Mångfald

I Västerhavet anses det storskaliga havsfisket vara ett av de allvarligaste hoten mot den biologiska mångfalden, och direkt eller indirekt bidragande till att över 150 bottenlevande djur och fiskar idag är rödlistade i svenska vatten. Även om knubbsäl, tumlare, samt flera fågelarter visar tecken på återhämtning i Kattegatt, så är det ännu långt kvar för att uppnå målet om ett rikt växt- och djurliv i detta havsområde.

Fisket ett stort problem

Överfiske anses vara en huvudorsak till att 20 fiskarter idag är hotade i Västerhavet, inklusive vanliga matfiskar som torsk, kolja, långa och hälleflundra. Det historiskt så viktiga torskbeståndet i Kattegatt är fortsatt på mycket låg nivå. Även om torsken ökande under en period till följd av exempelvis instiftande av fiskefria områden i östra Kattegatt, visar beståndet åter en vikande trend under de senaste åren. Idag hittas god tillgång på stor torsk endast i Öresund där trålförbud rått sedan 1930-talet. Provfisken längs kusten visar att strandkrabban ökat starkt i vissa områden, vilket möjligen kan vara kopplat till minskad förekomst av stora rovfiskar. Till skillnad från torsken har beståndet av rödspätta i Kattegatt och Öresund ökat kraftigt sedan 1990-talet, och även bestånden av gråsej och sill visar en ökande trend. Under de senaste åren har stim av blåfenad tonfisk dykt upp i Kattegatt och Öresund, en art som saknats sen 1960-talet. Däremot är återväxten av den hotade ålen fortsatt svag i hela Nordsjöområdet.

Välmående ålgräsängar

Storskaliga förändringar av kustvegetationen har inte noterats i Kattegatt de senaste decennierna på samma sätt som i Bohuslän, och idag hittas stora och till synes välmående ängar av ålgräs i exempelvis Kungsbackafjorden, Skälderviken och stora delar av Öresund, där djuputbredning tycks ha ökat under senare år.

Positivt för knubbsäl, tumlare och sjöfågel

Knubbsälen i Västerhavet tillväxer starkt och är idag på en nivå som är jämförbar med storleken i början av 1900-talet. Även tumlaren, liksom de flesta fågelarter som häckar eller övervintrar i Västerhavet, visar en stabil eller ökande populationsstorlek.

I Västerhavet anses det storskaliga havsfisket vara ett av de allvarligaste hoten mot den biologiska mångfalden, och direkt eller indirekt bidragande till att över 150 bottenlevande djur och fiskar idag är rödlistade i svenska vatten, samt till storskaliga vegetationsförändringar vid kusten. Även om knubbsäl, tumlare, samt flera fågelarter visar tecken på återhämtning i Skagerrak idag, så är det ännu långt kvar för att uppnå målet om ett rikt växt- och djurliv i detta havsområde.

Fisket ett stort problem

Överfiske och bifångst anses vara en huvudorsak till att 20 fiskarter idag är hotade i Västerhavet, inklusive vanliga matfiskar som torsk, kolja, långa och hälleflundra. Situationen är dock allvarligast för haj- och rockarter som fångas som bifångst, då dessa är mycket känsliga för fiske på grund av långsam reproduktion. För några arter som rödspätta och gråsej visar dock bestånden idag en positiv trend. Under de senast åren har stim av blåfenad tonfisk dykt upp i Västerhavet, en art som saknats sen 1960-talet. Torskbestånden i Nordsjön har ökat de senaste tio åren och närmar sig idag 1980-talets storlek. Däremot är de lokala bestånden av kustlekande torsk i Bohuslän fortfarande mycket svaga där fiskar över 40 cm är mycket få.

Mer algmattor, mindre ålgräs

Förlusten av stora rovfiskar som torsk från kustekosystemen anses tillsammans med övergödning vara huvudorsaker till att förekomsten av fintrådiga algmattor i grunda vikar ökat dramatiskt, samt att ålgräsängar minskat med över 60 % i Bohuslän sedan 1980-talet. Detta har medfört allvarliga negativa effekter på den lokala biodiversiteten i kustzonen, där även den småskaliga kustexploateringen bidrar till ett ökande hot. Invasiva arter som amerikansk kammanet och japanskt jätteostron är idag vanliga i Bohuslän med betydande påverkan på ekosystemen lokalt.

