Detta är en äldre rapport: Läs den senaste rapporten för Organiska miljögifter
Organiska miljögifter sprids framför allt till våra vattenekosystem via mänskliga aktiviteter på land. De sprids till sjöar, vattendrag och havsområden där de kan tas upp av olika organismer. För att ta reda på hur höga halterna av dessa giftiga ämnen är och förändras över tid undersöks de i vatten, i djur som lever i eller vid vatten samt i bottensediment. Under senare år har halterna av flera organiska miljögifter minskat i vattenmiljön, men nya kemikalier tillkommer hela tiden med okända konsekvenser för ekosystemen.
Organiska miljögifter kan finnas i medel som används för att göra textilier vattenavstötande.
I grundvatten förekommer sällan organiska miljögifter, med undantag för några uppmärksammade händelser där grundvattenkällor förorenats av giftiga PFAS-föreningar. Även rester av ogräsbekämpningsmedel påträffas på sina håll i grundvattnet.
Halterna av organiska miljögifter i sjöar och vattendrag varierar stort, beroende på var i landet vi befinner oss. I tättbefolkade områden i landets södra delar är halterna högre, längre norrut lägre. I svenska havsområden är variationen också stor, med generellt sett högre halter i Östersjön än i Västerhavet. Över lag minskar ändå halterna av de flesta uppmätta organiska miljögifterna i den marina miljön.
På Sveriges vattenmiljö beskrivs för närvarande halterna av ett urval av alla de miljögifter som mäts – PCB-153, dioxiner (TCDD), PFOS och två varianter av bromerade flamskyddsmedel (BDE-47 och HBCDD). Mätningarna görs fisk från både insjöar och havsområden. Halterna i sötvattensfisk är ungefär jämförbara med halterna i havslevande arter för de flesta undersökta ämnena.
Högfluorerade ämnen, så kallade PFAS, har förorenat dricksvattnet på flera ställen i Sverige. PFAS är vitt spridda i miljön, extremt långlivade och vissa är giftiga.
När bekämpningsmedel påträffas i grundvatten, handlar det oftast om BAM, en nedbrytningsprodukt av ogräsmedlet diklobenil, som använts på exempelvis banvallar, grusplaner och grusgångar. Även många andra ämnen påträffas, men inte alls i lika stor utsträckning.
På Sveriges vattenmiljö redovisas än så länge ingen data för provtagning av miljögifter i grundvatten.
Organiska miljögifter förekommer i varierande grad i sjöar och vattendrag. I sediment och organismer är halterna högre än i vattnet på grund av att gifterna gärna binder till och anrikas i organiskt material. Vattentemperaturer eller mängden humusämnen i vatten och sediment påverkar också halterna av organiska miljögifter.
Södra och mellersta Sverige är mer tättbefolkat med fler större städer än landets norra delar och ligger dessutom närmare kontinenten. Här är också halterna av PCB, bromerade flamskyddsmedel, dioxiner och PFAS generellt sett högre än i norra Sverige, med några undantag för vissa PFAS. I fjällsjöarna finns de lägsta halterna.
Från ett par sjöar i Sverige finns de längsta tidsserierna i världen av analyser av utvalda organiska miljögifter i insjöfisk. Detta ger en unik bild av utvecklingen under många år. Inga av de organiska miljögifter som presenteras här visar några generellt sett ökande trender i svenska sjöar under senare år.
I sjön Abiskojaure, Norrbottens län, har PCB, BDE-47 och PFOS i röding provtagits sedan 1981.
PCB-halterna minskar under hela tidsperioden. De ligger de senaste åren på 0,01 µg/g fettvikt, vilket är under riktvärdet för den akvatiska miljön (Ospar EAC).
Det bromerade flamskyddsmedlet BDE-47 visar ingen trend. Halterna ligger på 4,4 ng/g fettvikt, vilket är över gränsvärdet för humankonsumtion.
PFOS visar ingen trend i röding, men halterna varierar mycket mellan olika år. Nu ligger halterna på 1,7 ng/g våtvikt, vilket är under gränsvärdet för humankonsumtion.
Dioxiner visar ingen trend (2008–2018), troligen på grund av att det är svårare att se en tydlig trend om man inte följt halterna under en längre tid. Halterna ligger på 0,035 pg/g våtvikt, vilket är under gränsvärdet för försäljning.
