Hoppa till huvudinnehåll

Tillståndet: 2019


Bild: Kamiel Kempeneers/CC BY-NC-ND 2.0
Metaller

Metaller

Detta är en äldre rapport: Läs den senaste rapporten för Metaller

Metaller förekommer naturligt i berggrund, jordar och vatten, men ibland är halterna förhöjda på grund av utsläpp från mänskliga aktiviteter. Föroreningar av tungmetaller har belastat och belastar fortfarande vattenmiljön från både punktkällor och via långväga transporter i luft. På vissa håll påträffas förhöjda metallhalter i grundvatten, vilket oftast beror på att berggrunden är naturligt rik på metaller.

Vy över industri med rykande skorstenar. Bild: Pi-Lens/Shutterstock

En del metallföroreningar kommer till Sverige via lufttransport från andra delar av Europa.

Metaller förekommer naturligt i berggrund, jordar och vatten, men ibland är halterna förhöjda på grund av utsläpp från mänskliga aktiviteter. Föroreningar av tungmetaller har belastat och belastar fortfarande vattenmiljön från både punktkällor och via långväga transporter i luft. På vissa håll påträffas förhöjda metallhalter i grundvatten, vilket oftast beror på att berggrunden är naturligt rik på metaller.

Metallföroreningar kan transporteras bland annat via utsläpp till luft från kraftverk och andra förbränningsprocesser. De kan också komma från naturliga källor, till exempel finns kvicksilver i rök från skogsbränder och vulkanutbrott. I Sverige har gamla utsläpp av tungmetaller från industrier förorenat sjöar och vattendrag. En del av dessa metaller transporteras vidare ut mot kust och hav via vattendrag och bidrar till ökade föroreningar där. Vid kusten finns dessutom fortfarande punktutsläpp från olika verksamheter.

Metaller binder till bottensedimenten i vattendrag, sjöar och i havet. Strömmar, båttrafik, muddring eller djur, som rör om bottnarna, kan göra att metallerna åter frisätts och börjar cirkulera i ekosystemet. Vattnets surhet och mängden humusämnen (organiskt material) m.m. påverkar också halterna av metaller.

Metaller bioackumuleras inte i näringsväven på samma sätt som organiska miljögifter, men med kvicksilver som viktigt undantag. Kvicksilverhalterna (i form av metylkvicksilver) ökar ju högre upp i näringsväven man kommer, eller ju äldre till exempel en fisk blir. Höga kvicksilverhalter i insjöfisk har länge varit ett problem i Sverige. En person som äter stora mängder kvicksilverhaltig fisk löper ökad risk för skador på nervsystemet. Även bly tas upp i organismer, men lagras främst i skelettet och  kan också ge skador på nervsystemet.

För att ta reda på hur metallhalterna i vattenmiljön ser ut och förändras över tid undersöks de i dels i vattnet i sig, dels i djur som lever i eller hämtar sin föda i vatten samt i bottensediment till havs.

I år presenteras mätningar av bly, kvicksilver och kadmium i fisk i sjöar, kust och hav.

Några tungmetaller

Kvicksilver – användes bland annat i termometrar, glödlampor, för betning av utsäde, guldutvinning och inom industrin.

Bly – användes tidigare i bensin, används fortfarande i ammunition.

Kadmium –  har använts i laddningsbara batterier, i färger, vid galvanisering och förekommer som förorening i konstgödsel

Läs om tillstånd för metaller i en vattenmiljö

Metaller

______________________________________________________________________________

Fakta: Gränsvärden för metallhalter

Internationella gränsvärden för fisk finns satta för bly, kvicksilver, kadmium och nickel.

Halterna av kvicksilver överstiger gränsvärdet för så kallad sekundär förgiftning satt för fisk i alla undersökta sjöar. Gränsvärden för tungmetaller är gemensamma för alla länder inom EU och är satta för att skydda organismer i vattenekosystem från allvarliga effekter. Det finns även ett gränsvärde för hur höga halter det får finnas i fisk som ska säljas som livsmedel till konsument.

______________________________________________________________________________

 

Om miljöövervakningen

Ansvariga experter – Sjöar och vattendrag/Kust och hav: Suzanne Faxneld och Anne Sörensen, Naturhistoriska riksmuseet.

Ansvarig myndighet är Naturvårdsverket.

Övervakning av metaller i sjöar, vattendrag, kust och hav är en del av den nationella miljöövervakningen. Metaller mäts i djur (biota), ofta fisk som fångas och därefter analyseras halterna i antingen muskel eller lever. Provtagningsplatserna i sötvatten är sjöar över hela landet som ingår i trendsjöprogrammet. Här fiskas abborre, gädda och röding för analys. I kust och hav analyseras abborre, strömming/sill och tånglake från närmare 30 lokaler längs kusten och i öppet hav.

Läs mer om övervakningen av metaller