Bättre för knubbsäl, tumlare och flera sjöfågelarter

Trots att knubbsälarna i Västerhavet drabbats av flera dödliga epidemier de senaste 30 åren, har populationen återhämtat sig starkt. Även tumlaren liksom de flesta fågelarter som häckar eller övervintrar i Västerhavet visar en stabil eller ökande populationsstorlek. Ett undantag utgörs av dykande bottenätande fågelarter som ejdern, som visar dålig populationsutveckling.

Populationer av arter högst upp i näringskedjan har ökat de senaste decennierna. Även vissa fiskbestånd uppvisar positiva trender. Men arter som ejder och torsk har minskat markant. Dessutom har utbredningen och kvalitén på flera viktiga livsmiljöer minskat. Sammantaget visar undersökningar av biologisk mångfald att det är långt kvar för att uppnå Sveriges mål om ett rikt växt- och djurliv i detta havsområde.

Positivt för den biologiska mångfalden är att populationerna av gråsäl, knubbsäl och havsörn har ökat de senaste decennierna. Beståndet av skrubbskädda har ökat, liksom strömming de senaste åren. Bestånden av abborre och gös är överlag stabila.

Negativt är dock att ejderpopulationen har minskat sedan mitten på 1990-talet, med en väldigt kraftig minskning 2006–2008. Tillståndet för torskbestånden är fortsatt dåligt. Vid kusten syns en minskning av antalet karpfiskar. Beståndsutvecklingen för gädda är osäker, men tillgängliga data tyder på en försämring.

Blåstångens utbredning har varierat under åren. Trenden för hela tidsperioden (1984–2016) är antingen negativ eller oförändrad. Övervakning av ålgräs visar på blandade resultat med ökning på vissa lokaler, minskning på andra (2001–2016). Undersökningar av vattenväxter i grunda havsvikar på tidigt 2000-tal visade att över 60 % av vikarna i Kalmar län i hög grad var utsatta för mänsklig påverkan med förändringar i artsammansättning och utbredning. Resultaten från Blekinge var något bättre.

Utbredningen av syrefattig djupbotten har aldrig varit så stor som nu. I södra Östersjön beräknas en tredjedel av bottenytan vara väldigt syrefattig eller syrefri. Dessa djupbottnar är numer otillgängliga för de djur som normalt skulle leva här vid högre syrehalter.

I Södra Egentliga Östersjön har ett 20-tal främmande arter påträffats. Av dessa har en handfull arter bedömts kunna ge stora ekologiska effekter. En av dessa arter är den svartmunnade smörbulten som påträffades för första gången utanför Karlskrona i juli 2008. Sedan dess har den spridit sig snabbt norrut.

Populationer av arter högst upp i näringskedjan har ökat de senaste decennierna. Även vissa fiskbestånd uppvisar positiva trender. Men arter som ejder, alfågel och torsk har minskat markant. Dessutom har utbredningen av syrefattig djupbotten aldrig varit så stor som nu. Dessa bottnar är numer otillgängliga för de djur som normalt lever här. Sammantaget visar undersökningar av biologisk mångfald att det är långt kvar för att uppnå Sveriges mål om ett rikt växt- och djurliv i området.

Positiv utveckling

Positivt för den biologiska mångfalden är att populationen av gråsäl och havsörn har ökat kraftigt de senaste decennierna. Blåstång, som utgör en viktig livsmiljö för andra arter, har ökat i djuputbredningen i ytterskärgården sedan mätningarnas början på tidigt 1990-tal. Bestånden av strömming ökar, liksom den kustlekande skrubbskäddan som numer anses vara en egen unik Östersjöart.

Minskning av sjöfågel och fisk

Negativt är dock att ejder och alfågel minskat sedan 1980-talet. Minskningen har varit som kraftigast de senaste 10 åren. Tillståndet för torskbeståndet är dåligt. Även skarpsillen minskar, men under de senaste mätningarna var rekryteringen av ung fisk relativt stark. Utsjölekande skrubbskädda har minskat dramatiskt. Bestånden av abborre och gös visar olika utveckling beroende på område, men är överlag stabila. Beståndsutvecklingen för gädda är osäker, men tillgängliga data tyder på en försämring vid öppna kuststräckor och i ytterskärgården.