I sjön Storvindeln, Västerbottens län, har miljögiftet DDE i gädda analyserats sedan 1968. Det är tillsammans med analyser i gädda från södra Sverige den längsta tidsserien i världen av miljögifter i insjöfisk.
Halterna av PCB minskar under tidsperioden, 1985–2018, och halterna de senaste åren har legat runt 0,07 µg/g fettvikt. Det är knappt hälften av halterna i gädda från södra Sverige och de ligger under för den akvatiska miljön (Ospar EAC).
Dioxiner minskar i gädda från 1991 och halterna de senaste åren ligger på 0,04 pg/g våtvikt, vilket är under gränsvärdet för försäljning. Det är även fyra gånger lägre än halterna i gädda från södra Sverige.
Halterna av det bromerade flamskyddsmedlet BDE-47 i Storvindeln minskar sedan 2006 och halterna ligger nu på 3,1 ng/g fettvikt, vilket är över gränsvärdet för humankonsumtion.
PFOS visar ingen tidstrend och halterna är cirka 1,1 ng/g våtvikt, vilket är under gränsvärdet för humankonsumtion.
I Stensjön, Gävleborgs län, har klorerade bekämpningsmedel och PCB analyserats i abborre sedan 1997. Här syns ingen trend alls, troligen på grund av att det är svårare att se en tydlig trend om man inte följt halterna under en längre tid.
De senaste åren ligger PCB-halten på runt 0,03 µg/g fettvikt, vilket är i samma storleksordning som hos abborre i södra Sverige. Halterna ligger under riktvärdet för den akvatiska miljön (Ospar EAC).
Halterna av flamskyddsmedlet BDE-47 och dioxinerna visar inga trender. Halterna av BDE-47 ligger på 2,2 ng/g fettvikt, vilket är över gränsvärdet för humankonsumtion.
Dioxinhalterna ligger på 0,05 pg/g våtvikt, vilket är långt under gränsvärdet för försäljning.
PFOS visar en nedåtgående trend mellan 2007 och 2018. Halterna ligger på 2,35 ng/g våtvikt, vilket är under gränsvärdet för humankonsumtion.
I sjön Bolmen, Kronobergs län, har DDE och bromerade flamskyddsmedel analyserats i gädda sedan 1967. Det är den längsta tidsserien och analyser av dessa miljögifter i insjöfisk i världen.
PCB började mätas 1989 och sedan dess har halterna minskat, med något undantag. Sedan 2015 har de legat på cirka 0,17 µg/g fettvikt, vilket är under riktvärdet för den akvatiska miljön (Ospar EAC).
Dioxiner minskar i gädda från Bolmen sedan 1994. Halterna ligger på 0,16 pg/g våtvikt, vilket är under gränsvärdet för försäljning. Det är fyra gånger högre än halterna i gädda från norra Sverige.
Trenden för det bromerade flamskyddsmedlet BDE-47 i gädda ökar under åren 1967–1992, därefter minskar de. Det beror sannolikt på kraftigt minskade europeiska utsläpp av pentaBDE, en blandning som till stor del består av just BDE-47. Halterna de senaste åren har legat stabilt på cirka 15–25 ng/g fettvikt, vilket fortfarande är högre än EU:s gränsvärde för humankonsumtion
Halterna av PFOS minskar i gädda från Bolmen sedan 2007 och nu ligger halterna på 16 ng/g våtvikt, vilket är under gränsvärdet för humankonsumtion.
I sjön Skärgölen, Kalmar län, har miljögifter i abborre analyserats sedan 1981 och PCB-halterna varje år sedan 2006, samt en enstaka mätning 1999. Det syns dock ingen trend för PCB under denna tid, vilket troligen beror på den relativt sett korta tidsserien. De senaste åren ligger halterna på cirka 0,02 µg/g fettvikt, vilket är under riktvärdet för den akvatiska miljön (Ospar EAC).
Bromerade flamskyddsmedlet BDE-47 visar ingen trend och halterna ligger nu på 1 ng/g fettvikt. Detta är över gränsvärdet för humankonsumtion.
PFOS i abborre från Skärgölen har analyserats sedan 1981 och halterna minskar över hela tidsperioden, även de senaste tio åren och halterna ligger nu runt 3,5 ng/g våtvikt, vilket är under EU:s gränsvärde för humankonsumtion.
Dioxiner i abborre minskar. De senaste åren ligger halterna på 0,05 pg/g våtvikt, vilket är under gränsvärdet för försäljning.
