Gamla minskar och nya kommer till. Till miljögifter räknas alla ämnen som kan skada växt- och djurliv om de släpps ut i miljön. Miljögifter förekommer i varierande utsträckning i alla Sveriges vatten, men under de senaste decennierna har förbud mot användning av flera av de värsta ämnena, som PCB och DDT, gjort att utsläppen och därmed halterna i djur som lever i och vid vatten minskat. Men nya ämnen med okända effekter fortsätter att dyka upp…
Bild: Ida Wendt
Halterna av flera välkända miljögifter har minskat i svenska vattenmiljöer, men det dyker ständigt upp nya ämnen som vi än så länge inte vet så mycket om.
Miljögifter kan vara industrikemikalier som flamskyddsmedel och mjukgörare i plast, bekämpningsmedel, tillsatser i hygienprodukter, rengöringsmedel och läkemedel. Många miljöfarliga kemikalier bildas eller frigörs oavsiktligt vid förbränning eller i olika industriprocesser. De sprids till miljön av vind och vatten från punktkällor som industrier, avfallsanläggningar och avfallsförbränning, eller mer diffusa källor som jordbruk, trafik, och konsumtion. I städernas reningsverk samlas utsläpp av många olika kemikalier, utsläpp som kan vara svåra att rena bort.
Bild: Imfoto/Shutterstock
Miljögifterna är svårnedbrytbara i miljön och många av dem ansamlas i levande organismer.
Ofta ersätts förbjudna, giftiga kemikalier med andra snarlika substanser, vars effekter vi i nuläget har mycket liten kunskap om.
Till miljögifter brukar även tungmetaller som bly, kvicksilver och kadmium räknas. De kan vara giftiga för levande organismer redan vid låga koncentrationer.
I svenska vatten varierar halterna av miljögifter i en del fall beroende på var i landet vi befinner oss, i andra fall är halterna likartade över större områden. Det tyder på att olika typer av ämnen har olika spridningsvägar, via mer lokala källor eller via långväga lufttransport.
I grundvatten finns inga generella problem med miljögifter, men lokalt kan höga halter av metaller förekomma. Även förhöjda halter av högfluorerande ämnen (PFAS) och rester av bekämpningsmedel kan finnas i vissa grundvattenkällor.
Metaller visar otydliga trender
Halterna av flera metaller har totalt sett minskat i svenska vatten sedan 1980-talet
I havet minskar blyhalterna generellt sett, medan kvicksilver har en oklar utveckling i de flesta havsområdena. Kadmiumhalterna i strömming visar inga tydliga trender, men är generellt lägre i Västerhavet än i Östersjön. I sjöar är trenderna för bly, kvicksilver och kadmium under de senaste tio åren otydliga.
Bild: Shutterstock
Kvicksilver mäts i bland annat gädda. Halterna överstiger gränsvärdena i alla vatten och överlag är halterna i insjöfisk högre än i fisk från havet.
Kvicksilverhalterna i fisk överstiger gränsvärdena i alla vatten. I vissa sjöar är de så höga att de tangerar gränsvärdet för maximalt innehåll i matfisk. Över lag är halterna i insjöfisk högre än i fisk från havet. Bly- och kadmiumhalterna ligger under fastlagda gränsvärden i alla vatten.
Vissa organiska miljögifter minskar
De flesta bromerade flamskyddsmedlen minskar i havsområdena och i Östersjön är halterna högre än i Västerhavet. Halterna av PBDE:er överstiger gränsvärdena för god vattenkvalitet vid alla havsstationer och sjöar.
Generellt sett verkar dioxinhalterna minska i havet. Halterna är som högst i Norra Östersjön men lägre i Västerhavet och minskande i Kattegatt samt Bottenhavet. Även i sjöarna minskar dioxinhalterna och här är de tvärtom något högre i södra än i norra Sverige.
Halterna av PCB:er har minskat sedan 1970-80-talen och har fortsatt nedåt även de senaste tio åren, med vissa undantag som exempelvis en oväntad ökning vid Väderöarna. Denna ökning kan möjligtvis förklaras av att fiskarna som undersökts har varit något äldre, med även magrare de senaste åren.