Tillståndet i grunda vikar

Undersökningar av vattenväxter i grunda havsvikar indikerar att över 60 % av vikarna i hög grad är utsatta för mänsklig påverkan med förändringar i artsammansättning och utbredning. Exempelvis har kransalger minskat i utbredning, till exempel den rödlistade arten raggsträfse.

Stor utbredning syrefattig botten

Utbredningen av syrefattig djupbotten har aldrig varit så stor som nu. Av Östersjöns bottenyta söder om Åland beräknas ungefär en tredjedel vara syrefattig eller syrefri. Dessa djupbottnar är numer otillgängliga för de djur som normalt lever här vid högre syrehalter.

Främmande arter

I norra Egentliga Östersjön har ett 20-tal främmande arter påträffats. Av dessa har främst sex arter bedömts kunna ge stora negativa ekologiska effekter, exempelvis svartmunnad smörbult, havsborstmasken Marenzelleria och vandrarmussla.

Populationer av arter högst upp i näringskedjan har ökat de senaste decennierna. Bland fiskbestånden är tillståndet varierande. Provfisken visar att populationerna av abborre och gös minskar i flera områden. Till skillnad från i Egentliga Östersjön är syrehalterna i djupvattnet inte så låga att de är problematiska för bottenlevande djur, men de har sjunkit något under de senaste decennierna.

God utveckling för gråsäl och vikaren

Gråsälen, som bedöms gemensamt för hela Östersjön, har liksom vikaren haft en mycket god utveckling i ett längre tidsperspektiv som följd av minskande halter av flera miljögifter. Antal och utbredning är tillfredsställande, men tunt späcklager och lägre dräktighetsfrekvens hos sälarna indikerar att tillståndet inte är fullgott. Även havsörnen har gynnats av de minskande miljögifthalterna sedan de svåra åren på 1970-talet. Men i ett större område längs norra Bottenhavskusten visar örnarna åter tecken på försämrad reproduktion, troligen orsakad av miljögiftspåverkan.

Minskning av sik och gös

Sikbestånden visar inte samma goda utveckling i Bottenhavet som i Bottenviken, även om nedgången sedan 1990-talet verkar ha planat ut på senare år. I södra Bottenhavet har gösbeståndet minskat kraftigt.

Tång och vattenväxter

Miljötillståndet för alger på hårdbotten verkar överlag gott att döma av en relativt stor utbredning nedåt i djupled. Tången visar dock fortsatt tecken på att minska något i djuputbredning sedan början av 2000-talet. Den artrika vegetationen på grund mjukbotten verkar överlag frisk. Men kunskapen om dessa bottnar behöver bli bättre.

Lägre syrehalter

Negativt för Bottenhavet är att syrehalterna i djupvattnet sjunkit något under några decennier, även om de fortfarande är höga nog att tillåta bottenlevande djur att leva där.

Främmande arter

I Bottenhavet påträffas ca 12 främmande arter. Av dem anses havsborstmaskarna Marenzelleria vara bland de främmande arter i Östersjön som har stor effekt på ekosystemet.

Fler övervintrande sjöfåglar

I takt med den minskande havsisen på senare år tycks Bottenhavet få ökande betydelse som övervintringsområde för sjöfåglar, med knipa och storskrake som tydliga exempel.

Populationer av arter högst upp i näringskedjan har ökat de senaste decennierna. För vissa fiskbestånd råder ett gott tillstånd, men undantag finns, till exempel den unika havslevande harren. Det råder stor kunskapsbrist beträffande tillståndet i de viktiga livsmiljöerna knutna till vegetationsbälten i Bottenviken, där de naturliga förhållandena avviker mycket från andra havsområden. Syrehalten i djupvattnet är hög och gynnsam för bottenlevande djur.

Bättre läge för vikaren

Vikaren som kan beskrivas gemensamt för Bottenviken och Bottenhavet har nu återhämtat sig kraftigt efter de mycket dåliga tiderna på 1970- och 80-talen då miljögifter skadade beståndet. Tillväxttakten och utbredningen är dock fortfarande mindre än vad som förväntas för en helt frisk population. Bestånden av abborre bedöms överlag vara bra och sikbeståndens tillstånd är gott. Även beståndet av siklöja är ganska stort, men minskande rekrytering de senaste åren motiverar minskningar i fångstuttaget.

