Detta är en äldre rapport: Läs den senaste rapporten för Fisk/fiske
Uppskattad men hotad naturresurs. Fisk är en uppskattad naturresurs som finns i de flesta vattenmiljöer. Fiske bedrivs som rekreation eller i yrkesutövande och det regleras i flera olika lagar, förordningar och föreskrifter. Mängden fisk, artsammansättning, ålder och storlek varierar naturligt mellan olika vattenmiljöer, men också beroende på hur fisket bedrivs och på vad som i övrigt påverkar kvaliteten på den aktuella vattenmiljön.
Fiskar befinner sig centralt i den akvatiska näringsväven. Det innebär att de kan påverkas direkt av förändringar i miljön så som ökad vattentemperatur eller miljögifter, men även av förändringar som sker på andra trofiska nivåer så som ändrad tillgång av föda eller antalet predatorer. Fisket har en stor inverkan på fiskbeståndens storlek och tillstånd.
Övervakningen av fisk bedrivs i både nationell och regional regi i hav, sjöar och vattendrag. Den data som samlas in ligger till grund för utformning av en hållbar fiskförvaltning, till exempel genom att skapa gynnsamma levnadsmiljöer eller genom att reglera fisket på vissa arter. Miljöövervakningens återkommande provfisken skapar sammanhängande tidsserier, vilket innebär att man kan se trender och upptäcka förändringar orsakade av till exempel miljöförstöring, överfiske eller förändrat klimat.
Fisk/fiske:
Tillståndet för fiskar i hav och vid kusten varierar mycket. På grund av för hårt fiske är bestånden av torskfiskar och broskfiskar i havet på historiskt låga nivåer. I Östersjön har storspiggen de senaste åren ökat markant.
Tillståndet för kustfisk varierar kraftigt mellan olika platser. Sedan 1970-talet har bestånden av sötvattensarter ökat i Östersjön medan bestånden av saltvattensarter minskat. Abborre och mört är de vanligaste arterna som påträffas i provfisken vid kusten, och deras bestånd är relativt stabila i de flesta provfiskeområden. Även strömming, nors och gärs är vanliga längs hela kusten. Fångsterna av flundra i södra delarna av svenska östersjökusten och gös kring Stockholms skärgård har varit relativt låga under de senaste åren. I Bottenviken har sikfångsten ökat något i kustprovfisken och den svartmunnade smörbulten har etablerat sig på svenska kusten söder om Gävle.
Sötvattnens förutsättningar och tillstånd kopplat till fisk och fiske är så varierande att det är svårt att dra generella slutsatser om tillståndet i små och stora vatten. Både naturgivna förutsättningar och effekter av mänskliga aktiviteter varierar, både lokalt i olika delar av vattensystemen och mer storregionalt mellan olika delar av landet. Den nationella förvaltningen av fisket omfattar dessutom bara de allra största sjöarna.
Fiske förekommer i de flesta miljöer där fiskar finns, och därmed i de flesta sjöar och vattendrag. Fiske på enskilt vatten förvaltas lokalt, och allmänt vatten finns bara i de stora sjöarna Vänern, Vättern, Mälaren, Hjälmaren och Storsjön. Inom fiskeriförvaltningen räknas även kräftor som fisk.
Både artsammansättning och mängd av fisk varierar mycket mellan Sveriges många sjöar och vattendrag. Abborre, gädda och mört är de vanligaste arterna i sjöar nedanför fjällen, och i fjällsjöar förekommer ofta bara röding och/eller öring. I landets vattendrag är öring den mest frekvent förekommande fiskarten, följd av elritsa och stensimpa. I statistiken för fisk ingår även bedömning av kräftbeståndet.
Fiskar har koloniserat och etablerat sig i olika vattensystem under olika tidsepoker. De har vandrat via nuvarande eller tidigare vattenvägar, och människor har medvetet eller omedvetet hjälpt till att sprida fiskar till nya vatten. Större sjöar och vattendrag kan hysa fler arter. Flest fiskarter finns i de allra största, och sommartid temperaturskiktade sjöarna, där det finns livsutrymme åt både varm- och kallvattensanpassade arter.
Generellt delas fiskar in i varmvattenarter (årsmedeltemperatur >5°C och kallvattenarter (årsmedeltemperatur < 2°C). Små och isolerade vatten kan ibland helt sakna fisk, till exempel de som riskerar att bottenfrysa eller få syrgasbrist på vintern eller torka ut helt på sommaren.
Av Sveriges cirka 50 fiskarter, som lever i sötvatten, har 48 fångats vid elfiske i vattendrag, eller nätprovfiske i sjöar. De vanligaste arterna vid elfiske är i ordning; öring, elritsa, stensimpa, lake, bäcknejonöga, lax, gädda och abborre. Vid nätprovfiske är istället abborre vanligast, närmast följt av mört, gädda, braxen, gers, sarv, sutare och benlöja.
Totalt har 2240 sjöar provfiskats, av dessa är det 39 som har tidsserier längre än tio år. De flesta är relativt näringsfattiga skogssjöar, sex är mer näringsrika sjöar i låglänta och/eller tätortsnära områden.
Antalet observerande fiskarter varierar tydligt mellan sjöar, från en till två arter som fångas varje år till mellan fem och tio arter i fångster från olika år. Variationen mellan år beror mest på att sparsamt förekommande eller mer svårfångade arter (till exempel gädda) inte hittas varje år. Mängden abborre ökar i sju och minskar i två av 36 sjöar, där den förekommer. Mörten ökar i två och minskar i fem av 31 sjöar, där arten förekommer.