Organiska miljögifter förekommer längs hela svenska kusten i olika stor omfattning. I sediment och levande organismer är halterna högre än i vattnet, framför allt för att dessa fettlösliga kemikalier anrikas i organiskt material. Vattentemperaturer eller mängden organiskt material i vatten och sediment påverkar också koncentrationerna av olika ämnen.
Totalt sett minskar koncentrationerna i fisk av flera organiska miljögifter från svenska havsområden. Halterna av PCB, dioxiner, PFOS och bromerade flamskyddsmedel är generellt sett högre i Östersjön jämfört med i Västerhavet.
De flesta halterna av PCB, bromerade flamskyddsmedel och perfluorerade ämnen i sill är lägre här jämfört med i Östersjön.
Dioxiner i sill visar ingen tidstrend, men halterna (cirka 0,3 pg/g våtvikt) ligger under gränsvärdet för försäljning. PCB i sill visar ingen tidstrend och halterna ligger på 0,03 µg/g fettvikt, vilket är under riktvärdet för den akvatiska miljön (Ospar EAC).
De bromerade flamskyddsmedlen BDE-47 och HBCDD minskar i sill sedan 1998 och båda ämnena visar även en nedåtgående trend de senaste tio åren. Men halterna av BDE-47 ligger runt 1,3 ng/g fettvikt, vilket är över EU:s gränsvärde för humankonsumtion, medan HBCDD ligger på 1,4 ng/g fettvikt, vilket är under gränsvärdet för sekundär förgiftning.
PFOS-halterna har varierat sen mätningarnas början och variationen mellan olika år är relativt stor. De senaste sju åren är dock halterna lägre än vid mätningarnas start och ligger på cirka 1,3 ng/g våtvikt, vilket är under gränsvärdet för humankonsumtion.
Halterna av PFOS och bromerade flamskyddsmedel är lägre här än i Östersjön.
Dioxinhalten i sill visar ingen trend och de ligger på 0,3 pg/g våtvikt, vilket är under gränsvärdet för försäljning.
PCB-halterna minskar sedan 1988 och ligger på nästan 0,04 µg/g fettvikt. Detta är under riktvärdet för den akvatiska miljön (Ospar EAC).
Bromerade flamskyddsmedel som BDE-47 och HBCDD minskar i sill sedan 1998. Halten av BDE-47 är runt 1,8 ng/g fettvikt, vilket fortfarande är över EU:s gränsvärde för humankonsumtion, medan halten HBCDD på 2,4 ng/g fettvikt är under gränsvärdet för sekundär förgiftning.
Det perflourerade ämnet PFOS minskar i sill sedan 2005, halten är cirka 3 ng/g våtvikt och ligger under EU:s gränsvärde för humankonsumtion.
Dioxinhalterna i sill minskar och ligger på 0,25 pg/g våtvikt, vilket är under gränsvärdet för försäljning.
PCB minskar i sill sedan slutet av 1980-talet och halterna är på 0,07 µg/g fettvikt, vilket är under riktvärdet för den akvatiska miljön (Ospar EAC).
Halterna av de bromerade flamskyddsmedlen BDE-47 och HBCDD minskar i sill sedan 1998. De minskar även om man endast tittar på de senaste tio årens data, och HBCDD ligger under gränsvärdet satt för sekundär förgiftning, men halterna av BDE-47 ligger över gränsvärdet för humankonsumtion. Halterna är på 3,1 respektive 3,2 ng/g fettvikt.
PFOS ökar i sill sedan 1980 och halten är på 9,9 ng/g våtvikt, men ligger ändå under gränsvärdet för humankonsumtion.
Dioxiner visar ingen linjär nedåtgående trend däremot ses en icke-linjär trend i strömming, med ökande halter under några år och därefter minskande. Halterna ligger på 0,6 pg/g våtvikt, vilket är under EU:s gränsvärde för försäljning.
Halterna av PCB minskar i strömming sedan slutet av 1980-talet och ligger på 0,025 µg/g fettvikt, vilket är under riktvärdet för den akvatiska miljön (Ospar EAC).
De bromerade flamskyddsmedlen (BDE-47 och HBCDD) minskar i strömming, sett över hela övervakningsperioden. Halten av BDE-47 är runt 1,6 ng/g fettvikt, vilket ligger över gränsvärdet för humankonsumtion. Halterna av HBCDD i strömming ligger på 1,8 ng/g fettvikt, vilket är under EU:s gränsvärde för sekundär förgiftning.