Den unika harren

I Bottenviken finns världsunik havslekande harr, som samexisterar med harr som vandrar upp i vattendrag vid lek. Enligt tillgänglig information har harrbestånden i havet minskat kraftigt under de senaste hundra åren, men det är oklart ifall bägge eller bara en av dessa harrformer minskat. Glädjande är dock att havsöringsbestånden, som länge varit dåliga, ökat något de senaste åren vilket sannolikt är ett resultat av fredningar och restaureringar i vattendrag. Tillståndet för strömmingsbeståndet är gott sedan många år, men ökat uttag från fisket de allra senaste åren motiverar försiktigare beskattning.

Speciellt havsområde

Genom den låga salthalten skiljer sig vegetationsbältena i Bottenviken naturligt från dem i våra sydligare havsområden och kunskapsbristen om tillståndet i dessa miljöer är särskilt stor här. Positivt i Bottenviken är att syrehalten i djupvattnet är ganska hög och gynnsam för det bottenlevande djurlivet.

Skyddade områden

Inrättande av marina skyddade områden är ett av flera sätt att bevara den biologiska mångfalden. Än så länge har endast cirka 4,8 % av havets areal skyddats i Bottniska viken, och målet på 10 % bedöms inte kunna uppnås till år 2020.

Främmande arter

I Bottenviken påträffas ca 7 främmande arter, där rovvattenloppan är ett exempel på en art som bedömts kunna ge negativa ekologiska effekter.

Situationen för sjöar och vattendrag i fjällen är generellt god och vattnen är inte lika påverkade som i mellersta och södra Sverige. Dock finns en del vatten där reglering eller avskiljning genom vattenhinder gjort att livsmiljöer har drabbats eller försvunnit. Sjöarna verkar också bli mer näringsfattiga och klimatförändringar kan påverka många arter i framtiden.

Vandringshinder och vattenföring

För de naturtyper och arter som finns i fjällen bedöms situationen överlag vara god. Det är främst större vattendrag som, genom att det finns vandringshinder och onaturlig vattenföring, gör att läget inte är fullgott. Vandringshinder kan göra att till exempel fiskar inte når upp i de mindre vattendragen som utgör biflöden till större vattendrag. Dessutom fastnar sediment och näringsämnen i dammarna som annars skulle transporterats nedströms. En onaturlig vattenföring genom vattenreglering skapar också förändrade erosions- och sedimentationsprocesser.

Näringsfattigare sjöar

För de fem sjönaturtyperna som definieras i Art- och habitatdirektivet (näringsfattiga slättsjöar, ävjestrandssjöar, kransalgssjöar, naturligt näringsrika sjöar och myrsjöar) är situationen god. Jämfört med mellersta och södra Sverige så är det lite påverkan, till exempel i form av försurning och övergödning. Dock kan det lokalt finnas påverkade vatten. Sjöar i fjällen är normalt näringsfattiga men när de blir allt näringsfattigare skapar det problem för många arter. Miljöövervakningen visar på förändringar när det gäller vattenkemiska parametrar som ökat pH, samt minskade koncentrationer av sulfat och totalfosfor. I vissa fall till och med så låga koncentrationer av näring att arter kan få svårt att överleva.

Klimateffekter

Prognosen är att klimatförändringar leder till ett varmare och blötare klimat i fjällen. Det medför bland annat högre vattentemperaturer, högre vattenflöden och kortare perioder med isbeläggning. Det kan göra att de arter som trivs i kalla vatten trängs allt längre norrut och in kommer istället arter söderifrån. Detta kan leda till att det generellt blir fler arter och mer av dem, men på bekostnad av att kallvattensarterna hotas av utrotning. Många åtgärder görs som får stor lokal effekt men både åtgärdstakt och omfattning skulle behöva öka.

Situationen för sjöar och vattendrag i norra och mellersta Sverige är inte så bra för fyra av de fem sjönaturtyperna och bara bra för de alpina vattendragen av de tre vattendragstyperna (alpina vattendrag, mindre och större vattendrag). Många vatten har påverkats av övergödning, försurning, föroreningar, rätningar eller rensningar, vilket påverkat livsmiljöerna direkt eller indirekt. Läget är inte bra för flera av de fisk- och musselarter som lever här och som ingår i EU:s naturvårdsdirektiv.