För de flesta högfluorerade ämnena (PFAS) är koncentrationerna i sjöarna högre i södra Sverige än i landets norra delar, med vissa undantag som troligen beror på lokala källor.
Tidstrenderna för PFAS är otydliga både i sjöar och havsområden. PFOS är den förening som fortfarande påträffas i högst halter. Den verkar dock generellt sett minska insjöfisk. I havsmiljön är PFOS-koncentrationerna relativt likartade längs hela Östersjökusten och de minskar över lag under senaste tio-års perioden, med undantag för några stationer.
Trenderna för många ”nya” PFAS (ersättningsämnen) i Östersjön ökar vid vissa lokaler och minskar vid andra.
Bild
Bild: Shutterstock
Fakta: Miljögifter
Miljögifter delas ofta in i organiska miljögifter och metaller. Organiska miljögifter är molekyler som innehåller kolatomer, ofta en kedja eller en ring som grund i molekylstrukturen. Många av dessa är halogenerade, dvs. med atomer av klor, brom eller fluor bundna till kolskelettet. Hit räknas några välkända miljögifter som PCB:er (t.ex. PCB-153), DDT, dioxiner (t.ex. TCDD), bromerade flamskyddsmedel (t.ex. BDE-47, HBCDD) och högfluorerade ämnen (så kallade PFAS).
De metaller som brukar räknas som giftiga är oftast tungmetaller, till exempel kvicksilver, bly och kadmium. Tungmetaller kan bland annat ge skador på hjärna och lever.
Miljögifter kan spridas till alla våra vatten, till och med grundvattnet. I ett vattenekosystem påverkas halterna eller tillgängligheten av miljögifter av många faktorer som vattnets pH-värde, temperatur, mängden organiskt material i vattnet och sedimenten m.m
Gränsvärden för miljögifter
Det finns olika gränsvärden satta för att skydda levande organismer från skadliga effekter av miljögifter. Målet är att inga miljögifter ska förekomma i halter som överstiger dessa värden. Olika typer av gränsvärden används beroende på vilka värden som finns framtagna för respektive ämne.
EU:s Environmental Quality Standards (EQS) är satta för att skydda vattenlevande organismer och människor, som konsumerar fisk eller skaldjur, från negativa effekter. (Används i första hand)
OSPAR Environmental Assessment Criteria (EAC) är satta för att skydda marina organismer från kroniska effekter orsakade av farliga ämnen. (Används i andra hand.)
I vissa fall har även jämförelser gjorts mot gränsvärden för ett antal ämnen som inte får överskridas i fisk och skaldjur vid försäljning som livsmedel inom EU (t.ex. gränser angivna i fiskmuskel).
Gränsvärden kan förändras om ny kunskap kommer fram om ämnens giftighet, eller nya metoder för bedömningen utvecklas.
De flesta miljögiftshalter är lägre i Västerhavet än i Östersjön. Organiska miljögifter, som exempelvis PCB och BDE-47, minskar i alla havsregioner och de flesta halterna ligger under gränsvärdena för fisk. Däremot har det högfluorerade ämnet PFOS ökat under en längre tid i Norra Egentliga Östersjön och Bottenhavet, men sett till alla havsområden det ut som att PFOS-halterna minskat de senaste tio åren. Metallhalterna varierar med otydliga trender, utom för bly som historiskt sett har minskat i havsmiljön.
Kadmium minskar inte, trots åtgärder
Fisk med kvicksilverhalter över EU:s gränsvärde för god vattenkvalitet finns i princip i alla svenska havsområden. Halterna är likartade och varierar utan några tydliga trender vare sig i Västerhavet eller i Östersjön, förutom att de verkar minska i Bottenhavet och och Norra Egentliga Östersjön. Där är halterna för övrigt som allra lägst.
Halterna av bly i fisk minskar förutom i Västerhavet, där halterna varierar och ingen tydlig trend syns. De högsta halterna finns i södra Östersjön och längst söderut vid skånska kusten.
