Klimat

Havsvattnets yttemperatur i Skagerrak har ökat med i genomsnitt 0,43 grader Celsius per årtionde sedan år 1970. Uppvärmningstakten är betydligt högre än för världshaven i genomsnitt, där en temperaturökning om 0,09-0,13 grader per årtionde uppmätts under motsvarande period. Den snabbare uppvärmningen är förväntad utifrån de klimatprognoser som finns för Skandinavien och Norska havet. Uppvärmningen är statistiskt säkerställd för alla kustnära vattenförekomster inom området.

Effekterna av uppvärmningen på svenska marina arter i Skagerrak kommer att spegla den förändring som skett i det närliggande Nordsjön, där uppvärmning redan orsakat förflyttningar av fiskpopulationer norrut. Ytterligare effekter som kan förväntas är försämrad tillväxt hos makroalger, ökad sannolikhet för mikroalgblomningar, förskjuten fortplantningsperiod hos marina ryggradslösa djur, samt att ålgräsängars födoväv påverkas.

Salthalten i Skagerrak har inte ändrats nämnvärt sedan 1970, bortsett från i två vattenförekomster, Havstensfjord och mellersta Bohusläns skärgård. I dessa områden syns en svag trend med minskad salthalt. Hittills är effekterna på det marina livet sannolikt försumbara eftersom de uppmätta genomsnittliga ändringarna i salthalt är mycket små i jämförelse med säsongsvariationen i salthalt om cirka 18 PSU.

Den förväntade havsnivåhöjningen i Skagerrak är ganska stor på grund av att landhöjningen i området är relativt liten.  År 2100 beräknas den högsta havsnivåhöjningen i Skagerrak vara omkring 55-67 centimeter. De högsta havsnivåhöjningar som inträffar under stormar i dag är redan ganska stora, upp till cirka 190 centimeter. Med kommande klimateffekter väntas stormnivåerna kunna bli upp till 35 procent högre.

Havsvattnets yttemperatur i Kattegatt har ökat med i genomsnitt 0,43 grader Celsius per årtionde sedan år 1970. Uppvärmningstakten är betydligt högre än för världshaven i genomsnitt, där en temperaturökning om 0,09-0,13 grader per årtionde uppmätts under motsvarande period.

Uppvärmningen är statistiskt säkerställd för alla kustnära vattenförekomster inom norra Kattegatt (norr om Laholmsbukten,). Uppvärmningstakten i södra Kattegatt är markant lägre med undantag av en vattenförekomst, Norra mellersta Öresunds kustvatten, vilket dock inte är statistiskt säkerställt. Orsaken bakom den tydliga skillnaden i uppvärmningstakt är oklar.

Trots en ökad nederbörd i Sverige i stort, återspeglas inte detta i havsvattnets salthalt än så länge. Salthalten i Kattegatt har totalt sett inte ändrats nämnvärt sedan år 1970, men den lokala variationen är mycket stor. Trenden i salthalt i olika vattenförekomster varierar från en minskning om 1,0 promille per årtionde till en ökning om 2,3. Den enda stationen med en statistiskt säkerställd trend är Södra Kattegatts utsjö, som ökar med 0,54 PSU per årtionde. Effekterna på det marina livet är sannolikt försumbara eftersom de uppmätta genomsnittliga ändringarna i salthalt är mycket små i jämförelse med den säsongsmässiga variationen i denna region.

Den förväntade havsnivåhöjningen i Kattegatt är ganska stor på grund av att landhöjningen i området är relativt liten. År 2100 beräknas den högsta havsnivåhöjningen i Kattegatt att vara omkring 49-72 centimeter. De högsta havsnivåhöjningar som inträffar under stormar är idag redan stora, upp till cirka 210 centimeter. Med kommande klimateffekter väntas stormnivåerna kunna bli upp till 35 procent högre.

I södra Egentliga Östersjön har ytvattentemperaturen ökat svagt under de senaste årtiondena, i genomsnitt med 0,49 grader. Variationen i ytvattentrenden mellan olika vattenförekomster är dock stor. Inga trender är statistiskt säkerställda med undantag av Hanöbukten, där havsvattnet har värmts kraftigt med cirka 1,3 grader per årtionde. Denna uppvärmningstakt är mycket snabbare än förväntat för området.

