Detta är en äldre rapport: Läs den senaste rapporten för Bottendjur
De städar våra bottnar. Alla de små organismerna som kryper, krälar och gräver sig runt på bottnarna i våra hav, sjöar och vattendrag kanske inte ser mycket ut för världen. Men bottendjuren utgör en ytterst viktig länk i näringskedjan. Bland annat som nedbrytare av organiskt material som singlar ner från vattnet ovanför. I samtliga havsområden har tillståndet för bottendjuren generellt förbättrats. Dock finns stora områden av syrefri botten i Egentliga Östersjöns djupare delar som saknar bottendjur och heller inte ingår i provtagningen.
Ishavsgråsuggan (Saduria entomon) lever av både mindre djur och material som sjunker ned till botten, i detta fall en död fisk.
Bottenfaunan innefattar det djurliv som man finner i och på bottnarna i våra hav, sjöar och vattendrag. Exempel på olika bottenlevande djur är insektslarver, snäckor, musslor, kräftdjur, havsborstmaskar och tagghudingar.
För många bottenlevande djur utgörs födan av döda plankton och annat material som sjunker ner från vattenmassan, och de spelar därför en betydande roll för nedbrytningen av organiskt material. De bottenlevande djuren utgör i sin tur viktig föda för olika typer av fiskar, vilket gör dem till en viktig länk i näringskedjan mellan sedimenterat organiskt material, bland annat plankton, och organismer högre upp i näringskedjan.
Livsmiljön för de bottenlevande djuren varierar kraftigt beroende på djup, utsattheten för vattnets rörelser och ljusförhållanden. I djupare delar av hav och sjöar kan finmaterial sedimentera under lugna förhållanden, vilket ofta ger mjuka bottnar. På grundare vatten, eller i mera snabbflytande delar av ett vattendrag, håller vågor eller strömmar ofta bottnarna fria från finmaterial och de utgörs istället av block, sten, grus och sand.
Om vegetation finns, samt hur djupt ned den går, beror bland annat på vattnets klarhet och bottenmaterialets stabilitet. På skyddade grunda bottnar med god ljustillgång så frodas ofta vegetationen. Däremot finns till exempel många grunda vågexponerade sandbottnar som helt saknar vegetation, eftersom växter inte kan rota sig i den rörliga stranden.
Även om livsmiljöerna i hav, sjöar och vattendrag på många sätt kan likna varandra, så är det stor skillnad på arter. Störst skillnad finner man mellan sötvatten och hav på grund av skillnaden i salthalt.
Bottendjuren i ett prov sorteras. För att underlätta sorteringen används ett färgämne i konserveringsvätskan som färgar bottendjuren rosa.
Inom miljöövervakningen används de bottenlevande djuren som en indikator på ett områdes miljötillstånd. Ofta är de arter som utgör ett bottendjursamhälle olika känsliga för olika typer av påverkan, som försurning, övergödning eller andra föroreningar. Genom att studera artsammansättningen får man en indikation på hur miljön mår i det undersökta området, samt om det är utsatt för någon form av yttre påverkan.
Tillståndet för bottendjuren i svenska havsområden har generellt förbättrats. Även längs kusterna är tillståndet överlag gott. I skärgårdar, fjärdar och vikar råder stora regionala skillnader och tillståndet varierar från år till år. Stora arealer av syrefri botten i Egentliga Östersjöns djupare delar saknar dock bottendjur, och dessa ingår inte i provtagningen.
Havsborstmasken Marenzelleria är en relativt ny invånare i Östersjön. Den blir cirka 5-10 cm och gräver djupa gångar i sedimentet.
Den största delen av Sveriges havsbottnar består av områden med mer eller mindre lösa, mjuka sedimentavlagringar, så kallade mjukbottnar. Det är sådana bottnar som miljöövervakningen av bottenlevande djur i havet fokuserar på och som ligger till grund för beskrivningarna av miljötillståndet.
Bottenfaunan i havet domineras av havsborstmaskar, snäckor, musslor, kräftdjur och tagghudingar. De mjukbottenlevande djuren lever oftast nedgrävda i sedimentet och befinner sig i ett särskilt utsatt läge för syrebrist till följd av övergödning. Deras livsmiljö är också utsatt för miljögifter som ackumuleras i bottnarna. De bottenlevande djuren utgör ofta föda för fiskar som till exempel hornsimpa, torsk och plattfiskar.
Livsmiljöerna, och därmed arterna, varierar kraftigt i Sveriges kustvatten och hav - från Västerhavets salta vatten till den utsötade Bottenviken. Även i djupled finns variation, bland annat i form av mindre tydliga årstidsvariationer och generellt kallare vatten på djupet. I många områden finns också en salthaltsskiktning med saltare vatten längre ned. Även om de grundaste mjukbottnarna kan ha vegetation är det mestadels de djupare vegetationsfria havsbottnarna som studeras inom miljöövervakningen.