Bild: Fotokostic/Shutterstock
Kadmium finns naturligt i bland annat fosforpentoxid som bryts för tillverkning av konstgödsel. Sverige har tillsammans med Finland länge försökt sänka EU:s gräns för hur mycket kadmium som får förekomma i handelsgödsel.
Det är värt att notera att trots flera åtgärder för att minska utsläppen av kadmium så är de senaste årens koncentrationer i samma storleksordning som de som uppmättes för 30 år sedan.
Kadmiumhalterna är generellt sett högre i Östersjön än i Västerhavet, förutom i torsk, där halterna ökat något sedan början av 2000-talet. De långa tidsserierna för kadmiumhalter visar att de var som högst i Östersjöströmming i mitten och slutet av 1990-talet, för att därefter minska, bland annat i Bottenhavet. Därutöver finns inga tydliga tidstrender i något av havsområdena.
Flera organiska miljögifter minskar, med några undantag
Dioxinhalterna är högre i Bottenviken och vid två stationer i Bottenhavet än i övriga havsområden. De höga nivåerna i Bottenhavet minskar dock, liksom i de flesta övriga havsområdena.
PCB-halterna i strömming minskar i alla havsområden.
Totalt sett minskar halterna av bromerade flamskyddsmedel (PBDE) i strömming i alla havsområden. I hela Östersjön är nivåerna ungefär likartade, och även något högre än i Västerhavet.
Bild: Havsmiljöinstitutet
Halterna av PCB och bromerade flamskyddsmedel minskar i strömming/sill i alla havsområden.
Däremot ökar flamskyddsmedlet HBCDD vid vissa lokaler i Bottenhavet, medan det varken minskar eller ökar i Norra Egentliga Östersjön. Halterna av HBCDD är något högre i södra Östersjön än i norra, och högre i hela Östersjön än i Västerhavet.
I kust och hav är få tidstrender för de högflourerade ämnena PFOS och perfluordekansyra (PFUnDA) signifikanta, om man tittar på hela havsområden. Men sedan 2000 minskar de signifikant i Västerhavet och Bottenviken, och PFUnDA även i södra Östersjön och Bottenhavet.
Ett urval av underlaget för tillståndsbeskrivningen av miljögifter i kust och öppet hav
Koncentrationen av det perfluorerade ämnet FOSA och arsenik i sill är högre i Västerhavet än i andra havsområden, och halterna av kvicksilver och kadmium i sedimentet visar en ökande tendens. Halter och effekter av förbjudna organiska tennföreningar från båtbottenfärger minskar generellt, men miljötillståndet för organiska tennföreningar, TBT, är fortfarande måttligt eller sämre i de flesta undersökta hamnar.
Miljögifter: Kattegatt
Tillstånd för miljögifter i Kattegatt
Halterna av dioxiner i sill har minskat sedan 1990 och ligger under gränsvärdet för humankonsumtion och sekundär förgiftning. Halterna av bekämpningsmedlet HCB har ökat de senaste tio åren, men man vet i dagsläget inte varför.
Miljötillståndet för organiska tennföreningar, TBT, får klassas som måttligt i hamnar, men gott i referensområden.
Miljögifter: Södra Egentliga Östersjön
Tillstånd för miljögifter i Södra Egentliga Östersjön
Halterna av dioxiner minskar under de senaste tio åren och ligger under gränsvärdet för humankonsumtion och sekundär förgiftning. Även halterna av bromerade flamskyddsmedel (BDE-47 och HBCDD) minskar. Däremot så har halten av PFOS i sill ökat under en längre period, även om utvecklingen under de senaste tio åren är otydlig.
Miljögifter: Norra Egentliga Östersjön
Tillstånd för miljögifter i Norra Egentliga Östersjön
Halterna av miljögifter är generellt högre i Egentliga Östersjön än i Västerhavet. Flera klassiska miljögifter minskar dock i Östersjöns organismer. PCB, DDT och bly har minskat dramatiskt sedan 1970- och 80-talet och avtar fortfarande varje år. Kvicksilver minskar i strömming, medan det visar en tendens till ökning i abborre. Här överskrids också gränsvärdet för sekundär förgiftning. I sedimenten är halterna av metaller höga i norr, medan halterna av ett flertal organiska miljögifter är höga både i norr och söder. En stor mängd främmande ämnen når Östersjön varje år. Flera av dem har potential att allvarligt påverka djur, människor och ekosystem. En positiv nyhet är att vi sedan 2005 sett ett trendbrott med minskade halter av några flamskyddsmedel och perfluorerade ämnen, eftersom de börjat fasas ut ur samhället.
