Den största maneten är den arktiska röda brännmaneten som kan bli över två meter i diameter och ha över trettio meter långa tentakler och hör således till ett av de längsta djuren i världen. Våra svenska röda och blå brännmaneter är liksom öronmaneten betydligt mindre, men de är ändå stora i jämförelse med andra djurplankton som många gånger är mikroskopiska. Maneter är alltså plankton, som defineras genom att de följer med vattenrörelser och strömmar på ett passivt vis. I manetens fall är den aktiva rörelseförmågan begränsad till att den kan styra sig upp och ner i vattenmassan med hjälp av ljuskänsliga organ i armvecken.
Under slutet av 1970-talet och början av 1980-talet fanns det oerhörda mängder med öronmaneter i både Östersjön och Västerhavet. Vid flera tillfällen fick kärnkraftverken stänga till följd av igentäppta kylvattenintag och fisketrålar gick sönder, eftersom de fylldes med enorma mängder manetbiomassa. I Kielbukten hade man börjat se påverkan på sill-bestånden eftersom öronmaneterna åt sillens larver. Så stora mängder maneter började bli dyrt för samhället. Det var dags att börja forska på denna uråldriga kosmopolitiska organism och föröka förstå varför det blir så många av dem vissa år och färre andra år.
Öronmanetens livscykel

En manet i medusastadiet. Detta är en hona, och man kan se de små bruna larverna, planulae, som sitter på manetens munarmar.
Honorna känns igen genom att de vårdar sina larver på sina munarmar som då blir brunfärgade. Maneter behöver vara många tillsammans för att lyckas med sin parning och det är en av anledningarna att man ser så täta förekomster i havet. När planulalarven är färdigutvecklad släpps den ut i havet och kommer väldigt snabbt (inom 1–2 dagar) att fästa på alger, klippor eller annat undervattenssubstrat på relativt grunt vatten. Detta sker under sensommaren och är man observant kan man till exempel på sockertångsblad se hur de får en beläggning av vita små manetpolyper.
Där det finns många polyper av öronmanet finns även en nakensnäcka Flabellina verrucosa (tidigare Coryphella verrucosa) som är specialist på att äta polyperna. Nakensnäckan äter polypens nässelceller utan att de utlöser och för dem upp till sina kroppsutskott och härmed har nakensnäckan som saknar skal fått ett skydd mot rovdjur, genom att den nu bränns med hjälp av manetpolypens nässelceller. Öronmaneten har ett svagare gift än brännmaneten, men tillräckligt för att bedöva hoppkräftor och fisklarver som den äter. Nakensnäckan spelar en viktig roll genom att den kan reglera antalet polyper och på så sätt påverka den årliga variationen. Det är nämligen så att om en polyp äts upp kan det medföra att vi får färre medusor. Detta då varje polyp kan dela sig asexuellt och knoppa av upptill 20 - 30 små medusor, bara några millimeter stora, som kallas ephyror. Ephyrorna knoppar av under hösten och övervintrar nära botten. När våren kommer med ny näring i havet växer de till sig och blir nya medusor under våren och försommaren. Cirkeln är sluten.

Det vi kallar maneter är bara ett av de många livsstadierna, men det är i detta så kallade medusastadie (längst upp) som hanen frigör spermierna och honorna fångar in dem när de äter. Små planulalarver bildas. När dessa vårdats av honan en tid släpps de ut i havet och fäster snabbt på någon alg eller sten, och kallas i detta stadie polyper. Varje polyp kan dela sig och knoppa av upptill 20 - 30 små medusor, som i detta stadie kallas ephyror. Avknoppningen sker under hösten och ephyrorna övervintrar sedan nära botten, för att till våren och sommaren växa till sig och synas som de öronmaneter vi känner igen så väl. När en manet förökat sig har den fullgjort sin plikt och dör ganska snart.
Varierar stort i antal
Den stora variationen i mängden öronmaneter från år till år kan bero på flera olika saker. En är förstås hur många nakensnäckor det finns, som äter de bottenlevande polyperna. En annan är att öronmaneten kan bli utkonkurrerad av den amerikanska kammaneten som blivit allt vanligare både på väst- och östkusten, efter att ha förts hit med ballastvatten från fartyg. Den tredje kan vara att öronmaneterna blir uppätna av röda brännmaneter (Cyanea capillata), som gärna äter dem. Vissa år kan stora mängder brännmaneter föras in mot svenska västkusten tidigt på våren, samtidigt som de lokalt producerade öronmaneterna växer till. Det normala är att brännmaneter som producerats lokalt blir vanligare senare på sommaren efter öronmanetens reproduktion. Stora brännmaneter tidigt på våren kommer från andra havsområden med strömmar. Under sensommaren kommer öronmanetens medusor att brytas ner och ofta spolas de upp på stränderna. Ibland kan man hitta en märlkräfta (Hyperia galba) som gärna kalasar på manetens könsorgan och hjälper till att bryta ner dem. Mängden öronmaneter varierar mycket från år till år, men de försvinner inte helt. De år man inte ser så många kan de istället finnas på lite djupare vatten. De är väldigt vanliga vid det så kallade salthalts-språngskiktet, där Östersjövatten möter det saltare Skagerrakvattnet.
Öronmaneter – nyttiga och goda?
Visst kan man äta maneter. I Japan och Kina är maneter betydligt dyrare än räkor. Även vår öronmanet kan man äta om man torkar den och använder den i en wok. Det forskas på om man kan använda maneter som bas i blöjor, då de tros bidra med en väldigt god förmåga att suga upp vätskor. Maneter är rika på mineral och protein som kollagen, vilket är ett protein som kan användas i mat och i läkemedelsindustrin. Kollagenet är också en kraftig antioxidant. Så nästa gång någon frågar vad maneter har för funktion så vet ni att de är väldigt viktiga djur, som också är användbara för oss människor.
Ny i miljöövervakningen
Då maneter är viktiga för födoväven i havet ingår de sedan 2018 i det nationella övervakningsprogrammet av plankton, och går där under benämningen gelatinösa plankton. Med hjälp av en stor håv med grova maskor (0,5 mm, stort i planktonsammanhang) samlas maneterna in varannan vecka vid två stationer i Gullmarsfjorden och en station utanför fjorden. Proverna fotograferas och maneternas biomassa uppskattas. Sedan 2007 har gelatinösa plankton dominerats av amerikans kammanet och brännmanet, men 2020 har öronmaneten glädjande nog återkommit.


Sommaren 2020 är öronmaneterna tillbaka, med besked. Eftersom de inte kan styra sig själva följer de med vattenmassan och kan samlas i stora mängder i vattenbrynet. Både hamnar, vikar och badplatser fylls av geléartade medusor.