Hoppa till huvudinnehåll

Art i fokus


Bild: Håkan Aronsson

Vanlig tumlare inte vanlig i Östersjön

Kylie Owen och Julia Carlström, Naturhistoriska riksmuseet. Publicerad: 2021-05-16

Tumlare är, liksom alla valar, däggdjur precis som vi. De är varmblodiga, andas luft och ger sina ungar di, trots att de lever i en helt annan värld. Vanlig tumlare är den enda valarten som finns året runt i svenska vatten. Den är relativt vanlig på västkusten, medan berättelsen om Östersjöns tumlare är en sorglig historia. Men det finns tecken på en ljusare framtid, om tumlaren i Östersjön får tillräckligt med skydd.

Tumlare tillhör till den systematiska ordningen valar (Cetacea), som i sin tur ingår i den systematiska gruppen partåiga hovdjur (Cetartiodactyla). Valarnas närmaste levande släktingar är flodhästarna som de avvek från för ungefär 40 miljoner år sedan. Under processen att utvecklas från landlevande till havslevande djur har valarnas näsborrar flyttats till toppen av huvudet, så att de lätt kan andas när de kommer upp till ytan, frambenen har omvandlats till bröstfenor och bakbenen har tillbakabildats. 

Både tumlare och delfiner tillhör underordningen tandvalar, inom vilken det finns 76 arter. Det finns många utseendemässiga likheter mellan tumlare och delfiner, men om man tittar närmare är de faktiskt ganska olika. Ett av de bästa sätten att skilja dem åt är att titta på deras tänder. Tumlares tänder är tillplattade i sidled och rundade i toppen, medan delfiner har större konformade tänder. Alla tumlare har en rund nos och vanlig tumlare har en liten trekantig ryggfena, medan de flesta delfinarter har en utdragen nos och en hög bakåtböjd ryggfena. En skillnad som inte syns, men hörs, är att tumlare endast ekolokaliserar och kommunicerar med mycket höga toner som vi inte kan höra, medan delfiner också kommunicerar med visselsignaler som är hörbara för oss.

Det finns sammanlagt sju arter av tumlare och 37 delfinarter. Kaliforniatumlaren (vaquita) är världens minsta valart, den blir upp till 1,4 m lång och 48 kg tung. Den allra största tumlararten är Dalls tumlare som blir upp till 2,4 m och 200 kg. Eftersom tumlare är små och det kräver mycket energi att ge kalven di så är honorna hos de flesta tumlararterna större än hanarna, vilket är mycket ovanligt bland däggdjur.

Tumlare i haven runt Sverige

Den enda valarten som finns året runt i svenska vatten kallas vanlig tumlare. Den är världens näst minsta valart och blir upp till 1,9 meter lång och 70 kg tung. Tumlarna runt Sverige delas in i tre populationer: Nordsjöpopulationen, Bälthavspopulationen, och Östersjöpopulationen. Populationerna skiljer sig åt både genetiskt och när det gäller skallens form, vilket tolkas som att skallformen har anpassats efter de lokala förhållandena för att söka efter föda. Ordet tumlare kommer från djurens rörelse i vattenytan, det ser ut som att de rullar, eller tumlar, fram.

Tumlarfena rakt framifrån Bild: Håkan Aronsson
Bild: Håkan Aronsson

Tumlare ser med ljud

Tumlare använder ekolokalisering för att kommunicera, navigera i havet och hitta sitt byte, även i fullständigt mörker. De skickar ut sekvenser av extremt korta och ljusa klicksignaler som studsar mot omgivningen, och får på så sätt information om storlek, form, och densitet av omgivande objekt och miljön. Ekona som studsar tillbaka fångas upp av underkäken och leds upp till innerörat, så tumlare kan i princip se med ljud.

Jämfört med stora valar har tumlaren liten kroppsvolym i relation till dess yta, samtidigt som den har begränsad möjlighet att lagra energi. Detta gör att tumlare behöver äta ofta för att upprätthålla ett späcklager som isolerar mot kylan. Om en tumlare svälter så bryts musklerna ner före späcklagret, för utan späcklagret kan den inte överleva. Tumlare är en långsamt reproducerande art. De blir könsmogna vid tre till fem års ålder och honan föder vanligtvis en kalv varje eller vartannat år.