Fångsterna i det yrkesmässiga sötvattensfisket i de stora sjöarna uppgick år 2019 till totalt 1671 ton. De ekonomiskt mest betydelsefulla arterna i det yrkesmässiga sötvattensfisket var gös och signalkräfta. Bestånden av lake i Vättern, sik i Vänern och Vättern, siklöja i Vättern och Mälaren och abborre i Mälaren och Hjälmaren bedöms vara goda och fisket öka. Fångsterna av en av de mest ekonomiskt betydelsefulla fisken för yrkesfisket i Vänern, siklöja, har minskat. Signalkräftan står för drygt 95 procent av yrkesfiskets intäkter i Vättern. En kraftig nedgång noterades i fångsterna 2011, men har därefter ökat igen.
Vänern är Sveriges största sjö. Det är en stor och djup sjö med havsliknande miljöer med holmar och skär. Vattenvolymen utgörs huvudsakligen av öppet vatten (pelagial) där merparten av sjöns produktion sker av både växtplankton, djurplankton och fisk. De tre mest ekonomiskt betydelsefulla arterna för yrkesfisket är siklöja, gös och signalkräfta.
Siklöja uppskattas utgöra 12 procent och nors cirka 53 procent av den totala fiskbiomassan i Vänerns öppna vatten. Siklöjan är troligen uppdelad på två bestånd, fördelade mellan de stora bassängerna Värmlandssjön och Dalbosjön. Största delen av fisket sker i Värmlandssjön. Sammantaget har fångsterna minskat i hela Vänern den senaste tioårsperioden.
Norsen är en viktig bytesfisk för rovfiskar i det öppna vattnet, men den fiskas inte kommersiellt för försäljning och konsumtion.
Rekryteringen av nors och siklöja påverkas delvis av olika miljöförhållanden, men båda arter kan påverkas av klimatförändringar. Norsen leker på våren då rätt temperatur och dagsljus är viktiga för att sätta igång leken. Samma faktorer påverkar produktionen av växt- och djurplankton, det som gör att norsynglen får god tillgång till rätt föda. Siklöjan leker på senhösten och ynglen kläcks nästa vår, och rekryteringsframgången varierar mycket mellan år. Rekryteringen av nors gynnas av lite högre vattentemperaturer i april, medan siklöjan gynnas av sen islossning.
Gösen är en utpräglad varmvattenart. Fångsten av gös i yrkesfisket har ökat något sedan 1990-talets slut, men inga tydliga trender för gösbeståndet syns i undersökningar med nätprovfisken. Fångsten påverkas positivt av varma somrar, då fler fiskar växer snabbt upp till tillåten storlek.
Signalkräftan har inte varit särskilt utbredd i Vänern, och tidigare var fisket efter den litet. Fångsterna i yrkesfisket har ökat under den senaste tioårsperioden, men provfisket visar att fångsterna under sommarmånaderna är låga och andelen kräftor större än minimimåttet är fortsatt låga.
Sik var tidigare en viktig kommersiell art, men 2011 uppmättes höga halter av dioxiner i sik, och under några år fick sik från Vänern därför inte saluföras. Numera kan fiskare sälja sin fångst om de kan verifiera att fångstpartiets halter understiger gränsvärdena.
Vänern är även en populär sjö för sportfiskare. Det mest kända fisket är trollingfiske efter lax och öring, men även fiske efter gädda och abborre är populärt. Fritidsfiskets omfattning undersöks årligen genom nationella enkätundersökningar. Resultaten redovisas oftast gemensamt för de stora sjöarna (Vänern, Vättern, Hjälmaren, Mälaren och Storsjön), vilket gör direkta jämförelser yrkesfisket svåra. Fritidsfiskare som vill fiska med nät i Vänern behöver registrera sig. Generellt sett minskar antalet personer som fiskar i Vänern och även hur mycket de fiskar.
De vilda laxbestånden i Klarälven och Gullspångsälven utgör två av Europas få kvarvarande bestånd av storvuxen insjölevande lax och är därför viktiga att värna om. Utplantering av lax och öring har skett under en lång tid i Vänern, med syfte att kompensera för den skada som uppstår på grund av vattenkraftsproduktionen.
Vättern är en stor djup sjö med många branta stränder och några små skärgårdsområden. Omsättningstiden på vattnet är cirka 60 år. På grund av sjöns stora öppna vatten (pelagialen) och de branta stränderna äger den största delen av sjöns biologiska produktion rum i det öppna vattnet. De vanligaste arterna här är nors, siklöja och storspigg, lax och röding, samt delvis även sik och öring.
Nors, siklöja och storspigg är viktiga bytesfiskar för rovfiskarna i sjön. Även vitmärla (Monoporeia affinis) och pungräka (Mysis relicta) är viktiga bytesdjur för bland annat ung röding, sik och lake. Det pelagiska fisksamhället består till 80 procent av små bytesfiskar, huvudsakligen storspigg och årsyngel av nors.
Signalkräftan står för drygt 95 procent av yrkesfiskets intäkter i Vättern. En kraftig nedgång noterades i landningarna 2011, men har därefter ökat igen. Provfisket indikerar små totalfångster och andelen kräftor större än minimimåttet är fortfarande låg på de undersökta lokalerna.
Det kommersiellt viktigaste fisket i Vättern är, förutom fisket på signalkräfta, de pelagiska fiskarterna röding och öring. Efter ett kraftigt fiske av röding minskade fångsterna med 95 procent mellan 1950 och 2007. Därefter har fångsterna ökat något, men provfisken och analyser visar att rödingbeståndet fortfarande är i en återhämtningsfas. Fisket på öring baseras på utplanterad, odlad fisk eftersom det är förbjudet att fånga vild öring. Fångsterna har varit relativt stabila under de senaste tio åren.
Även fritidsfisket i Vättern undersöks genom nationella enkätundersökningar och vanliga arter är röding, lax, öring och gädda. Resultaten redovisas oftast gemensamt för de stora sjöarna (Vänern, Vättern, Hjälmaren, Mälaren och Storsjön) och direkta jämförelser med yrkesfisket blir därför svåra. Uppgifterna från enkäten indikerar dock att fritidsfiskets fångster av röding är större än yrkesfiskets uttag.
