Spiggen har många egenskaper som gör den mycket intressant att iaktta och studera, och hanen i lekdräkt är en av våra vackraste fiskar. Storspiggen, Gasterosteus aculeatus, förekommer i stora delar av Europa, Nordamerika och Asien från Spetsbergen och Grönland i norr till Algeriet och Mexiko i söder. Den lever både i sötvatten och i havet, och något ganska unikt är att den även leker i både sött och riktigt salt vatten. I Sverige förekommer den längs alla kuster. Storspiggen har två stora och en liten tagg på ryggen, samt två buktaggar. Taggarna är ett försvar mot rovfiskar.
Under leken antar hanen en praktfull röd lekdräkt för att attrahera en eller flera honor till sitt bo. Här är en hane med starka och en med svaga lekfärger.
Spiggens lek
Vid de svenska kusterna tar det oftast minst två år för spiggen att bli könsmogen. På senvåren-sommaren kan man från bryggor ofta se spiggarna leka på grunt vatten. Hanen anlägger en praktfull lekdräkt med röd undersida, ljusblå ögon och ofta blåaktig rygg. De etablerar revir som de försvarar energiskt. Man har visat att ju större revir en hane har, desto mer framgångsrik är han både i konkurrensen om honorna och i att dra upp avkomman. Man har funnit att spigghanar kan tränas att lära sig saker om de som belöning får anfalla en annan hane, så man kan förmänskligande säga att de gillar att slåss. Ofta finns det kanske tre eller fyra revir per kvadratmeter.
Med hjälp av limproteinet spiggin sammanfogar hanen sitt bo, dit han sedan lockar honor för att lägga ägg.
Ombytta roller
Mot slutet av lektiden är det dock snarare honorna som uppvaktar hanarna. Kanske kan de ombytta rollerna förklaras av att det är hanen som ensam vårdar äggen, vilket är det vanligaste bland de fiskar som alls tar hand om sina avkommor. Och det finns en gräns för hur mycket ägg han kan ta hand om. Råder det brist på bra revirplatser, och om tillgången på föda är så god så att honorna kan lägga många omgångar ägg, så kanske hanarna blir den begränsande faktorn.
När hanen sköter äggen fläktar han in friskt vatten i boet genom att slå med bröstfenorna, samtidigt som han slår med stjärten för att inte åka baklänges. Mot slutet av äggens utveckling kan han tillbringa mer än halva sin tid med detta energikrävande beteende. Även efter att äggen har kläckts vaktar han ynglen en tid och fångar in yngel som försöker smita. Man har funnit att yngel som skötts av fadern blir bättre på att smita från rovfiskar än de som vuxit upp utan honom.
Unde den tid som spigghanens vaktar boet lägger han stor möda på att fläkta friskt vatten över äggen med sina brösfenor, samtidigt som han använder stjärtfenan för att inte tryckas bakåt.
Spiggdöd efter leken
Liksom många andra fiskar tar spiggarna ut sig så fullständigt under lektiden att de flesta av de vuxna fiskarna dör. Därför kan man ofta hitta massor av döda spiggar i naturen under hög- och sensommaren, och naturligtvis blir det mer döda spiggar när bestånden är stora. Det är inte ovanligt att folk som ser alla de döda spiggarna tror att det beror på föroreningar i vattnet, men så behöver alltså inte vara fallet utan det är ett naturligt fenomen.
Spiggforskare fick nobelpris
Professor Nikolaas "Niko" Tinbergen tilldelades Nobelpriset i fysiologi eller medicin 1973.
Professor Nikolaas "Niko" Tinbergen tilldelades Nobelpriset i fysiologi eller medicin 1973.
Storspiggen används i stor utsträckning i vetenskapliga studier. Eftersom den har ett intressant lekbeteende som den lätt visar i akvarier är den ett vanligt objekt för etologiska studier och lyftes särskilt fram av etologen Niko Tinbergen, som 1973 tilldelades nobelpriset. Den används också mycket inom ekologi, fysiologi och populationsgenetik. Sedan hela dess genuppsättning sekvenserades 2006 har intresset för spiggen i evolutionsbiologiska undersökningar ökat ännu mer.
Spiggökning i Östersjön tyder på obalans
De senaste åren har man i framförallt Östersjön sett en kraftig uppgång i mängden storspigg. Storspiggen klarar sig bra i Östersjön och ökningen beror troligen på människans inblandning. Övergödning gynnar spiggen, och den lilla fisken kan förstärka övergödningens effekter. Spiggen äter stora mängder kräftdjur som märlor och vattengråsuggor. Eftersom dessa i sin tur betar trådalger, ökar påväxten på tången när spiggen äter upp kräftdjuren.
Ur fiskesynpunkt ses inte alltid ökningen av storspigg som en positiv utveckling. Rovfiskar äter spigg, och stora bestånd av rovfiskar trycker ner spiggbeståndet. Men när bestånden av abborre, gädda och ål (som både äter vuxna spiggar och spiggarnas rom) minskar så ökar antalet spiggar. Spiggen äter späda yngel av abborre och gädda samt gäddans ägg. Dessutom konkurrerar den med rovfiskarnas yngel om de djurplankton som utgör födan. Det innebär att spiggen antagligen trycker ner de redan låga bestånden av abborre och gädda ytterligare. Det är fråga om en känslig balans som kan skifta åt båda hållen. För att förskjuta balansen tillbaka till rovfiskarnas fördel utförs idag försök med både anläggning och restaurering av lekplatser för gädda, gäddfabriker, och man planerar att starta ett riktat trålfiske efter spigg.
Andra spiggar
Förutom storspiggen finns det två arter spiggar till i Sverige. Småspiggen, Pungitius pungitius, som finns längst kusterna och i sötvatten, och tångspiggen, Spinachia spinachia, som finns utefter kusterna. Den senare är vanligast på västkusten, men finns också i Östersjön upp till Uppland.