I mellersta och norra Sverige är situationen inte så bra för fyra av de av de fem sjönaturtyperna som bedöms i Art- och habitatdirektivet (näringsfattiga slättsjöar, ävjestrandssjöar, kransalgssjöar, naturligt näringsrika sjöar och myrsjöar). Endast i myrsjöarna är situationen god. I barrskogsregionen och i jordbruksområdena påverkas sjöarna och de djur och växter som lever där bland annat försurning, övergödning och förbruning, men även av miljöstörande ämnen som till exempel kvicksilver. Även om den sura nederbörden minskar är den naturliga återhämtningen i många sjöar och vattendrag långsam.

Förändrade livsmiljöer

Det finns gott om vandringshinder och många vattendrag har också blivit rensade och rätade i samband med timmerflottning, vilket förstört eller skadat livsmiljöer för många arter. Många vatten har heller inte längre kontakt med det omgivande svämplanet som tillför både näring och utgör uppväxtmiljöer för flera arter. Vandringshinder påverkar inte bara de arter som hindras av en damm direkt, utan påverkar även andra arter som till exempel flodpärlmussla och tjockskalig målarmussla. Dessa sprider sig genom att deras larver fäster vid fiskar som lax, öring respektive elritsa och stensimpa.

Viktiga kantzoner

Kantzoner med träd är viktiga för många arter. De ger skugga, utgör livsmiljö för mossor och insekter, samt tillför död ved som skydd för många arter. En god hänsyn till vatten vid skogsavverkning är viktigt.

Utvärderingen av art- och habitatdirektivet visar att situationen för asp, flodnejonöga, havsnejonöga, lax och stensimpa inte är bra med anledning av många av de problem som nämns ovan. För arter som nissöga, bäcknejonöga är läget bättre. Flodkräftan påverkas hårt av den algsvamp som sprids med signalkräftor.

Situationen för sjöar och vattendrag i södra Sverige är inte så bra för fyra av fem sjönaturtyper och läget är inte bra för de två vattendragstyperna större och mindre vattendrag som finns här. Många vatten har påverkats av övergödning, försurning, föroreningar och rätningar eller rensningar som påverkar livsmiljöerna direkt eller indirekt. Läget är inte bra för flera av de fisk- och musselarter som lever här och som ingår i EU:s naturvårdsdirektiv.

I södra Sverige är situationen inte bra för fyra av de fem sjönaturtyperna som bedöms i Art- och habitatdirektivet (näringsfattiga slättsjöar, ävjestrandssjöar, kransalgssjöar, naturligt näringsrika sjöar och myrsjöar i art- och habitatdirektivet) eller för de två vattendragsnaturtyperna större och mindre vattendrag som finns här. Endast i myrsjöarna är situationen god. Det är gott om jordbruksmark och kantzoner till vatten är viktiga för att begränsa näringsläckage och för att skapa skugga och tillföra död ved till vattendragen. Vattendragen med dess trädklädda kantzoner skapar även spridningskorridorer för många arter. Dock kan man se att främmande invasiva arter som till exempel skunkkalla sprider sig och tränger undan andra arter. Många vattendrag är rensade och rätade och det finns gott om grävda diken.

Övergödning och fösurning

Övergödningsproblem och förbruning är påtagligt, men även miljöstörande ämnen som till exempel kvicksilver skapar problem. Även om den sura nederbörden minskar så gör naturligt sura bergarter i sydvästra Sverige att den naturliga återhämtningen i många sjöar och vattendrag är mycket långsam. De senaste två åren har torkan varit kännbar, grundvattennivåerna låga, och under sommaren har flera småvatten och små vattendrag torkat ut under längre perioder.

Utvärderingen av art- och habitatdirektivet visar att situationen för flodnejonöga, lax, sik och vårsiklöja inte är bra på grund av de problem som nämns ovan. Däremot bedöms läget vara bra för nissöga samt bäcknejonöga och stensimpa, där de två senare lever i små vattendrag och inte förflyttar sig så långt och inte påverkas lika kraftigt av att livsmiljöerna är åtskilda av vandringshinder.