Mälaren, Sveriges tredje största sjö, försörjer dagligen drygt 2,3 miljoner människor med dricksvatten. Sjön är upptagen som riksintresse enligt miljöbalken för sina höga kultur- och naturvärden, samt betydelsen för turism och friluftsliv. Mälaren är också riksintresse för yrkesfiske och dessutom är sportfisket utbrett i sjön.
Mälaren är en av Sveriges artrikaste sjöar med 33 naturligt förekommande fiskarter. De vanligaste arterna är nors, abborre, mört, björkna, braxen och gös. Nors dominerar i det öppna vattnet (pelagialen), där den är en viktig bytesfisk.
Sjön har många öar och däremellan stora fjärdar, med olika djup och tillgång på näring. Västra Mälaren är grund och näringsrik medan de djupare fjärdarna längre österut är näringsfattiga. I väster dominerar abborre, björkna och braxen de grunda bottnarna, och nors i det fria vattnet. I östra delen dominerar abborre och mört i de grunda områdena, medan nors, siklöja och gös dominerar i de djupa Präst- och Lambarfjärdarna.
Det finns ett fyrtiotal yrkesverksamma fiskare i Mälaren. Den viktigaste kommersiella fiskarten är gös men även ål och gädda fiskas. Tidigare var även abborre och siklöja viktiga för yrkesfisket. Fångsten av gös är relativt lika från år till år, men variationerna i olika fjärdar kan vara stor och det är troligt att gösen följer bytesfiskens förflyttningar. Under 1980- och 1990-talen gjordes stora utsättningar av ål, men dessa har nu upphört. Ålfångsterna i Mälaren är sedan 1990-talet relativt stora, vilket till stor del kan förklaras av utsättningarna. Den årliga fångsten av gädda har sedan slutet av 1960-talet varierat mellan 22 och 40 ton. När det gäller siklöja landades som mest över 200 ton (1984). Fångsterna har därefter minskat kraftigt och låg under 2008 – 2018 på i genomsnitt cirka 6 ton/år. De senaste åren har dock beståndsutvecklingen visat positiva tecken och 2019 ökade i yrkesfiskets fångster av siklöja igen. Beståndet bedöms ändå som sårbart eftersom arten behöver stabil tillgång på kallt vatten under juli–oktober i Mälaren.
Norsbeståndet i hela Mälaren är stabilt med god rekrytering. I den grunda Granfjärden (västra Mälaren) når det varmare ytvattnet ända ner till botten under varma somrar. Den extremt heta sommaren 2018 hade nors, siklöja och gös svagare bestånd här jämfört med i de övriga fjärdarna, där bestånden var fortsatt stabila. År 2019 hade norsbeståndet i Granfjärden återhämtat sig.
Fritidsfiskets omfattning i Mälaren undersöks årligen genom nationella enkätundersökningar. Resultaten redovisas oftast gemensamt för de stora sjöarna (Vänern, Vättern, Hjälmaren, Mälaren och Storsjön) och direkta jämförelser med yrkesfisket blir därför svåra. Data för indikerar dock att fritidsfiskets fångster av gös är mindre än yrkesfiskets uttag.
Hjälmaren är Sveriges fjärde största sjö, omgiven av slättlandskap med ett medeldjup på bara cirka 6 meter. Sjön rinner ut i Mälaren via Eskilstunaån. Hjälmaren är naturligt näringsrik, men tar även emot stora mängder näringsämnen samt vissa miljögifter från lerjordarna i slättlandskapet, omfattande jordbruk, avloppsreningsverk samt orenat dagvattnen.
Både fritidsfisket och yrkesfisket är omfattande och den viktigaste kommersiella arten är gös, men även kräfta och gädda fiskas. Gösen trivs bra på grund av den höga näringshalten. Yrkesfiskets fångster av gös har varierat mycket över tid. Den första registrerade fångsten, 1966, låg på cirka 248 ton. Till 1990-talet hade fångsterna minskat till endast i medeltal 65 ton. År 2001 infördes regeländringar om minimimått, så att fisken hinner leka innan den fiskas upp. Därefter återhämtade sig gösen och fångsterna 2006 uppgick till cirka 290 ton, för att sedan åter minska något. Under 2015–2019 låg fångsten i medeltal på 223 ton.
Fisket efter signalkräftan ökade under 2000-talet från 1,5 ton 1990 till 85 ton 2011. Under 2013-2015 minskade det på nytt för att 2016 åter öka, och sedan åter minska. Därefter har fångsterna legat mellan cirka 67 och 81 ton.
Nors är gösens huvudsakliga föda. Den är ursprungligen en kallvattenart (glacialrelikt) men har anpassat till de olika sötvattensmiljöer där den stängdes in efter förra istiden. Sommaren 2018 var extremt varm och detta påverkade norsens fortplantning, liksom sommaren 2019 då 1-årig nors saknades vid undersökningen. Rekryteringen 2019 var ändå god beroende på att det fanns tillräckligt mycket 2-årig nors. Norsbeståndets status bedöms som osäker i Hjälmaren. Arten lever på gränsen till sin förmåga till anpassning och är exempelvis känslig för högre vattentemperaturer. Eftersom Hjälmaren saknar djuphålor med kallt vatten sommartid kan det bli en utmaning för norsen.
Gösen är en eftertraktad art för Hjälmarens fritidsfiskare. Fiskets omfattning undersöks årligen genom nationella enkätundersökningar och resultaten redovisas oftast gemensamt för de stora sjöarna (Vänern, Vättern, Hjälmaren, Mälaren och Storsjön), vilket gör direkta jämförelser med yrkesfisket i Hjälmaren svåra.