För att bedöma miljötillståndet med hjälp av de bottenlevande djuren används ett index: Bentiskt kvalitetsindex (BQI). Ett högt BQI-värde är generellt ett tecken på gott miljötillstånd.
I mitten av 1980-talet upptäcktes för första gången den invasiva havsborstmasken Marenzelleria i södra Östersjön. Förmodligen har den följt med ballastvatten på fartyg och det finns idag tre arter i Östersjön, som dock är mycket svåra att skilja åt. Från 1990-talet och framåt expanderade de snabbt i Egentliga Östersjön och Bottenhavet och finns nu på flertalet stationer där. Spridningen i Bottenviken har varit mindre omfattande. I Södra Egentliga Östersjön ses en tydlig nedgång de senaste åren.
I samtliga undersökta havsområden har tillståndet generellt förbättrats för de bottenlevande djuren under senare år. Miljötillståndet är gott i utsjön, och till och med mycket gott i Skagerraks yttre vatten. Å andra sidan finns stora arealer syrefria eller syrefattiga bottnar i Egentliga Östersjöns djupare delar som saknar bottenfauna och inte är föremål för bottenfaunaprovtagning, och där är tillståndet dåligt. Även längs kusterna är tillståndet överlag gott. Inne i skärgårdar, fjordar och vikar, där miljön är mer påverkad av lokala faktorer, råder stora regionala skillnader och tillstånden kan variera från år till år.
Andel övervakningsstationer för bottenfauna där havsborstmaskar av släktet Marenzelleria påträffats. Från 1990-talet och framåt expanderade de snabbt i Egentliga Östersjön och Bottenhavet och finns nu på flertalet stationer där. Spridningen i Bottenviken har varit mindre omfattande. I Södra Egentliga Östersjön ses en tydlig nedgång de senaste åren.
Individtätheten för havsborstmaskarna Marenzelleria i två delområden i Egentliga Östersjön, och i Bottenhavet. Individtätheterna i Egentliga Östersjön har minskat efter år 2012 särskilt tydligt i södra delen, medan i Bottenhavet verkar de fortsätta att öka. Medelantalen i Bottenviken är väldigt låga och kan inte visas i denna figur.
Bottenvikens utsjö är med avseende på bottenlevande djur ett av de allra artfattigaste områdena i världen. En förklaring är den låga salthalten. Gynnsamt är dock att syrehalterna är goda överallt, i kontrast till situationen i Egentliga Östersjön.
I utsjön har bottenfaunans totala individtäthet, biomassa och BQI-värde varierat utan någon tydlig riktning under den senaste tioårsperioden. Den främmande arten Marenzelleria har med varierande framgång etablerat sig med låga tätheter i några områden i Bottenviken. I det nordligaste området Malören var tätheterna relativt höga 2007-2012 men föll därefter tillbaka. Det sydligaste utsjöområdet Bjuröklubb koloniserades 2012 och tätheterna har sakta ökat, men är fortfarande låga. Den tidigare koloniseringen längst i norr beror sannolikt på spridning från den finska sidan eftersom de dominerande havsströmmarna går norrut på den något saltare finska sidan och svänger söderut i Norra Bottenviken när de löper in på svenska sidan.
I många kustområden har bottenfaunan uppvisat variationer utan tydlig riktning beträffande den totala individtätheten under den senaste tioårsperioden. Ett undantag är Kinnbäcksfjärden, där den efter en svacka 2011 har ökat med en faktor fyra och nu är högre än någon gång tidigare under mätserien, vilken började 1995. Mycket av uppgången kan förklaras av en kraftig återhämtning av vitmärlan, vars antal var mycket låga 2004-2011. De låga tätheterna av vitmärlor efter sekelskiftet är ett generellt fenomen för de flesta områden i Bottenviken. En viss återhämtning av vitmärlor, men inte lika kraftig som i Kinnbäcksfjärden, kan också skönjas vid Mannön och Holmöarna. Marenzellerias koloniseringsdynamik i kustzonen liknar den i utsjön, med tidigare start men nu fallande förekomster i norr, och en senare påbörjad expansion i söder som fortfarande pågår. Tätheterna är dock låga överallt.
I Norra Bottenhavets utsjö har totalt sett de bottenlevande djurens individtäthet och biomassa ökat under en tioårsperiod, i första hand beroende på ökningar av nordamerikansk havsborstmask (Marenzelleria) och östersjömussla (Limecola balthica).