Här påverkar stigande temperaturer redan marina arters naturliga kalender, eller så kallade fenologi. Exempel på det är att fortplantningstiden för vissa makroalger har tidigarelagts och att skeppsmaskens fortplantningssäsong har förlängts. Modeller indikerar dock att uppvärmningen inte kommer att leda till vidarespridning av skeppsmask längre in i Östersjön. I det öppna havet kan stigande temperaturer orsaka mer intensiva algblomningar.

Salthalten i södra Egentliga Östersjön har tillsynes varit konstant de senaste årtiondena.  I de flesta vattenförekomster finns en väldigt liten, men statistiskt säkerställd, ökning. Ökningen i salthalt är i genomsnitt 0,26 PSU per årtionde. Effekterna på det marina livet är sannolikt försumbara eftersom de uppmätta genomsnittliga ändringarna i salthalt är mycket små i jämförelse med den säsongsmässiga variationen i denna region.

Den förväntade havsnivåhöjningen i södra Egentliga Östersjön är stor. År 2100 beräknas den högsta havsnivåhöjningen i Kattegatt att vara omkring 59-78 centimeter. De högsta havsnivåhöjningar som inträffar under stormar är idag redan stora, upp till cirka 200 centimeter. Med kommande klimateffekter väntas stormnivåerna kunna bli upp till 40 procent högre.

Det finns relativt få tillgängliga dataserier för att analysera temperaturtrender i norra Egentliga Östersjön. De befintliga data visar att temperaturen har stigit i alla uppmätta områden med i genomsnitt 0,53 grader. Merparten av dessa trender är statistiskt säkerställda. Denna uppvärmningstakt är mycket snabbare än förväntat för området under kommande seklet. Uppvärmningen av vattnet kommer att bidra till en öka produktionen av växtplankton, samtidigt som algblomningar blir både vanligare och intensivare. Dessutom väntas näringsväven i det öppna havet påverkas.

Salhalten i norra Egentliga Östersjön har inte ändrats så mycket över tid. I genomsnitt har en ökning skett med 0,02 PSU per årtionde. Effekterna på det marina livet är sannolikt försumbara eftersom de uppmätta genomsnittliga ändringarna i salthalt är mycket små i jämförelse med den säsongsmässiga variationen i denna region.

Den förväntade havsnivåhöjningarna i norra Egentliga Östersjön varierar mycket inom området.  År 2100 beräknas den högsta havsnivåhöjningen i norra Egentliga Östersjön att vara omkring 37-65 centimeter. De högsta havsnivåhöjningar som inträffar under stormar är idag redan stora, upp till cirka 135 centimeter. Med kommande klimateffekter väntas stormnivåerna kunna bli upp till 25 procent högre.

Långa temperaturdataserier finns endast för två vattenförekomster i Bottenhavet. Dessa serier visar trender som går åt motsatt håll. Den ena serien visar att ytvattentemperaturen i genomsnitt sjunkit med 0,42 grader per årtionde och den andra visar att yttemperaturen ökat med 0,52 grader per årtionde. Resultaten är svårtolkade givet bristen på data. Enligt klimatmodeller förväntas ytvattentemperaturen i området stiga med 0,20-0,32 grader per årtionde, med stor lokal variationen, i synnerhet under somrarna.

Motsvarande salthaltsdata är mycket mer utförliga och visar en mycket jämn genomsnittlig salthalt. Överlag har det ingen stor förändring skett, i genomsnitt har salthalten ökat med 0,21 PSU per årtionde. Lokalt finns stora variationer i trenderna. I norra Bottenhavet och längs Höga kusten har statistiskt säkerställda ökningar i salthalten skett. I södra Bottenhavet är trenderna i salthalt mycket svagare och de enda statistiskt säkerställda trenderna pekar på sjunkande salthalter. Sådana salhaltsförändringar är försumbara i jämförelse med säsongsvariationen.

Enligt klimatmodeller kan vi förvänta oss att salthalten sjunker med 0,1-0,15 promille per årtionde i Bottenhavet, De sjunkande salthalterna kan ge upphov till stora förändringar i utbredningen av både makroalger och musslor. De ekologiskt viktiga arterna, blåstång (Fucus vesiculosus) och blåmussla (Mytilus sp.), finns i hela Östersjön upp till norra Bottenhavet (Kvarken), där salthalten understiger cirka 4 PSU och därmed begränsar arternas vidarespridning. En eventuell minskning i kommer därför att flytta dessa arters nordligaste utbredningsgräns längre söderut i takt med sjunkande salthalter.