Sveriges har en av Europas längsta kuster med mycket varierade livsmiljö för fisk. En avgörande faktor för olika fiskarters utbredning längs kusten och i havet är salthalten. Den varierar från nära oceanisk salthalt i Skagerrak till i princip sötvatten längst upp i Bottenviken. Längs gradienten finns många olika fiskarter från torsk och snultror på Västkusten till abborre och mört i Bottenviken.
I Östersjön har det skett en förändring i artsammansättningen i kustfisksamhällena sedan 1970-talet. Marina arter och de som föredrar kallare vatten har minskat, och sötvattensarter som föredrar varmare och mer näringsrika vatten har ökat. Under de senaste tio åren ses en generell minskning av bestånden av gös och gädda. Bestånden av sik har minskat i Bottenhavet men ökat i Bottenviken. Bestånden av sötvattensfiskar är ofta väldigt lokala och det finns stor variation i statusen mellan olika områden. Även om abborren relativt sett blivit mer talrik jämfört med hur det såg ut under 1970-talet, har det under senaste decenniet varit en nedgång i bestånden i vissa områden och framförallt i ytterskärgården. Karpfiskar är talrika i många skärgårdsområden.
Den invasiva arten svartmunnad smörbult har etablerat sig i södra Östersjön och sprids norrut längs svenska Östersjökusten. På vissa lokaler har arten ökat explosionsartat. På Västkusten där salthalten är högre förekommer inte de sötvattensfiskar som är vanliga i Östersjön. Här dominerar istället ung torsk och gråsej, samt olika snultror de kustnära samhällena. I många områden är bestånden av torskfiskar svaga, medan snultror och smörbultar har ökat.
Enligt Artdatabanken är idag över 20 marina fiskarter rödlista i Sverige på grund av havsfisket, där vanliga matfiskar som ål, långa, lyrtorsk, hälleflundra och havskatt är akut eller starkt hotade.
Sett ur ett historiskt perspektiv så ligger dagens fiskbestånd i utsjön på mycket låga nivåer†Cardinale, M., Bartolino, V., Svedäng, H., Sunderlöf, A., Poulsen, R. T., Casini, M. 2015. A centurial development of the North Sea fish megafauna as reflected by historical Swedish longlining fisheries. Fish and Fisheries, 16: 522-533. . Dessutom har flera lokala populationer av olika fiskarter minskat eller helt försvunnit vilket gör att det kan ta lång tid för bestånden att återhämta sig†Cardinale, M., Linder, M., Bartolino, V., Maiorano, L., Casini, M. 2009. Conservation value of historical data: reconstructing stock dynamics of turbot during the last century in the Kattegatt-Skagerrak. Marine Ecology Progress Series, 386: 197-206.,†Cardinale, M., Svedäng, H., Bartolino, V., Maiorano, L., Casini, M., Linderholm, H. 2012 Spatial and temporal depletion of haddock and Pollack during the last century in the Kattegatt-Skagerrak. Journal of Applied Ichthyology, 28:200-208.. Den starkaste bidragande faktor till fiskbeståndens låga nivåer och utslagning av lokala populationer är ett över tiden allt för hårt fisketryck. De fiskar som idag ökar återfinns främst bland de arter som inte fiskas eller som gynnas av övergödning och ett varmare klimat.
De senaste årtiondenas åtstramningar i yrkesfisket har gett vissa positiva effekter på bottenlevande fisk†Bergenius, M., Ringdahl, K., Sundelöf, A., Carlshamre, S, Wennhage, H. Valentinsson, D. (2018). Atlas över svenskt kust- och havsfiske 2003-205. Aqua reports 2018:3. Sveriges lantbruksuniversitet, Institutionen för akvatiska resurser, Drottningholm Lysekil Öregrund. 245 s., †Greenstreet, S. P. R., Holland, G. J., Fraser, T. W. K., Allen, V. J. 2009. Modelling demersal fishing effort based on landings and days absence from port, to generate indicators of “activity”. ICES Journal of Marine Science, 66: 886-901., †Greenstreet, S. P. R., Rogers, S. I., Rice, J. C., Piet, G. J., Guirey, E. J., Fraser, H. M., Fryer, R. J. 2012. A reassessment of trends in the North Sea large fish indicator and a re-evaluation of earlier conclusions. ICES Journal of Marine Science, 69: 343-345.. I Nordsjön, Skagerrak, Kattegatt och Östersjön skedde under 2000-talet relativt stora neddragningar i fiskeflottan, och även fiskekvoter och fiskedagar har begränsats4. Minskning i fiskeridödlighet har sannolikt bidragit till att flera utsjöbestånd av bottenlevande fisk de senaste åren uppvisat positiva trender. Ett exempel på detta är beståndet av rödspätta i Skagerrak som ökat stadigt sedan mitten på 2000-talet. Under 2017 nådde beståndet en nivå på lekbiomassa (vuxen fisk) som är den högsta som uppmäts sedan mätningarna började på 1950-talet. Däremot, för beståndet av torsk i Skagerrak som är en del av Nordsjöbeståndet och för beståndet av torsk i Kattegatt, ser det sämre ut. Båda dessa bestånd hade positiva trender under 2000-talet, men de senaste åren är trenden åter negativ. Beräkningen av hur mycket torsk som finns i Kattegatt kompliceras av att torsk från Nordsjön och Skagerrak periodvis vandrar in i Kattegatt och tillfälligt blandar sig med torsken i Kattegatt-beståndet
För torsken, rödspättan och koljan som uppehåller sig nära kusten i Skagerrak syns fortfarande inga tecken på återhämtning från 1980- och 90-talets kollaps av kustfisk. Antalet vuxna och könsmogna individer är fortsatt mycket lågt och kusten verkar främst användas som uppväxtplats för juvenil fisk som lämnar kustområdena när de bli könsmogna†Svedäng, H., Svenson, A. 2006. Cod Gadus morhua as behavioural units: inference from time series on juvenile abundance in the eastern Skagerrak. Journal of Fish Biology, 69: 151-164.. Dock tyder fynd av tidiga stadier av torskägg att lek fortfarande förekommer i kustzonen†Svedäng, H., Wikström, A., Wennhage, H., Hentati Sundberg, J. 2016. Ett fiskefritt område för skydd av torsk, piggvar och rödspätta i Västkustens fjordområden. I: Bergström m fl 2016. Ekologiska effekter av fiskefria områden i Sveriges kust- och havsområden. Aqua reports 2016:20.