Vitmärlorna har ökat något sedan 2010 vilket bidrar till att BQI ökat lite sedan dess. I mellersta och södra Bottenhavets utsjö har istället de bottenlevande djurens biomassa minskat de senaste åren efter de höga nivåerna 2014 och individtätheten följer ungefär samma mönster. Den minskande biomassan beror till stor del på minskningar av östersjömussla. I Söderhamns utsjö har östersjömusslan till och med försvunnit från och med 2013, vilket är anmärkningsvärt. Även vitmärlan har minskat tydligt sedan 2014, vilket bidrar till en minskning av BQI.
Undantaget Gräsö längst i söder, så ökar både biomassan och individtätheten totalt sett för de bottenlevande djuren i alla undersökta kustområden ur ett tioårsperspektiv. Ökningarna faller på de vanliga arterna vitmärla och Marenzelleria, medan östersjömusslan uppvisar varierande mönster. I Norrbyns kustområde och Gaviksfjärden har antalet östersjömusslor minskat samtidigt som biomassan varit oförändrad, vilket kan tyda på att nyrekryteringen minskat. På grund av den generella ökningen av bottenlevande djur, och i synnerhet den känsliga vitmärlan, har BQI-värdena följt med uppåt, men endast svagt i de sydligaste kustområdena.
Ur ett mer långsiktigt perspektiv noterar vi att Bottenhavets bottenfauna förändrats kraftigt sedan sekelskiftet genom vitmärlornas kraftiga tillbakagång och havsborstmasken Marenzellerias intåg. Vitmärlans tillbakagång tros vara relaterat till klimatiska faktorer som påverkar havets näringsväv, medan Marenzelleria anses ha kommit in i Östersjön genom spridning via fartyg som trafikerat andra havsområden i världen.
Andra långsiktiga förändringar kan kopplas till salthaltsförändringar, till exempel en kraftig tillbakaträngning söderut av havsborstmaskarna hissfjällmask (Bylgides sarsi) och bakborstig rovmask (Hediste diversicolor) sedan 1980- och 1990-talet, då vattnet var lite saltare. Samtidigt har några mer saltkrävande arter, som märlan Pontoporeia femorata och korvmask Halicryptus spinulosus, ånyo påträffats med enstaka individer i norra Bottenhavets utsjöområden från 2008 respektive 2012 och framåt.
I likhet med Bottenviken är Egentliga Östersjön relativt artfattig. Stora områden under salthalts-språngskiktet är utsatta för syrebrist och saknar oftast flercelliga livsformer. På djup där det normalt förekommer syre har de största förändringarna skett för havsborstmasken Marenzelleria, vitmärlorna (Monoporeia affinis och Pontoporeia femorata) och östersjömusslan.
Havsborstmasken Marenzelleria påträffades i södra Östersjön i slutet av 1980-talet. År 2007 förekom den i samtliga områden som provtogs inom programmet i Egentliga Östersjön. Runt år 2011-2012 var den som mest talrik, med som mest 4 000 individer per kvadratmeter på en station i Svenska Björn (Utsjö Stockholm). Därefter har populationerna minskat, en generell trend i Egentliga Östersjön, med undantag för Stockholms skärgård.
I Asköområdet, som är det enda området i Egentliga Östersjön med en lång tidsserie, har vi kunnat följa Marenzellerias spridning. I detta område vet vi att Marenzelleria förekom första gången 1999 på en enskild station, för att några år senare påträffas på samtliga 20 stationer. Marenzelleria tolererar syrebrist relativ väl.
Vitmärlorna (Monoporeia affinis och Pontoporeia femorata) är två andra arter vars individtäthet förändrats sedan provtagningarna började. De är till skillnad från Marenzelleria känsliga för syrebrist, och kan även de förekomma i höga tätheter. Under 1970 och 80-talen dominerade vitmärlorna många mjukbottnar i Egentliga Östersjön. Idag är det oftast östersjömusslan som är dominerande i makrofaunasamhället. En stor skillnad mellan östersjömusslan och vitmärlorna ligger i livslängden. Musslor är oftast långlivade medan vitmärlorna klarar av sin livscykel på 1-2 år. Musslorna är också generellt mer tåliga mot syrebrist; under dåliga förhållanden sluter de skalen och väntar på bättre tider.
I likhet med Bottenviken är Egentliga Östersjön relativt artfattig. Stora områden under salthalts-språngskiktet är utsatta för syrebrist och saknar oftast flercelliga livsformer. På djup där det normalt förekommer syre har de största förändringarna skett för havsborstmasken Marenzelleria, vitmärlorna (Monoporeia affinis och Pontoporeia femorata) och östersjömusslan.
Havsborstmasken Marenzelleria påträffades i södra Östersjön i slutet av 1980-talet. År 2007 förekom den i samtliga områden som provtogs inom programmet i Egentliga Östersjön. Runt år 2011-2012 var den som mest talrik, med som mest 4 000 individer per kvadratmeter på en station i Svenska Björn (Utsjö Stockholm). Därefter har populationerna minskat, en generell trend i Egentliga Östersjön, med undantag för Stockholms skärgård.