På grund av tumlarens skygga natur är arten svår att studera och det finns mycket som vi fortfarande inte förstår om dess beteende. Den vanliga tumlaren är den mest kända och mest observerade av alla tumlararter, och på vissa håll finns det goda chanser att se dem nära kusten. Tyvärr är detta dock inte fallet i Östersjön.

Den sorgliga historien om Östersjötumlaren

Även om namnet vanlig tumlare stämmer bra för arten på många håll i världen är så inte fallet för Östersjöpopulationen. Idag är tumlare en extremt sällsynt syn norr om Hanöbukten, men historiskt sett och fram till mitten av 1900-talet var de betydligt vanligare. År 2011-2013 inventerades Östersjöpopulationen för första gången och endast runt 500 djur beräknas finnas kvar.

En rad hot har lett till en kraftig minskning. Tumlare fastnar i fisknät och drunknar. Ingen vet varför de fastnar eller hur man bäst kan förhindra detta. Under de senaste åren har man använt ljudskrämmor (pingers) för att skrämma bort tumlare i närheten av näten. Vi har dock begränsad kunskap om hur det påverkar tumlare att skrämmas bort från viktiga födosöksområden som sannolikt överlappar med bra fiskeområden. Pingers medför också undervattensbuller, vilket i sig är ett hot mot tumlare. Undervattensbuller kan göra det svårare för tumlare att hitta byten, navigera och kommunicera med varandra genom att signalerna och dess ekon ”dränks” av omgivande ljudnivåer. Extremt kraftiga ljud, som till exempel från explosioner under vattnet, pålningsarbeten eller havsbottenundersökningar med tryckluftskanoner, kan skada deras hörsel och därmed göra dem ”blinda”. Dessutom har höga halter av miljögifter minskat populationens immunförsvar och förmåga att fortplanta sig, vilket innebär att Östersjöpopulationen har en sämre potential att öka i antal och inte kan hantera förluster av individer lika bra som en frisk population.

Tumlare i kvällsljus Bild: Sofie Ankarskär
Bild: Sofie Ankarskär
Tumlare sedd genom vattenytan Bild: Sofie Ankarskär
Bild: Sofie Ankarskär

Formellt skydd av tumlare

Marina däggdjur har en viktig roll i marina näringskedjor och bidrar till ett livskraftigt och mångsidigt ekosystem. EU:s regelverk ger ett starkt skydd för tumlare, men trots detta och Östersjöpopulationens status som akut hotad, har mycket få konkreta bevarandeåtgärder vidtagits för att skydda populationen. Populationen är listad som akut hotad av Internationella naturvårdsunionen (IUCN), av Helsingforskommissionen för skydd av Östersjöns miljö (HELCOM), och i Sveriges rödlista. Under sommarmånaderna uppehåller sig merparten av Östersjöpopulationen inom svensk vatten. Detta innebär att Sverige har ett särskilt stort ansvar för att Östersjötumlaren bevaras, men många människor känner inte ens till dess existens.

En viss ljusning för tumlaren

I Sverige har akustisk övervakning av tumlare i Östersjön ingått i det nationella miljöövervakningsprogrammet finansierat av Havs- och vattenmyndigheten sedan 2017. En jämförande analys mellan åren 2011 - 2013 respektive 2017 - 2020 indikerar att detektionsfrekvensen inom populationens viktigaste område har ökat (29 procent mellan de två perioderna, vilket är en genomsnittlig ökning på ungefär 2,4 procent varje år). Hittills har mycket få konkreta åtgärder gjorts för att skydda Östersjötumlaren, men ökningen kanske kan bero på en minskning i nätfisket, vilket kan ha minskat risken för oavsiktlig bifångst av tumlare. Även om ökningen är långt under vad som är möjligt för en tumlarpopulation med gott skydd, kan den vara ett tecken på att en positiv populationsutveckling för Östersjötumlaren och en livskraftig tumlarpopulation i framtiden är möjlig, om skyddsåtgärder genomförs. Det är därför viktigt att Sverige och övriga länder runt Östersjön agerar snabbt för att undanröja hoten mot tumlare för att säkra deras framtid som en viktig del av Östersjöns ekosystem.

Om du hittar en död tumlare:

Vi behöver hjälp med att få in fler av de tumlare som dör och hamnar på våra stränder. På NRM:s hemsida hittar du information om hur du kan gå tillväga: www.nrm.se/tumlare

Tumlare på väg upp Bild: Patrik Eld
Bild: Patrik Eld