De förväntade höjningarna av havsnivån i Bottenhavet är mindre än för övriga Sverige eftersom landhöjningen i området är relativt kraftig. De högsta beräknade höjningarna av havsnivån i Bottenhavet år 2100 är 18-49 centimeter. De högsta havsnivåhöjningar som inträffar under stormar är idag cirka 140 centimeter. Med kommande klimateffekter väntas stormnivåerna kunna bli upp till 25 procent högre.

Långtidstrender i havsvattnets yttemperaturer i Bottenviken finns endast för två mätserier. Här ser vi en statistiskt säkerställd ökning av ytvattentemperaturen i Bottenvikens utsjöområden med 0,48 grader per årtionde, och en icke signifikant ökning med 0,24 grader per årtionde i Sörbrändöfjärden. De stigande temperaturerna förväntade utifrån klimatmodeller för området, och uppvärmningen är den största och snabbaste i hela Östersjön. Trots att dessa kraftiga temperaturökningar kan påverka till exempel syrehalterna negativt, visar analyser av klimatpåverkan på födoväven i Bottenviken att det är ändringar i salthalt, snarare än stigande temperatur, som påverkat ekosystemet mest hittills.

Långtidstrenden i Bottenvikens salthalt är överlag svagt sjunkande, hittills i genomsnitt med cirka 0,05 PSU per årtionde. Enligt klimatmodeller kommer salthalten framöver att ändras minst i denna del av Östersjön, och den förväntas sjunka med upp till 0,15 PSU per årtionde.

Havsnivåhöjningen i Bottenviken väntas bli minst i Sverige på grund av att en kraftig landhöjning pågår. De högsta beräknade havsnivåhöjningarna i Bottenviken år 2100 är 22-33 centimeter. Jämfört med de tillfälliga havsnivåhöjningar som inträffar redan idag under stormar, cirka 200 centimeter, är därför den väntade klimateffekten relativt liten.

Temperaturtrender för vattendrag går att följa i femtioåriga tidsserier från tre åar: Domneån och Svedån som båda mynnar i södra delen av Vättern, samt Sävjaån som ligger nära Uppsala. Månatliga temperaturdata visar att alla dessa vattendrag blivit varmare. På femtio år har åarna vid Vättern blivit 3 grader varmare medan Sävjaån har blivit 2 grader varmare. För Helgeån finns en fyrtiofem år lång mätserie som även den visar en uppvärmningstrend, där år 2018 var bland de varmaste åren hittills, särskilt i maj och juni.

Det finns temperaturserier från mindre sjöar i södra Sverige, men här mäts temperaturen bara 4-6 gånger per år. I flera sjöar saknas till exempel mätningar under maj. I en del sjöar registrerades den högsta temperaturen sedan mätningarna började redan i april. I de sjöar där mätningar finns från maj var 2018 ett temperaturmässigt extremår. Data från juni och juli saknas oftast och i jämförelse med tidigare år var augustitemperaturerna i sjöarna inte alltid extremvarma under 2018. Några sjöar var även rekordvarma i oktober. Sammantaget sticker 2018 ut som ett år med en lång period med temperaturskiktade förhållanden i södra Sveriges mindre och mellanstora sjöar.

Stora sjöarna - Vänern, Vättern och Mälaren

I Sveriges tre största sjöar har miljöövervakning utförts längst. I Mälaren startade miljöövervakningen 1965, i Vänern och Vättern 1973. Vattentemperaturer mäts inte året om och det går därför inte att beräkna några årsmedeltemperaturer. Däremot går det att leta efter temperaturtrender för de månader som provtagits regelbundet; maj, juli, augusti och september. I sådana långa dataserier kan man se att sommaren 2018 var extremvarm även nere i vattnet. Långtidstrenden är också att de tre stora sjöarna blivit varmare under perioden maj till september.

På våren tar det lång tid för stora vattenvolymer att värmas upp. Det innebär att Vänern och Vättern endast är 4,5-5 grader varma i ytvattnet i maj, medan Mälarens mindre delbassänger redan hunnit bli 8-12 grader. I Mälaren var maj 2018 varmast sedan mätningarna började 1965, med en yttemperatur på 15,9-21,3 grader beroende på station. Det är flera grader varmare än normalt. I Vänern var inte vattnet extremvarmt i maj, medan det för Vättern ännu inte finns några temperaturdata inrapporterade för 2018.