I Asköområdet, som är det enda området i Egentliga Östersjön med en lång tidsserie, har vi kunnat följa Marenzellerias spridning. I detta område vet vi att Marenzelleria förekom första gången 1999 på en enskild station, för att några år senare påträffas på samtliga 20 stationer. Marenzelleria tolererar syrebrist relativ väl.
Vitmärlorna (Monoporeia affinis och Pontoporeia femorata) är två andra arter vars individtäthet förändrats sedan provtagningarna började. De är till skillnad från Marenzelleria känsliga för syrebrist, och kan även de förekomma i höga tätheter. Under 1970 och 80-talen dominerade vitmärlorna många mjukbottnar i Egentliga Östersjön. Idag är det oftast östersjömusslan som är dominerande i makrofaunasamhället. En stor skillnad mellan östersjömusslan och vitmärlorna ligger i livslängden. Musslor är oftast långlivade medan vitmärlorna klarar av sin livscykel på 1-2 år. Musslorna är också generellt mer tåliga mot syrebrist; under dåliga förhållanden sluter de skalen och väntar på bättre tider.
Eftersom 2017 är första året på en ny provtagningsstrategi för västkusten så har inga vetenskapliga analyser varit möjliga att göra för detta år i Skagerrak, men artantalet på de olika lokalerna 2017 har liknande mönster som under tidigare år mellan inre och yttre vattenområden. Högst artantal i de yttre områdena och lägre i de inre.
Efter en svacka 2013, framför allt vid några kustnära djupstationer söder om Nidingen, så tyder mätningar fram till 2016 på att tillståndet vid stationerna i öppna havet återhämtat sig väl. Likaså tyder mätningar fram till 2016 på att tillståndet för bottendjur vid Kattegatts kuststationer har förbättrats och nu är gott.
Däremot har förhållandena försämrats i Hallands inre kustvatten och främst i Laholmsbukten och i dess inre delar där det är dålig status 2014. De bottnar, i och utanför Laholmsbukten, som ligger strax under salthaltssprångskiktet är ofta utsatta för låga syrehalter under sensommar och höst. Sett ur ett längre perspektiv ser utvecklingen bra ut.
Bland de undersökta områdena i Västerhavet är det, liksom tidigare år, högst artantal och ekologisk status i öppna havet, lägre status närmare kusten och stora skillnader i status mellan olika skärgårdsområden och fjordar.
Eftersom 2017 är första året på en ny provtagningsstrategi för västkusten så har inga vetenskapliga analyser varit möjliga att göra för detta år i Kattegatt, men artantalet på de olika lokalerna 2017 har liknande mönster som under tidigare år mellan inre och yttre vattenområden. Högst artantal i de yttre områdena och lägre i de inre.
I Skagerrak var tillståndet försämrat 2013 på de lokaler i utsjön som framförallt påverkades av vattenmassor från Nordsjön. Trots försämringen är det högt artantal på samtliga av dessa lokaler. I Kosterfjordens djupaste delar, som står i förbindelse med Skagerraks djupvatten, är artantalet högt. Längs Bohuskusten i övrigt råder överlag goda förhållanden. I Bohusläns fjordar är tillståndet för bottenfaunan mycket varierande och i flera fjordar har artantalet sjunkit.
I Marstrandsfjorden och fjordsystemen innanför Tjörn och Orust har miljötillståndet överlag försämrats och är på flera lokaler otillfredsställande. Det gäller även för 2017 års mätningar om man tittar på artantalet. I fjordsystemets inre delar är syrebristen flerårig under salthaltssprångskiktet och bottnarna saknar vanligen fauna helt och hållet. I Byfjorden råder permanent syrebrist under språngskiktet och flera av 2017 års provtagningar i området saknade liv helt och hållet.
I Gullmarsfjordens djuphåla, där tillståndet är stark kopplat till hur ofta bottenvattnet byts ut, är artantalet högt. I Brofjorden och området utanför är förhållandena måttliga, och tittar man på artantal så är storleksordningen oförändrad i dessa områden även för 2017.
Ansvariga experter: Caroline Raymond (SU), Ola Svensson (SU), Lars-Ove Loo (GU), Jan Albertsson (Umu), Stefan Tobiasson (Lnu)
Ansvarig myndighet är Havs- och vattenmyndigheten.
Övervakning: Övervakningen av bottendjur i havet ingår i den nationella miljöövervakningen. Vid undersökningarna tas ett sedimentprov med hjälp av en huggare. Därefter artbestäms, räknas och vägs de bottenlevande djuren i provet. Ofta mäts också salthalt, temperatur och syre i det bottennära vattnet som stödparametrar för att kunna utvärdera de bottenlevande djurens tillstånd.
