knubbsälar, och populationen sträcker sig också över till Danmark. I Kattegatt har antalet knubbsälar ökat med ca 5 procent sedan 2003, då tillväxten avtog något. De senaste åren har antalet räknade sälar i Kattegatt legat omkring 8000.
Det räknade antalet uppskattas motsvara ungefär 65 procent av den totala populationen.
Knubbsälarna i Kattegatt blev extra drabbade av fågelinfluensan 2014. Analyser av blodserum visade att nära 75 procent av sälarna hade antikroppar mot viruset, vilket visar att de flesta av de infekterade djuren överlevde. Sjukdomen spred sig sedan vidare till Nordsjökusten där flera tusen sälar dog.
Knubbsälar äter nästan bara fisk, främst torskfiskar, plattfiskar och sill.
Liksom i Skagerrak avtog tillväxten av knubbsäl i Kattegatt runt 2002. Sedan dess har antalet ökat med runt 6,5 procent. Räkningen omfattar även sälar på danska sidan.
Populationen av knubbsäl i Kalmarsund, vid södra och östra Öland, har ökat stadigt med runt 9 procent per år sedan 1970-talet och antalet kolonier ökar. Gråsälen i Östersjön har ökat med runt 5 procent per år.
Populationen av knubbsälar runt Kalmarsund har klarat sig från de epidemier som påverkat sälarna på västkusten, sannolikt för att kontakten dem emellan är i princip obefintlig.
Idag kan man räkna till över 40 000 gråsälar i Östersjön, vilket uppskattas vara 60-80 procent av hela populationen. Många tidigare upptäckta hälsoproblem hos gråsäl har minskat. Dock har ett minskande späcklager observerats under 2000-talet och förekomst av och leverparasiter har ökat. Även om frekvensen av tarmsår minskat under 2000-talet är fortfarande förekomsten bekymmersam eftersom det globalt sett verkar vara unikt för Östersjön.
Gråsälar äter nästan bara fisk, främst strömming och sik i de norra delarna och torsk i de södra, men födovalet varierar tydligt mellan olika områden.
Det finns en delpopulation knubbsälar vid Kalmarsund, som ökar stadigt med runt 9 procent. Det finns också knubbsälar i sydvästra Östersjön och detta bestånd inkluderar havsområden söder om Kattegatt, från Öresund och runt södra Skåne.
Antalet gråsälar i Östersjön ökar stadigt. Idag kan man räkna till över 30 000 gråsälar i Östersjön, vilket uppskattas vara 60-80 procent av hela populationen.
Gråsälen i Östersjön har ökat med runt 5 procent per år, men tillväxthastigheten har avtagit något de senaste åren.
Idag kan man räkna till över 40 000 gråsälar i Östersjön, vilket är uppskattad som 60-80 procent av hela populationen. Många tidigare upptäckta hälsoproblem hos gråsäl har minskat. Dock har ett minskande späcklager observerats under 2000-talet och förekomst av och leverparasiter har ökat. Även om frekvensen av tarmsår minskat under 2000-talet är fortfarande förekomsten bekymmersam eftersom det globalt sett verkar vara unikt för Östersjön.
Gråsälar äter nästan bara fisk, främst strömming och sik i de norra delarna och torsk i de södra, men födovalet varierar tydligt mellan olika områden.
Antalet gråsälar i Östersjön ökar stadigt. Idag kan man räkna till över 40 000 gråsälar i Östersjön, vilket uppskattas vara 60-80 procent av hela populationen.
Populationen av gråsäl i Östersjön rör sig även upp till Bottenhavet, men ingen separat uppskattning finns för havsregionen. Även vikaresälen finns i Bottenhavet, men övervakas inte där, eftersom det inte finns tillräckligt med is som möjliggör övervakning.
I Bottenviken dominerar vikaresälen. Beståndet ökar med runt 5 procent per år. Tillväxthastigheten har ökat under det senaste decenniet, men är fortfarande mindre än artens troliga tillväxtpotential, som är nära 10 procent.
Antalet räknade vikaresälar ökade från cirka 2 000 under 1988 till nära 8 000 under 2013, vilket under denna period gav en tillväxthastighet på 4,8 procent.
Den senaste tiden, till exempel under 2014 och 2015, har issmältningen inträffat tidigare än vad som skett historiskt. Detta verkar påverka beteendet hos vikarna, vilket märks under inventeringsperioden. Sälarna har samlats i stora grupper på isen och många fler sälar har kunnat räknas under inventeringen. Det har lett till avvikande resultat där upptill 19 000 djur har kunnat räknas. Många av dessa har inte varit synliga tidigare under inventeringen. Resultaten visar dock att det faktiska antalet vikaresälar är betydligt större än vad inventering under normala isförhållande visat på.
Strömming, siklöja och storspigg har visat sig vara viktiga bytesarter för vikaresälarna i Bottenviken.
Vikaresälarna i Bottenviken ökar i antal och tillväxthastigheten har också ökat något. Mätningarna under vissa av de senare åren, som 2014 och 2015, är inte jämförbara med andra år, då många fler sälar legat uppe på isen och har kunnat räknas. Det visar dock på att antalet är betydligt fler än de som räknas.
Ansvariga experter: Markus Ahola och Anja Carlsson, Naturhistoriska riksmuseet
Säl ingår i den nationella miljöövervakningen, programområde Kust och hav, som indikator på miljögiftseffekter och andra storskaliga förändringar i det marina ekosystemet. Övervakningen av sälarnas antal görs genom att man räknar de djur som ligger uppe på land eller på is under pälsbytesperioden. Räkningen sker framför allt genom att sälarna fotograferas, från flygplan och helikopter, men några lokaler räknas från land eller båt.