Sedan mitten av 1990-talet växer torsken i det östra beståndet i Östersjön allt långsammare och individuella fiskar kan vara i mycket dålig kondition†Casini, M., Käll, F., Hansson, M., Plikshs, M., Baranova, T., Karlsson, O., Lundström, K., Neuenfeldt, S., Gårdmark, A., Hjelm, J. 2016. Hypoxic areas, density-dependence and food limitation drive the body condition of a heavily exploited marine fish predator. Royal Society Open Science 3: 160416., 8. Orsaken till minskning i individuell tillväxt har föreslagits bero på flera faktorer som till exempel. förändrad utbredning av skarpsill som är ett viktigt byte för torsk, samt ökad utbredning av syrefria bottnar†Eero, M., Vinther, M., Haslob, H., Huwer, B., Casini, M., Storr-Paulsen, M., Köster, F., W. 2012. Spatial management of marine resources can enhance recovery of predators and avoid local deplation of forage fish. Conservation Letters 5: 486-492., 11.
I Västerhavet och i Östersjön finns det flera bestånd av sill. Sill i Östersjön kallas för strömming och den vanligtvis mindre i storleken än sill i Västerhavet. Det höstlekande beståndet av sill i Nordsjön, Skagerrak och Kattegatt har sedan 1970-talet visat en positiv utveckling, men de senaste åren har trenden vänt och utvecklingen är negativ. Beståndet av vårlekande sill i Skagerrak, Kattegatt och västra Östersjön har de senaste åren minskat och ligger nu på den lägsta nivån sedan 1990-talet. Beståndet av sill/strömming i centrala Östersjön har sedan början av 2000-talet visat en stadig uppgång, men har de senaste åren minskat. I Bottenhavet och Bottenviken har också konditionen hos sill/strömming försämrats under de senaste åren.
Övergödning, förhöjd näringstillförsel till vattnet, är ett av de största miljöproblemen i Östersjön†HELCOM, 2009 Eutrophication in the Baltic Sea – An integrated thematic assessment of the effects of nutrient enrichment and eutrophication in the Baltic Sea region. Balt. Sea Environ. Proc. No. 115B., †HELCOM, 2014. Eutrophication status of the Baltic Sea 2007-2011 - A concise thematic assessment. Baltic Sea Environment Proceedings No. 143. Med övergödning blir vattnet grumligare, vegetation får ökad påväxt av trådalger, syrebrist vid botten blir vanligare och giftiga algblomningar blir vanligare14. Allt detta påverkar fiskens livsmiljö, lekplatser och hur den hittar föda14,†Rönnberg, C., Bonsdorff, E. 2004. Hydrobiologia 514: 227-241.. I Östersjöns kustområden gynnas små fiskarter som karpfiskar och spigg av övergödning16. I grunda kustområden är dessutom fisket främst riktat på stora rovfiskar som abborre, gös och gädda. Fiske riktat på rovfiskar minskar på predationstrycket på små fiskar vilket ger dem ytterligare möjligheter att öka i antal†Casini, M., Lövgren, J., Hjelm, J., Cardinale, M., Molinero, J-C., Kornilovs, G. 2008. Multi-level trophic cascades in a heavily exploited open marine ecosystem. Proc R S Soc B 275: 1793-1801.. Högt fisketryck på stora individer av rovfiskar är ogynnsamt eftersom det är de stora individerna som har bäst reproduktionsframgång. Kombinationen av övergödning och fiske på rovfiskar har bidragit till att fisksamhällen i många grunda kustområden i Östersjön idag är dominerade av karpfiskar, och bestånden av abborre, gädda och gös är små eller minskar16, †Casini, M., Lövgren, J., Hjelm, J., Cardinale, M., Molinero, J-C., Kornilovs, G. 2008. Multi-level trophic cascades in a heavily exploited open marine ecosystem. Proc R S Soc B 275: 1793-1801., †Bergström, L., Heikinheimo, O., Svirgsden, R., Kruze, E., Lozys, L., Lappalainen, A., Saks, L., Minde, A., Dainys, J., Jakubavičiūtė, E., Ådjers, K., Olsson, J. 2016. Long term changes in the status of coastal fish in the Baltic Sea. Estuarine, Coastal and Shelf Science, 169: 74-84., 8.
I en historisk jämförelse är dagens bestånd av utsjöfisk mycket låga. Dessutom pekar undersökningar på att grunda kustområden i stort sett saknar stora rovfiskar medan snultror och krabbor har ökat. En fiskart som dock har ökat är rödspätta i utsjön.
Jämfört med hur bestånden såg ut i slutet av 1800-talet befinner sig dagens bestånd av fisk i utsjön på extremt låga nivåer. En viss ljusning syns dock för ett fåtal bestånd. Beståndet av rödspätta är på den högsta nivå som uppmätts sedan 1950-talet då moderna mätningarna började, även bestånden av kolja och kummel har ökat de senaste åren.