Miljögifter: Bottenhavet
Tillstånd för miljögifter i Bottenhavet
Flera av de klassiska miljögifterna som PCB, DDT, HCH och HCB har minskat i fisk under de senaste decennierna. Halterna av dioxin i fet fisk som strömming är dock fortfarande högre i Bottenhavet än i andra havsområden, men minskar glädjande nog och ligger nu under gränsvärdet för konsumtion. Rekommendationer om begränsat intag för vissa befolkningsgrupper är dock fortsatt nödvändiga. Hälsoläget och reproduktionsförmågan hos havsörnarna har långsiktigt förbättrats sedan 1970-talet men de senare åren har skadade ägg med höga koncentrationer av PCB och DDT åter påträffats i ett område vid norra Bottenhavskusten. Orsaken till de förhöjda miljögiftshalterna är i dagsläget oklar.
Miljögifter: Bottenviken
Tillstånd för miljögifter i Bottenviken
Halterna av bromerade flamskyddsmedel i strömming är högre här, liksom i norra Bottenhavet, jämfört med övriga havsområden. Nivåerna verkar inte förändras mycket över tid, utom ett av flamskyddsmedlen som minskar. I likhet med flera andra havsområden har annars flera klassiska miljögifter minskat de senaste decennierna till följd av framgångsrika åtgärder.
Miljögifter: Grundvatten
Tillstånd för miljögifter i grundvatten
Halter av bly och kadmium är normalt sett låga eller mycket låga i grundvattnet, men lokalt kan de förekomma högre halter. Koppar, zink, krom och nickel förekommer naturligt i låga halter i grundvatten. Högre halter kan förekomma i vissa bergarter och därifrån läcka till grundvattnet. Högfluorerade ämnen, så kallade PFAS, har förorenat dricksvattnet på flera ställen i Sverige.
Bild: Lasmane/Shutterstock
När bekämpningsmedel påträffas i grundvatten, handlar det oftast om BAM, en nedbrytningsprodukt av ogräsmedlet diklobenil, som använts på exempelvis banvallar, grusplaner och grusgångar. Även många andra ämnen påträffas, men inte alls i lika stor utsträckning.
Det är tydligt att grundvatten i tätortsmiljöer är påverkat av mänsklig aktivitet. I nationella screeningar har en mängd olika miljögifter, till exempel PFAS, läkemedelsrester, aromatiska kolväten, halogenerade alifater och bekämpningsmedel hittats. Ytterligare ämnen påträffas, även om halterna ofta är låga och inte överskrider befintliga gränsvärden.
Ett urval av underlaget för tillståndsbeskrivningen av miljögifter i grundvatten
Välj en ämnesgrupp ovan för att läsa mer om tillståndet.
Miljögifter: Sjöar och vattendrag
Tillstånd för miljögifter i sjöar och vattendrag
Sjöar och vattendrag påverkas av miljögifter både från punktkällor och långväga transporter. Överlag är kvicksilverhalterna i Sveriges sjöar förhöjda medan bly- och dioxinhalter minskar. Halterna av bromerade flamskyddsmedel är högre i tätortsområden.
Bild: Robin van Mourik/CC BY-SA 2.0
I Abiskojaure ökade halterna av bromerade flamskyddsmedel i röding från 1980-talet, men år 2000 började de minska igen.
Metallhalterna varierar
Halterna av kvicksilver i fisk från alla provtagna sjöar är förhöjda och visar otydliga trender över tid. Halterna är generellt sett högre i södra Sverige, jämfört med i landets norra delar, även om det finns några enstaka sjöar i norr med höga halter. På flera håll ligger halterna mer än tio gånger högre än fastlagda gränsvärden för sekundär förgiftning.
