Varken den maximala isutbredningen eller istjockleken har minskat tydligt under 1900-talet enligt de långa dataserierna. Studerar man de senaste 30 åren mer ingående finns dock ett mönster med fler lindriga eller mycket lindriga isvintrar, och överlag minskad istjocklek.
Den maximala isutbredningen kan variera stort år från år. Det ena året kan det vara långvarig kyla i Skandinavien och Nordeuropa, och då kan stora delar av Östersjöområdet och Kattegatt bli islagda. Ett annat år kan det vara mycket milt väder som dominerar och då blir endast Bottenviken och en del kustområden längre söderut belagda med is. Till exempel var det några stränga vintrar på 1980-talet och vintern 1987 då den maximala isutbredningen var nära 400 000 km2. Som jämförelse kan vi ta vintern 2020 då det var mycket milt och ofta blåsigt. Den vintern noterades den minsta maximala isutbredningen sedan början av 1900-talet, med 37 000 km2.
Den årliga maximala isutbredningen kan alltså variera med en faktor tio mellan den lindrigaste och den strängaste isvintern.
Årlig maximal isutbredning från år 1900 och framåt i Östersjöregionen (Bottniska viken, Finska viken, Rigabukten, Egentliga Östersjön, Bälten, Öresund) och Kattegatt, källa SMHI.
Koll på isen viktigt för sjöfart
Kartläggningen av havsis har gjorts under en längre tid och åtminstone så länge som sjöfart har bedrivits i Östersjöområdet. Från och med 1970-talet har man haft ambitionen att kunna hålla fartygstrafik igång till alla viktiga hamnar längs den svenska kusten under hela året. Därför fanns också ett ökat behov av noggrann kartläggning av isläget. I takt med den ökade vintersjöfarten växte även behovet av en modern isbrytarverksamhet för att kunna assistera fartygen så de kunde nå de svenska hamnarna i norr.
Från fartyg till satellit
Den moderna iskartläggningen startade 1957, då man började med dagliga analyser av isläget i hela Östersjöområdet. Till en början fick man då förlita sig på framförallt israpporter från lotsar, fartyg och andra isobservatörer och ett kodsystem för att rapportera in isförhållanden från olika farledsavsnitt inrättades. Dessutom fick man tillgång till en del iskartor som ritats av piloter på reguljära flyglinjer.
Under 1960-talet började man använda de första satellitbilderna för att få en grov bild av isläget. Instrumenten ombord på satelliterna har sedan utvecklats och förfinats. De senaste tjugo åren har man använt sig av alltmer högupplösta bilder från en slags radarinstrument som mäter isens eller vattenytans skrovlighet. Dessa så kallade SAR-bilder (Synthetic Aperture Radar) ger en mycket detaljrik bild av isen, och har även fördelen att SAR-instrumentet ser genom molntäcket.
Med andra ord har fjärranalyser blivit allt viktigare för att kartlägga havsisen.
Äldre vintrars maximala isutbredning har återskapats utifrån gammal temperaturstatistik, som korrelerats mot senare tids isutbredningar.
Trendbrott runt år 1990
Tittar man på isutbredningen under perioden 1957 och framåt, kan man se att det för åren 1957-1987 var en medelnivå i maxisutbredning på cirka 200 000 km2, medan medelnivån de senaste dryga 30 åren har legat på cirka 130 000 km2. Det ser alltså ut att ha varit något av ett skifte i isklimatet kring år 1990.
Isens utbredning förväntas minska
I ett allt varmare framtida klimat kommer den genomsnittliga maximala isutbredningen att bli mindre och det genomsnittliga antalet dagar med is färre. Fortfarande kommer dock enstaka vintrar att vara stränga, även om det blir alltmer sällan.
Det har gjorts försök att uppskatta en framtida genomsnittlig maximal isutbredning i Östersjön utifrån de scenarioberäkningar som ligger till grund för IPCC:s arbete. Det är tydligt hur istäckets front drar sig allt längre norrut.
Vad innebär en framtid med mindre is?
I en framtid med allt mindre havsis kommer det att bli lättare för fartygen att ta sig fram utan hjälp av istrytare på vintern. Men enstaka vintrar kan det även fortsatt bli tuffa förhållanden med blåsigt väder som packar samman befintlig is i framförallt de norra farvattnen.
För allmänheten och friluftslivet i skärgårdar och vid kuster, kommer troligen gränsen för att kunna vistas säkert på havsisarna att flyttas norrut. Perioden med säkra isar kommer också bli kortare.
Klimatindikator för havsis. Källa SMHI.
Kartan visar scenarioberäkningar av framtida genomsnittlig maximal isutbredning i Östersjön. Källa SMHI.
SMHI har analyserat hur havsisförhållandena i svenska farvatten kan komma att förändras under kommande årtionden. Analyserna visar att framtidens isvintrar i medeltal blir både kortare och lindrigare avseende isutbredning och isens tjocklek. Analyserna visar även en fortsatt stor variation från år till år.
Läs mer om havsisen i ett framtida klimat: Så kan havsisen förändras i framtida klimat