Sedan början av övervakningen ökar perfluorerade ämnen, till exempel PFOS med halter runt 20 ng/g våtvikt i lever, men halterna ligger trots detta under EU:s gränsvärde för humankonsumtion. År 2019 ligger halterna på 5,9 ng/g våtvikt.
Halten PCB i strömming vid Ängskärsklubb (södra Bottenhavet) har minskat sedan 1989 och ligger på 0,05 µg/g fettvikt, vilket är under riktvärdet för den akvatiska miljön (Ospar EAC). I strömming från Holmöarna (norra Bottenhavet) ses däremot ingen trend för perioden 2009–2019 och halten ligger på 0,065 µg/g fettvikt, även detta under riktvärdet.
Dioxinhalterna i strömming vid Ängskärsklubb var tidigare (1979–2000) högre här än i alla andra havsområden, 1983 var halterna som allra högst. Men sett över hela tidsperioden minskar ändå halterna och nu ligger de halterna runt 0,5 pg/g våtvikt, vilket är under gränsvärdet för försäljning. Vid Holmöarna ökar istället trenden för dioxin under hela tidsperioden 2009–2019. Halterna ligger nu på 2,3 pg/g våtvikt, men det är fortfarande under gränsvärdet för försäljning.
Det bromerade flamskyddsmedlet BDE-47 vid Ängskärsklubb minskar sedan 1980 och halten är 1,9 ng/g fettvikt, men det är fortfarande över EU:s gränsvärde för humankonsumtion. Vid Holmöarna syns ingen trend och halten ligger på 4,1 ng/g fettvikt.
HBCDD visar en otydlig utveckling vid Ängskärsklubb, med ökande halter 1980–1998, därefter minskar de med undantag för vissa år. Halterna ligger på 1,7 ng/g fettvikt, som är under EU:s gränsvärde för sekundär förgiftning. Vid Holmöarna ökar trenden för HBCDD från 2009 till 2019. Halterna ligger nu på 8,1 ng/g fettvikt, men de ligger under EU:s gränsvärde för sekundär förgiftning.
Även halterna av PFOS, har ökat vid Ängskärsklubb under 1980–2010, men de senaste tio åren går halterna nedåt och ligger nu runt 3,6 ng/g våtvikt, vilket är under gränsvärdet för humankonsumtion.
Vid Holmöarna ses ingen trend för PFOS och halterna ligger på 5,5 ng/g våtvikt, även detta är under gränsvärdet för humankonsumtion.
Dioxinerna i strömming från Bottenviken visar ingen trend över tid. Halterna är på 0,4 pg/g våtvikt och ligger under gränsvärdet för försäljning. PCB minskar sedan slutet av 1980-talet och halterna är på 0,03 µg/g fettvikt, vilket är under riktvärdet för den akvatiska miljön (Ospar EAC).
Det bromerade flamskyddsmedlet BDE-47 minskar sedan 1998 i strömming och halten är runt 2,5 ng/g fettvikt, men de ligger ändå över EU:s gränsvärde för humankonsumtion.
HBCDD har minskat de senaste tio åren. Halterna är runt 5,7 ng/g fettvikt, vilket är under EU:s gränsvärde för sekundär förgiftning.
Det perfluorerade ämnet PFOS minskar sedan 2007 och halten runt 7,3 ng/g våtvikt ligger under gränsvärdet för humankonsumtion.
Ansvariga experter – Sjöar och vattendrag/Kust och hav: Suzanne Faxneld och Anne Sörensen, Naturhistoriska riksmuseet.
Ansvarig myndighet är Naturvårdsverket.
Övervakning av miljögifter i sjöar, vattendrag, kust och hav är en del av den nationella miljöövervakningen. Organiska miljögifter mäts i djur (biota), ofta fisk som fångas och därefter analyseras halterna av utvalda miljögifter i antingen muskel eller lever. Provtagningsplatserna i sötvatten är sjöar över hela landet som ingår i trendsjöprogrammet. Här fiskas abborre, gädda och röding för analys. I kust och hav provtas fisk (strömming/sill/tånglake) och även sillgrissleägg (visas ej detta år på sajten) från närmare trettio lokaler längs kusten och ute i öppet hav.