En större studie visar annars att kvicksilverhalterna har minskat med i snitt 20 procent i fisk från sjöar provtagna före och efter 1990. Framför allt minskar de i södra Sverige där halterna annars varit som högst. Troligen beror detta på att man åtgärdat lokala punktkällor.
Trenderna för kadmium är otydliga, men halterna är högst i södra Sverige. Det finns några få signifikanta kadmiumtrender, några går uppåt, några nedåt, medan blyhalterna i sjöar minskar tydligt sedan slutet av 1960-talet.
Organiska miljögifter minskar, men halterna är högre i söder
Dioxiner i de sjöar som undersökts visar att halterna minskar i hela landet, men de är generellt sett högre ju längre söderut man kommer.
I de sjöar där bromerade flamskyddsmedel provtas syns höga halter framför allt i Stockholmsområdet och i södra Sverige. Två sjöar i västra Sverige och en i Småland sticker också ut med ovanligt höga halter, eventuellt beroende på punktkällor. I röding i Abiskojaure syns ökande halter av bromerade flamskyddsmedel sedan 1980-talet, men år 2000 började de minska. I Bolmen i södra Sverige mäts flamskyddsmedel i gädda och där minskar halterna sedan början av 1990-talet, efter den skarpa ökningen från 1970.
Ett urval av underlaget för tillståndsbeskrivningen av miljögifter i sjöar och vattendrag
I sjön Abiskojaure mäts organiska miljögifter och metaller i rödinglever sedan 1981. Kvicksilverhalterna minskar liksom blyhalterna. Trenden för kadmium är däremot otydlig och minskar inte.
PCB-halterna minskar sedan provtagningens början och halterna är under gränsvärdet (Ospar EAC). PFOS-halterna varierar väldigt mellan olika år och visar ingen tydlig trend, medan flamskyddsmedlet BDE-47 minskar svagt sedan 2005.
Ett antal andra högfluorerade ämnen, som ännu inte förbjudits, eller helt nyligen tagits upp på EU:s kandidatlista över särskilt farliga ämnen, ökar på vissa stationer.
Miljögifter: Norra Sverige
Tillstånd för miljögifter i Norra Sverige
I sjön Storvindeln, Västerbottens län, har metallhalter i gädda analyserats sedan 1968.
Ingen signifikant trend syns för kvicksilver och halterna är kraftigt förhöjda jämfört med satta gränsvärden. Ändå är halterna här betydligt lägre än i sjöar i södra Sverige. Blyhalterna minskar, medan kadmiumhalterna är konstanta sedan mätningarna startade. PCB-halterna i Storvindeln minskar i gädda sedan 1985, då mätningarna påbörjades. Även dioxinhalterna minskar här sedan mätningarna startade 1991.
I Stensjön, Gävleborgs län, har abborre analyserats sedan 1997. Här är trenderna för kvicksilver otydliga, men förhöjda och ligger långt över gränsvärdet för sekundär förgiftning. Halterna ligger i samma nivå som i abborre längre söderut. Både bly- och kadmiumhalter minskar.
Trenderna för dioxiner, BDE-47 och PFOS är otydliga. Inte heller PCB minskar, men det beror troligen på en lite för kort tidsserie i sammanhanget. PCB-halterna är ändå under gränsvärdet (Ospar EAC).
Miljögifter: Södra Sverige
Tillstånd för miljögifter i Södra Sverige
I Bolmen, Kronobergs län, analyseras miljögifter i gädda sedan 1967, den längsta tidsserien i världen. Kvicksilverhalterna visar ingen signifikant trend och ligger över tio gånger högre än gränsvärdet. Halterna av bly minskar, medan kadmium visar en otydlig trend med stor variation mellan olika år, som dock visar en minskning de senaste tio åren.
PCB minskar sen det började mätas här 1989 och dioxinhalterna minskar sedan 1994. Flamskyddsmedlet BDE-47 ökar under perioden 1967-1992, men minskar därefter till följd av minskade utsläpp. De senaste åren är halterna stabila, men fortfarande högre än EU:s gränsvärde.