Under sommarmånaderna juli och augusti är Mälarens ytvatten oftast 19-20 grader varmt och medan Vättern och Vänern är svalare, 16-18 grader. Här var de temperaturer som uppmättes 2018 inte lika extrema. Mälaren var till exempel varmare i juli 2014 än 2018. Även för augustimätningarna finns några fler år än 2018 när sommarvattnet varit varmt. Men 2018 är det näst varmaste året för Mälaren sedan mätningarna startade.

Den långa perioden med temperaturskiktning av vattenmassan ledde i Mälaren till att syrgashalterna var låga i flera delbassänger. Låga syrgashalter påverkar kallvattensarter av fisk negativt då de behöver god tillgång på syrgas när de håller till i kallt bottenvatten på sommaren. Även bottendjur som maskar och fjädermygglarver riskerar att påverkas negativt av låga syrgasnivåer.

Under tidig höst, i september, har de stora sjöarna likartade vattentemperaturer. Alla tre sjöarna har långtidsmedeltemperaturer på 14-15 grader och 2018 var inget extremår.

Det finns temperaturserier från sjöar i norra Sverige, men här mäts temperaturen bara 4-6 gånger per år. I flera sjöar saknas till exempel mätningar under maj. I de sjöar där mätningar finns från maj var 2018 ett temperaturmässigt extremår. Några sjöar var även rekordvarma i augusti. Sammantaget hade sjöarna i norra Sverige 2018 en lång period med varma temperaturer. I vanligtvis kalla sjöar skulle sådana varmare förhållande kunna gynna till exempel växtplankton.

Temperaturserierna är relativt korta för älvarna i norra Sverige. Mätningarna börjar 2002 så det går inte att säga något om långtidstrender. Sommaren 2018 var varmare än normalt, framförallt i Torne älv och främst i maj. Även juli var varm, i Pite älv var vattentemperaturen 22 grader och i Torne älv 24 grader.

I sex mindre rinnande vatten som följs i Norrland finns 30-åriga tidserier med temperaturdata. Vattendragen ligger fjällnära eller i inlandets skogsområden. I dessa vatten var inte 2018 så utmärkande varm mitt i sommaren, förutom i Muddusälven som var 20 grader i juli. Istället var det maj, oktober och november som utmärkte sig som ovanligt varma i ett 30-årsperspektiv. Långtidstrenderna i de sex mindre rinnande vattnen är inte tydliga. I en del av vattendragen har medeltemperaturen ökat och i andra minskat.

Flera av älvarna som mynnar i Bottenviken har viktiga bestånd av lax och öring. För fisk i älvarna är det viktigt att vattnet inte blir för varmt på sommaren. Många av våra fiskarter i rinnande vatten gillar kallare vatten som inte lika lätt riskerar att få för låga halter av syrgas. Hos lax och öring tål inte äggen över 12-13 grader och vuxen fisk klarar inte längre perioder med temperaturer över 23 grader. Sommaren 2018 rapporterades att fiskar som lax och öring inte mådde bra i det varma vattnet i norra Sverige. Detta är helt klart på gränsen för vad som är hälsosamt för till exempel laxen.

För två av fjällsjöarna finns dataserier för temperatur som börjar 1983. Båda sjöarna ligger i Norrbottens län. Den ena sjön är Njalakjaure som ligger i Arjeplogs kommun på 849 meters höjd. Den andra sjön är Latnjajaure som ligger på 974 meters höjd i Kiruna kommun. Dataserien för augusti är mest komplett och här syns snäppet högre temperaturer efter år 2000 än jämfört med vad de var innan. Orsaken är troligtvis att man före år 2000 oftare mätte temperaturen vid 1-2 meters djup istället för på 0,5 meter, vilket är standard i dag.

En typisk augustitemperatur i dessa sjöar är 8-10 grader vid ytan, vilket också innebär att de inte är temperaturskiktade på sommaren. Det finns ingen tydlig negativ eller positiv trend i dessa två sjöars tidsserier för augustitemperaturer, och eftersom det bara finns data för en månad av tolv finns det ingen helhetsbild som går att jämföra med klimatmodeller. Det är också delvis därför man gör modeller, för att man till exempel ska kunna beräkna vattnets temperatur fast man bara mäter lufttemperaturen vid en vanlig metereologisk station.

På vattendragssidan finns det i nuläget inga aktiva provtagningsstationer över 800 meter inom den nationella miljöövervakningen.