Beståndet av vårlekande sill i Skagerrak, Kattegatt och sydvästra Östersjön har minskat sedan mitten på 2000-talet och befinner sig nu på den lägsta nivå sedan mätningarna startade i början på 1990-talet. Tillståndet för beståndet av höstlekande sill i Nordsjön, Skagerrak och Kattegatt har varierat betydligt mellan olika år men sett över en längre tidsperiod sedan 1970-talet så visar beståndet på en positiv utveckling, men under de senaste åren pekar utvecklingen för beståndet åter ner.
På kusten domineras fisksamhället av snultror, torsk och torskfiskar, men torskarna är få och små. För lokala kustbestånd av torsk och rödspätta syns fortfarande inga tecken på återhämtning från 1970- och 80-talets kollaps. I provfisken har fångsten av rödspätta, tånglake, blankål och berggylta minskat medan tångsnälla, oxsimpa och skärsnultra har ökat. Provfiskefångsterna i ryssjor domineras helt av strandkrabba, och i vissa områden ökar den kraftig. I fiskhälsoundersökningar har observerats påverkad hälsa hos tånglake.
Arter på Artdatabankens rödlista som förekommer är ål, havskatt, kolja, pigghaj, kummel, sjurygg, hälleflundra, lyrtorsk, torsk, vitling. pigghaj, blåkäxa, klorocka, slätrocka, knaggrocka och havsmus.
Bestånden av torsk och många andra fiskarter befinner sig på historiskt låga nivåer i Kattegatt och Öresund. Införandet av det fiskefria området i södra Kattegatt visade initialt på positiva tecken för torsken och havskräftan, men torsken har därefter minskat igen. Andra positiva tecken är att beståndet av rödspätta i Kattegatt ökar. Kustnära bestånden domineras av snultror och det finns mycket strandkrabbor, medan rovfiskarna är få och små.
Torskbeståndet i Kattegatt ökade från mycket låga nivåer under slutet av 2000-talet delvis till följd av det fiskefria området och tekniska regleringar. Under de senaste åren har dock beståndet visat en vikande trend igen. Det befinner sig nu på den lägsta nivå som någonsin uppmätts. Gråsejen i Kattegatt, som tillhör samma bestånd som det i Skagerrak, har ökat sedan bottennoteringen i början av 1990-talet men bara till omkring hälften av nivåerna under mitten av 1970-talet.
Beståndet av rödspätta i Kattegatt och Öresund har ökat stadigt sedan 2009 och befinner sig nu på en nivå som är nästan tre gånger högre än beståndet var i slutet av 1990-talet. Rödspättan har även ökat i förekomst i grunda kustområden. Vår- och höstlekande sill tillhör samma bestånd som de i Skagerrak och uppvisar samma utveckling i Västerhavet som helhet.
På grunt vatten domineras fisksamhället av ål, tånglake, skrubbskädda, torsk och snultror. I provfisken på kusten i Kattegatt har tånglake, rödspätta, skrubbskädda och oxsimpa ökat i förekomst, liksom strandkrabban som i vissa områden är den helt dominerande arten.
Arter på Artdatabankens rödlista som förekommer är ål, sjurygg, havskatt, slätrocka, kolja, hälleflundra, pigghaj, kummel, lyrtorsk, torsk och vitling.
Den i jämförelse med Nordsjön lägre salthalten i Östersjön gör att antalet marina fiskarter är lägre här samtidigt som antalet sötvattensarter är högre längs kusten. I södra Östersjöns utsjö dominerar torsk, sill/strömming och skarpsill fisksamhället. Bestånden av dessa arter har varierat kraftigt i storlek och utbredning under det senaste tre årtiondena. Både det västra och det östra beståndet av torsk ligger på en låg nivå jämfört med 1980-talet. I grunda områden har svartmunnad smörbult ökat kraftigt.
I södra Östersjön finns två bestånd av torsk med delvis överlappande utbredningsområden. Det västra beståndet är koncentrerat till havsområdet väster om Bornholm inklusive Öresund och det östra beståndet som är koncentrerat till havsområdena öster om Bornholm. Det västra beståndet av torsk ligger på en mycket låg nivå och sett över en längre tidsperiod så har det beståndet som helhet haft en negativ utveckling sedan 1990-talet. Östra beståndet av torsk ökade under perioden 2005 till 2010 men mellan 2011 och 2017 har beståndet varierat i storlek samtidigt som torsken blivit allt mindre i storlek och i allt sämre kondition. I grunda kustområden påträffades mer torsk mellan 2008 och 2013, men fångsten har under de senaste åren återigen minskat.
I södra egentliga Östersjön finns flera bestånd av sill/strömming. Vårlekande sill, där sill i Skagerrak, Kattegatt och sydvästra Östersjön utgör ett gemensamt bestånd blandas i södra egentliga Östersjön med sill från centrala Östersjön. Beståndet av vårlekande sill i Skagerrak, Kattegatt och sydvästra Östersjön har minskat sedan mitten på 2000-talet. De ligger nu på den lägsta nivån sedan mätningarna började, tidigt 1990-tal. Sillen i centrala Östersjön har sedan början av 2000-talet visat en stadig uppgång i utsjön, men de senaste åren har utvecklingen vänt nedåt.
Skarpsillen i Östersjön förvaltas som ett bestånd. Beståndet hade en topp 1997 och har därefter varierat en del i storlek, men fortfarande på en hög nivå. De vanligaste kustnära arterna är abborre och mört. Svartmunnad smörbult ökar kraftigt i svenska kustvatten söder om Stockholm ända till Göteborg. Arten är invasiv i Sverige och sprider sig också norrut längs svenska östkusten.
Arter på Artdatabankens rödlista som förekommer är vimma, sjurygg, kolja, kummel, ål och torsk.
Fisksamhället i utsjön i norra egentliga Östersjön domineras idag av pelagiska fiskar såsom sill/strömming och skarpsill. Fram till 1980-talet fanns det även en betydande andel torsk öster om Gotland men i början av 1990-talet försvann torsken nästan helt från området på grund av intensivt fiske. Nära kusten visade torsken en svag ökning under 2000-talet, men sedan dess har förekomsten minskat igen. I grunda kustområden minskar förekomsten av abborre, skrubbskädda och gädda, medan sik ökar.