I Skärgölen, Kalmar län, har miljögifter i abborre analyserats sedan 1981. Inte heller här visar kvicksilver någon trend, men halterna är något lägre än i Bolmen och i nivå med halterna i norra Sverige. Blyhalterna minskar, medan kadmium ökar sedan 2008, även om de ligger under gränsvärdet för sekundär förgiftning.
PCB-halterna har mätts i Skärgölen sedan 2006 och visar ingen trend sedan starten, troligen eftersom tidsserien är så pass kort. PFOS minskar sedan 1981, medan många andra högfluorerade ämnen ökar Dioxinhalterna minskar.
Orsaker: miljögifter
Orsaker: miljögifter
Orsakerna till spridningen av metaller och organiska miljögifter till sjöar, vattendrag och havsområden är större punktkällor såsom industriutsläpp, långväga transporterade luftföroreningar eller flera diffusa, mindre utsläpp – nutida eller historiska.
I hela landet finns historiska utsläpp från punktkällor, som industrier och gruvor, lagrade i mark och sediment. Källor som lokalt påverkat och ibland fortfarande påverkar halterna av både organiska miljögifter och tungmetaller i vattenmiljön. Men tack vare förbud mot användning av vissa ämnen och bättre reningsmetoder är utsläppen idag mindre än tidigare.
I landets södra delar är påverkan från miljögifter generellt sett större, dels på grund av en tätare befolkning och högre jordbruksintensitet, dels på grund av närheten till tungt industrialiserade områden i Europa. Många miljögifter når svenska vattenmiljöer via föroreningar som transporterats långt med luftströmmar.
Förorenade sediment kan också vara en orsak till att vattenlevande organismer exponeras för miljögifter.
Orsaker till miljögifter i grundvatten
Bild: Shutterstock
Brandsläckningsskum är den största anledningen till att PFAS påträffas i grundvattnet.
Kemiska eller biologiska bekämpningsmedel kan via regnvatten eller snö transporteras till grundvattenkällor och förgifta vattnet. Det vanligaste bekämpningsmedlet som påträffas i mark och grundvatten är BAM, en nedbrytningsprodukt av det tidigare vanliga ogräsmedlet diklobenil.
Grundvatten kan även förorenas via nedfall av luftföroreningar som når öppna grundvattenkällor. Bly och kadmium i grundvattnet beror i de flesta fall på att berggrund och jordlager är rika på dessa metaller, som kan läcka ut i vattnet.
Metallhalterna i grundvattnet kan även vara förhöjda i närheten av avfallsmassor från gruvor. I dricksvatten kan förhöjda halter bero på kontakt med ledningsmaterial och andra tekniska installationer, i synnerhet kontaminering från koppar.
PFAS används i ett stort antal produkter till exempel i brandskum och impregneringsmedel. Över 2 000 potentiella lokala utsläppskällor identifierades i arbetet med ett regeringsuppdrag till Naturvårdsverket 2015. Användning av brandsläckningsskum är den största enskilda punktkällan till att PFAS finns i grundvattnet. Avloppsreningsverk och avfallshantering är sannolikt betydande sekundära punktkällor. Andra potentiella utsläppskällor är industriell verksamhet.
Orsaker till miljögifter i sjöar och vattendrag
Bild: Per Bengtson
I fjällsjöar är nedfallet av organiska miljögifter och metaller relativt litet eftersom det ofta är långt till källorna.
Sjöar och vattendrag påverkas av miljögifter både från punktkällor och nedfall av luftburna föroreningar. I fjällvärlden är nedfallet av organiska miljögifter och metaller ofta relativt litet på grund av att det ofta är långt till källorna. Närmare kusten kan vattendrag vara förorenade av miljögifter från punktkällor som nedlagda eller aktiva industrier, till exempel smältverk och pappersbruk. Även kommunala avloppsreningsverk kan vara en sekundär källa till spridning av miljögifter, som i vissa fall inte kan renas bort på ett effektivt sätt.
