Arter kan med människans oavsiktliga hjälp spridas till havsområden där de inte funnits tidigare. Ett vanligt sätt har varit att organismer hamnar i fartygens ballastvatten som tagits in i ett område och sedan frisläpps på en annan plats ofta långt därifrån, i samband med att fartyget cirkulerar ballastvattnet. Om vattnets salthalt, temperatur och andra livsförhållanden i det nya området är passande kan den nya arten etablera sig där.
Ett särskilt tydligt exempel är havsborstsmaskar av släktet Marenzelleria. Dessa påträffades första gången i Östersjön1985, vid Tysklands kust. Nykomlingarna har sedan funnit sig mycket väl tillrätta i Östersjön och har spridits vidare till i alla delområden. I Bottenviken längst i norr förekommer de dock mycket sparsamt, troligen för att den låga salthalten är begränsande. Dess framgång har inneburit att den blivit den talrikaste arten i flera delar av Östersjön och Bottenhavet och ibland uppnår tätheter av tusentals individer per kvadratmeter botten.
På många håll i Östersjön har antalet havsborstmaskar av släktet Marenzelleria ökat kraftig under senare år. De förekommer idag ända upp till Bottenviken, även om de där är mindre talrika. Grafen visar andelen övervakningsstationer för bottenfauna där Marenzelleria påträffats. Från 1990-talet och framåt expanderade de snabbt i Egentliga Östersjön och Bottenhavet och finns nu på flertalet stationer där. Spridningen i Bottenviken har varit mindre omfattande. I södra Egentliga Östersjön ses en tydlig nedgång de senaste åren.
Från början trodde man att det rörde sig om en enda art, Marenzelleria viridis, men senare stod det klart att det var mer komplicerat än så. I själva verket rör det sig om tre närstående arter som är svår att skilja åt med ögat, och som dessutom kan ha kommit in i Östersjön vid olika tillfällen och från olika områden. Arterna är, förutom M. viridis även M. neglecta och M. arctia. De två förstnämnda härstammar från Nordamerika medan M. arctia troligen kommer från Norra Ishavet från deltaområden utanför de ryska flodernas mynningsområden. På grund av de stora avstånden till sina ursprungliga områden är det mest troligt att alla tre kommit till Östersjön med ballastvatten. För en av arterna, M. viridis, har det troligen skett indirekt efter att den först kom till Nordsjöns kust med ballastvatten och sedan spred sig naturligt in i Östersjön.
Lever i bokstavsliknande gångar
Även om de tre arterna är så pass lika att de är svåra att skilja åt, så skiljer de sig delvis i utbredning och beteende. Denna kunskap har framkommit först efter att modernare gentekniker kunnat bekräfta att det rör sig om flera arter. Alla tre lever på mjuka, något djupare bottnar, ofta nedgrävda i sedimentet där de lever i ett rör som de byggt. M. viridis och neglecta skapar gångar med samma form som bokstäverna L, J eller I. Gångarna kan sträcka sig så djupt ned som 35 cm i sedimentet. M. arctias gångar bildar snarare formen av J,Y eller U och når endast 6-8 cm ned. Med sina antenner på huvudet samlar de in föda, främst växtplankton som sjunkit från vattenmassan ned till sedimentytan, eller så fångar de födopartiklar redan i vattenmassan strax ovanför botten. De lämnar sällan sin gång men har ibland setts simmande i vattnet ovanför botten, särskilt på natten eller i samband med reproduktionen.
Vem är starkast?
När främmande arter förs in i nya områden befaras det bli störningar i de existerande djur- eller växtsamhällena. Vid tiden för Marenzelllerias expansion sågs i många områden en kraftig nedgång av kräftdjuret vitmärla. Det låg då nära till hands att misstänka konkurrens från Marenzelleria. Senare studier har dock visat att vitmärlorna inte alltid är den svagare. Särskilt i samband med den rika födopulsen efter vårblomningen när växtplankton sjunker ned till bottnarna, kan vitmärlan faktiskt ta för sig ännu bättre än Marenzelleria. Nu framstår andra orsaker som mer troliga för vitmärlans kraftiga tillbakagång. Återhämtningen hos vitmärlorna kan däremot ha försenats av stora förekomster av Marenzelleria i en del områden. En annan fråga är om Marenzelleria nyttjas som fiskföda. Helt klart är att många fiskarter till och från äter Marenzelleria. Det har emellertid spekulerats kring ifall dessa havsborstmaskars ofta djupa grävande gör dem mer oåtkomliga och därmed mindre lönsamma för fisken att jaga. Denna fråga behöver studeras mer.
Den är liten men påverkar stort
Marenzelleria har i vissa fall kunna bidra till fastläggning av fosfor genom att gångbyggande och ventilation syresätter sedimentet. Men ännu vanligare verkar det motsatta vara, att fosfor frigörs. Andra följder av Marenzellerias aktivitet i bottnarna verkar vara att nyligen sedimenterat växtplankton och dött organiskt material transporteras djupare ned i sedimentet och späds ut. Denna värdefulla födotillgång för det bottenlevande djurlivet blir då mindre tillgänglig för andra arter, som vanligen äter från det översta sedimentlagret sedimentet.
Marenzellerias grävande som flyttar runt ämnen i sedimentet anses också kunna återföra en del av tidigare begravda miljögifter till ytsedimentet och därmed göra dem tillgängliga för näringsväven. Exponeringen för sådana miljögifter, som PCB och bromerade flamskyddsmedel, skulle därmed kunna bli större för havets organismer efter Marenzellerias ankomst eftersom de bottendjur som redan fanns i Östersjön inte gräver lika djupt.
Läs mer om Marenzelleria
Relaterade fördjupningsartiklar