Fisksamhället i utsjön i norra egentliga Östersjön domineras idag av pelagiska fiskar såsom sill/strömming och skarpsill, men så har det inte alltid varit. Östra beståndet av torsk har periodvis haft en betydligt större utbredning än dagens då beståndet mestadels är begränsat till södra Östersjön. Fram till 1980-talet fanns det även en betydande andel torsk öster om Gotland men i början av 1990-talet försvann torsken nästan helt från det området på grund av ett intensivt fiske. I grunda kustområden ökade torsken i förekomst under 2000-talet, men har under de senaste åren återigen minskat.
Sillen i norra egentliga Östersjön som utgör samma bestånd som i södra Östersjön har sedan början av 2000-talet visat en stadig uppgång, men de senaste åren har utvecklingen vänt nedåt. Skarpsillen i Östersjön förvaltas som ett bestånd men den största delen av Östersjöns bestånd av skarpsill finner man i norra Östersjön. Beståndet hade en topp 1997 och har därefter varierat en del i storlek, men på en hög nivå.
Storspiggen är numera väldigt talrik i delar av Östersjöns utsjö och i grunda kustområden med svaga rovfiskbestånd. Förutom storspigg så är skrubbskädda, abborre, sill och mört vanliga i havsområdets grunda kustområden. Abborre och skrubbskädda har minskat i förekomst i många provfiskeområden medan sik har ökat. Fångsterna på gös och gädda är låga. Förekomsten av svartmunnad smörbult ökar kraftigt i kustvatten söder om Stockholm och på Gotland. Arten är invasiv i Östersjön och sprider sig norrut längs svenska östkusten. Arter på Artdatabankens rödlista som förekommer är lake, ål, sjurygg, torsk, vimma, vitling och oxsimpa.
I Bottenhavet domineras fisksamhället i utsjön av sill/strömming och skarpsill. Under slutet av 1970-talet och under 1980-talet fanns det även torsk långt upp i Bottenhavet, men idag finns det endast en mindre andel torsk i de djupa delarna av Ålands hav. På kusten har gösen minskat kraftigt, samtidigt storspiggen ökar i flera områden.
Sill/strömming i Bottenhavet och Bottenviken behandlats som ett bestånd sedan 2017, men består egentligen av flera populationer av vår- och höstlekande sill. Vid tiden för publicering av dessa texter saknas uppdaterade och officiella analyser av sill-/strömmingsbeståndens status i Bottniska viken.
Skarpsillen i Östersjön inklusive Bottenhavet förvaltas som ett bestånd. Beståndet hade en topp under 1997 och har därefter varierat en del i storlek men på en hög nivå. I jämförelse med egentliga Östersjön så är det förhållandevis lite skarpsill i Bottenhavet.
Arter som dominerar fisksamhället på kusten är abborre, sill och mört. Fångsterna på abborre och mört ligger på en stabil nivå i största delen av området förutom i Kvarken där abborren minskar och mörten ökar i förekomst. Gösen har minskat kraftigt i de södra delarna av området, framförallt stora individer, men även små gösar har minskat i förekomst. I vissa områden har braxen, gärs, hornsimpa och löja ökat.
Arter på Artdatabankens rödlista som förekommer är vimma, lake och ål.
Vattnet i Bottenviken har mycket låg salthalt. Den enda marina arten som förekommer i någon större omfattning är sill/strömming. I södra delen av Bottenviken kan man även hitta skarpsillen, dock i betydligt mindre omfattning jämfört med Bottenhavet. I grunda kustområden är sötvattensarter abborre, sik, siklöja, braxen och mört vanliga.
Eftersom vattnet i Bottenviken har mycket låg salthalt, påträffas det också färre arter än i de sydligare delarna av Östersjön och nästan enbart sötvattensarter. Beståndet av sill/strömming i Bottenviken utgör tillsammans med sillen Bottenhavet ett gemensamt bestånd. Vid tiden för publicering av dessa texter saknas uppdaterade och officiella analyser av sill-/strömmingsbeståndens status i Bottniska viken.
Fångsterna av siklöja har ökat men beståndet är under hög fisketryck. I grunda kustområden består fiskbeståndet främst av sötvattensarter abborre, sik, siklöja, braxen och mört, samt den marina sillen/strömmingen. Förekomsten av abborre ligger på en relativt hög och stabil nivå.
De enda arten på artdatabankens rödlista som har påträffats i området är lake.
Havets resurser ansågs länge som outtömliga. Att människan skulle kunna påverka bestånden av fisk sågs länge som otänkbart. Under 1800- och 1900-talets industrialisering blev allt större områden tillgängliga för fisket samtidigt som effektiviteten och omfattningen gradvis ökade. Tillsammans med övergödning, habitatförstörning, ett varmare klimat och möjligen miljögifter, påverkar detta idag fisken negativt.
Parallellt med ett ökande fisketryck, skedde förändringar i miljön som övergödning, ökning av syrefria bottnar, mänsklig exploatering av lek- och uppväxtområden, och ett varmare klimat. Även om vissa arter gynnas av ökade vattentemperaturer och näringshalter samt minskad salthalt, missgynnas ofta de arter som är i fokus för fisket.
På kusten ligger de för fisken viktigaste miljöerna i de grundaste områdena, som också är hårdast utsatta för övergödning, miljögifter, bebyggelse och båttrafik. Även om kunskapen idag är bristfällig om hur betydande predationen från säl och skarv är på kustfiskbestånden, är det sannolikt att den ökade förekomsten av dessa toppredatorer i Östersjön påverkar den naturliga dödligheten hos fiskbestånden.