Sjöar och vattendrag i norra Sverige är främst påverkade av punktkällor, medan sjöar och vattendrag i södra Sverige är påverkade av både punktkällor och lufttransporterade föroreningar.
Depositionen av kvicksilver från luft har varit relativt konstant under 2000-talet, vilket delvis kan förklara de otydliga trenderna som syns på flera håll.
Orsaker till miljögifter i kust och öppet hav
Bild: BirgittaPhotos/Shutterstock
Halterna av miljögifter i havet påverkas av punktkällor vid kusten, transport i vattendrag, samt luftföroreningar som deponeras direkt på havsytan.
Miljögiftshalterna i havet påverkas av tillförsel från punktkällor vid kusten, transport i stora och små vattendrag, samt lufttransporterade föroreningar som deponeras direkt på havsytan.
Halterna i luften beror både på utsläpp från städer, industrier, trafik samt jordbruk i Östersjöregionen, men också långväga transport av ämnen som släppts ut i andra delar av världen.
Bland annat ger utsläpp av dioxiner från Ryssland, Ukraina och Finland förhöjda dioxinhalter i Bottenviken och Bottenhavet. Men även lokala punktkällor längs Norrlandskusten bidrar.
Nedfallet av det bromerade flamskyddsmedlet PBDE är likartat över alla svenska havsområden.
Föroreningar av bromerade flamskyddsmedel når Östersjöns havsområden framför allt via lufttransport. Uppskattningsvis kommer 60 procent av nedfallet av BDE-99 från Helcom-länderna, dvs. Danmark, Estland, Finland, Tyskland, Lettland, Litauen, Polen, Ryssland och Sverige (EMEP). Övriga tillskott kommer från globala källor, dvs. än längre bort.
Fiberbankar
På bottnarna utanför pappersbruken längs Norrlandskusten finns rester av orenade utsläpp från massaindustrin, som ansamlats under decennier i så kallade fiberbankar. Fiberbankarna består av stora mängder träfibrer och processkemikalier. Det är än så länge oklart i vilken utsträckning fiberbankarna orsakar något större läckage av miljögifter, som exempelvis dioxiner. Men den snabba landhöjningen i norra Sverige gör att problemen inte kommer att försvinna, utan bankarna kommer att utsättas för erosion i form av vågor och vind. Erosion av det fiberhaltiga bottenmaterialet kan bidra till att föroreningar som ligger begravda riskerar att spridas.
Generellt bör vi försöka minska användningen av farliga ämnen i samhället, det gäller både organiska miljögifter och metaller. Eftersom spridningen av dessa ämnen delvis är global är internationella konventioner viktiga verktyg i arbetet. Men även på hemmaplan behövs kraftfulla åtgärder för att begränsa mängden giftiga ämnen i omlopp.
Åtgärder mot organiska miljögifter
Ett bra exempel på hur verksamt ett förbud kan vara är PCB som förbjöds i Sverige utanför slutna system redan 1973, och helt och hållet 1978. Det tog några år, men därefter har halterna i miljön kontinuerligt minskat.
Spridningen av dioxiner bekämpas bäst med internationella konventioner, efter som ett stort bidrag av den atmosfäriska depositionen troligen kommer från utomeuropeiska länder. Det finns ett flertal restriktioner och internationella överenskommelser för att kontrollera och hindra spridningen av dioxiner. I exempelvis strömming, där man tidigare haft extremt höga halter, ses tydliga minskningar tack vare att utsläppen begränsats.
Bromerade flamskyddsmedel ingår i Stockholmskonventionen, som syftar till att begränsa spridningen av organiska miljögifter. PBDE ing,år i konventionen sedan 2009 och HBCDD sedan 2014. Inom EU förbjöds penta- och oktaBDE år 2004. DecaBDE ingår sedan 2008 i det så kallade RoHS-direktivet, som innebär att farliga ämnen i elektronikprodukter ska begränsas. Förbuden har haft effekt, vilket visat sig till exempel genom att halterna av BDE-47 i strömming minskat.
När det gäller högfluorerade ämnen är PFOS (perfluoroktansulfonat) och ämnen som kan brytas ned till PFOS förbjudna inom EU sedan 2008, med vissa undantag. PFOS ingår även i Stockholmskonventionen sedan 2009 samt i FN:s luftvårdskonvention (LRTAP). Detta har medfört att användningen av PFOS minskat, även om det fortfarande tillverkas i andra delar av världen. För PFOA (perfluoroktansyra) och övriga PFAS-ämnen finns det inga restriktioner ännu, men PFOA kommer att förbjudas inom EU år 2020. PFOA klassas också som ett svårnedbrytbart miljögift och är föreslagen att ingå i Stockholmskonventionen. Resultaten från miljöövervakningen visar att halten av PFOS i sill/strömming från vissa havsområden minskar tydligt sedan 2006.
Åtgärder mot metallföroreningar
Användningen av alkylkvicksilver (t.ex. metylkvicksilver) inom jordbruket och i pappersindustrin förbjöds i Sverige redan 1966. Sedan 1990-talet har det varit förbjudet att tillverka och använda termometrar, mätinstrument och vissa elektroniska komponenter som innehåller kvicksilver.
År 2009 förbjöds så gott som all resterande användning av kvicksilver i Sverige. Det innebär att kvicksilver och kvicksilverföreningar inte får släppas ut på den svenska marknaden, användas i Sverige eller exporteras. År 2011 infördes en förordning i EU som förbjuder export av kvicksilver utanför EU. Kvicksilver regleras också globalt inom Minamatakonventionen, som trädde i kraft 2017.
Men trots många åtgärder mot kvicksilver syns inga tydliga nedåtgående trender i vattenmiljön. En förklaring kan vara att mänskligt orsakade utsläpp av kvicksilver har pågått i hundratals år och trots åtgärder cirkulerar kvicksilver i miljön och leder till globala, förhöjda halter i luft, mark och vatten. Återcirkuleringen av kvicksilver gör att det tar lång tid innan halterna sjunker. Nya utsläpp från t.ex. förbränning av kol i Asien har också ökat sedan 1970-talet , vilket också gör att halterna bibehålls trots minskade utsläpp i andra delar av världen.
Förbudet mot bly i bensin som infördes 1995 har resulterat i minskade halter i miljön på de allra flesta håll.
Kadmium är förbjudet att använda vid galvanisering sedan 1982 i Sverige, 1987 infördes en nationell miljöavgift på kadmiumbatterier och 1993 infördes begränsning av kadmium i konstgödsel i Sverige.
Inom EU finns omfattande regleringar för att förhindra att kadmium sprids till miljön eller förorenar avfall, exempelvis uttjänta batterier, elektronik, fordon, plaster, förpackningsmaterial och målarfärg, dock inte i konstnärsfärger.
Vad kan man göra själv?
Som privatperson kan man bidra till att halterna av farliga ämnen minskar i samhället genom att helt enkelt ta reda på om produkter innehåller till exempel högfluorerade ämnen och i så fall fråga efter alternativ. Det kan gälla byggmaterial, batterier, husgeråd och impregnerade textilier, som till exempel friluftskläder. Det är även viktigt att se till att kläder och andra produkter som innehåller PFAS, tas om hand på ett riktigt sätt den dag de slutar användas.
Överblivna läkemedel får aldrig spolas ned i toaletten utan ska lämnas in till närmaste apotek. Jägare kan fundera över valet av ammunition och välja blyfria alternativ. Målar man akvarell bör kadmiumhaltiga färger undvikas (gäller vissa röda och gula toner).
Vitmärlans embryon är känsliga för föroreningar och skadade embryon tyder på att ett område kan vara påverkat av miljögifter. Därför används embryo...
Det är värt att notera att trots flera åtgärder för att minska utsläppen av kadmium så är de senaste årens koncentrationer i samma storleksordning som de som uppmättes för 30 år sedan.
Kemiska eller biologiska bekämpningsmedel kan via regnvatten eller snö transporteras till grundvattenkällor och förgifta vattnet. Det vanligaste bekämpningsmedlet som påträffas i mark och grundvatten är BAM, en nedbrytningsprodukt av det tidigare vanliga ogräsmedlet diklobenil.