Från 1998 försvagades beståndet av siklöja och yrkesfiskets fångster mer än halverades jämfört med 1996 och 1997. Under lång tid därefter varierade fångsterna mellan 160 och 300 ton. De senaste tio åren har fisket i genomsnitt landat ca 250 ton siklöja per år. Fisket har ökat men yrkesfiskarna behöver vara ute och fiska mer för att få upp samma mängd fisk som tidigare. Fångsterna påverkas inte bara av beståndens storlek, även exempelvis väder under fiskeperioden och tidig isläggning kan påverka fisket. Studier har visat att siklöjans rekrytering påverkas positivt av en lång isläggning, vilket indikerar att arten kan vara känslig för klimatförändringar. Ovanligt dåliga väderförhållanden i november och december 2017 påverkade landningarna och endast 116 ton rapporterades i yrkesfiskestatistiken. Den totala dödligheten för siklöja var relativt hög och fiskeuttaget kunde öka marginellt de följande två åren. I tidsserierna från Vänern fanns också ett samband mellan mängden vuxen siklöja och lax. Övervakning genom provfiske med hydroakustik (ekolod) och provfisketrålning visar att beståndet har minskat under en tioårsperiod.
Vättern är en näringsfattig (oligotrof) sjö och har blivit ännu mer näringsfattig på grund av förbättrad rening av avloppsvatten och gödslingsteknik i jordbruket. Djurplankton, som är basföda för siklöja och ung nors, har minskat och omfördelats mellan arter mot mindre storlekar under de senaste åren, något som bekräftar allt näringsfattigare förhållanden. Detta kan leda till ökad konkurrens om föda och i slutänden minska reproduktionsframgången för planktonätande fisk dvs. antalet yngel som produceras och överlever.
Mängden årsyngel av nors i trålfångsterna har som regel varit högre i de mellersta och norra delarna jämfört med de södra delarna av sjön. Det kan bero på att den södra delen av sjön har färre grundområden och öar samt näringsfattigare och ofta kallare vatten vilket ger sämre förutsättningarna för tillväxt.
Bestånden av bytesfiskarna nors och siklöja minskade under flera år fram till 2013. Under senare år har dock siklöjebeståndet i Vättern återhämtat sig och nu är det starkare än på många år. Detta beror på måttligt god till stark reproduktionsframgång 2013, 2016 och 2018, samt att den totala dödligheten hos siklöja minskat under den senaste tioårsperioden. Norsbeståndet ökar svagt men är fortfarande under medelvärde trots god rekrytering under flera år.
Bestånden av rovfisk som röding, öring, sik och lake har haft en gynnsam utveckling under motsvarande tid. Därutöver har 77 000 laxsmolt satts ut de senaste fyra åren. Storspigg nyttjas som föda av såväl lax som röding. Beståndet av storspigg verkar vara relativt stabilt men behöver övervakas mer för att följa beståndsutvecklingen.
Åtgärder för fisken regleras framförallt genom EU:s gemensamma fiskeripolitik och åtgärdsprogrammet inom havsmiljödirektivet. Den gemensamma fiskeripolitiken har förvaltningsplaner över nationsgränserna för att nå långsiktigt hållbart nyttjande av fiskbestånd. Fisken på kusten behöver lokal förvaltning av såväl yrkes- som fritidsfiske vid sidan av åtgärder för att skydda lekområden. Generellt är uppföljning och utvärdering av åtgärder för fisk eftersatt i såväl Östersjön som Västerhavet.
EUs gemensamma fiskeripolitik infördes 1983, där kvoter är det viktigaste instrumentet för att reglera fisket. Fiskeripolitiken och förvaltningen har sedan dess successivt gått mot målet att fiska hållbart. Trots det är det fortfarande inte ovanligt att kvoterna sätts högre än de biologiska råden som ges av forskarna inom det Internationella havsforskningsrådet (ICES). En anledning till detta är att politikerna också tar så kallade socio-ekonomiska hänsyn till fiskerinäringen.
För att begränsa fisket har flera skrotningskampanjer av fiskebåtar genomförts i EU och i Sverige, och EU har börjat ta mer hänsyn till forskarnas råd vad gäller fiskekvoter. Därmed har fisketrycket i Skagerrak och Kattegatt minskat. Därtill har Sverige och andra länder genomfört flera åtgärder för att begränsa ekosystemeffekterna av fisket som att till exempel flytta ut trålgränserna, stänga vissa områden för fiske, och utvecklat mer selektiva och skonsamma fiskeredskap.
På kusten är fisket mer lokalt och småskaligt än i utsjön, och fritidsfisket har större betydelse. Flertalet åtgärder som redskaps- och fångstbegränsningar, minimått och fiskefredning har redan införts i flera områden. Ytterligare regleringar behövs sannolikt och det oreglerade handredskapsfisket utgör en utmaning för förvaltningen av fisken på kusten. Att utveckla uppföljning och reglering av fritidsfisket är av yttersta vikt.
Att förvalta fisken på kusten kräver flera verksamma åtgärder som tar sitt ursprung i såväl miljö- som fiskeriförvaltning. Detta inkluderar skydd och restaurering av viktiga livsmiljöer, begränsning av övergödning, beaktande av förändringar i klimatet och möjligen även reglering av toppredatorer som säl och skarv. Därtill behövs ytterligare kunskap om olika åtgärders betydelse samt kunskap om värdefulla livsmiljöer för fisk och en samsyn med förvaltningen på land.
Experter bakom tillståndsbedömningen
Kust och öppet hav:
Filip Svensson, SLU
Noora Mustamäki, SLU
Per Moksnes, Havsmiljöinstitutet/Göteborgs universitet
Sjöar och vattendrag:
Sara Bergek, SLU
Kerstin Holmgren, SLU
Helena Strömberg, SLU