Våra produktiva kustnära ekosystem såsom sjögräsängar, saltängar och strandskogar har förmågan att binda stora mängder koldioxid från atmosfären som sedan kan lagras i havsbotten hundratals till tusentals år. Genom att dessa ekosystem agerar som naturliga kolsänkor är de betydande för att motverka klimatförändringar. Sjögräsängar som utgör den dominerande rotade vegetationen i många kustområden har dessutom en stor förmåga att fånga upp organiskt material från både land och hav och utgör därmed naturliga filter. Ackumulering av stora mängder organiskt material i kombination med en låg tillgång på syre gör att nedbrytningen går så långsamt att det organiska materialet blir kvar under långa tidsperioder och bildar tjocka lager. Dessa komplexa processer påverkas av en rad olika faktorer. Mängden kol som kan lagras beror till stor del på växternas höga produktivitet, men färska studier visar att också utformningen av det omgivande landskapet har stor inverkan på kapaciteten att lagra kol.
Landskapets utformning påverkar kapaciteten att lagra kol
Olika kustlandskap ger olika förutsättningar för kollagring. Våra kustnära områden varierar från öppna exponerade kuster och skärgårdar till fjordlandskap och skyddade vikar där vegetationen utsätts för olika grad av vattenrörelse. Ofta är kolsänkefunktionen lägre i mer exponerade områden, även om vegetationens andra roller i ekosystemen kan vara minst lika viktiga här. Avrinning från land tillför organiskt material och näringsämnen från skogar, åkermarker och andra landmiljöer. Här spelar skillnader i avrinningsområdets storlek och utformning en viktig roll för mängden kol som till slut hamnar i de kustnära marina kolsänkorna. Även det omgivande landskapets sammansättning av naturtyper, odlingslandskap och urban miljö samt hur de olika miljöerna är länkade har stor inverkan på kollagringskapaciteten. Förändringar i landskapet kan därför få negativa konsekvenser i form av en försämrad kollagringskapacitet.
Kan både binda och släppa växthusgaser
I områden som är rika på organiskt material och har relativt låg tillgång på syre finns också förutsättningar för produktion av metan och dikväveoxid (lustgas). Både metan och lustgas är väldigt potenta växthusgaser som har mångfalt större inverkan än koldioxid på den globala uppvärmningen. Att stora kollager i kustområden kan släppa ut stora mängder av både koldioxid och metan är välkänt. Till exempel bidrar världens samlade våtmarker med nästan hälften av de globala utsläppen av metan. Det finns dock väldigt få studier som har undersökt metanutsläpp från kustnära sjögrässediment, och ännu färre när det gäller lustgas. Resultat från de få studier som har gjorts i tropisk miljö visar att utsläpp av metan, och även lustgas, förekommer i sjögräsängar. I nordiska vatten har nyligen genomförda studier visat att utsläpp av metan även här sker i ostörda sjögräsängar, men nivåerna är relativt låga i jämförelse med tropikerna.
Ålgräsäng på svenska västkuten.
Inkubationskammare för mätning av metanproduktion i en ålgräsäng.
Kustexploatering kan öka de naturliga utsläppen
Mänskliga aktiviteter utgör ständigt ett hårt tryck på våra kustmiljöer. De medför också störningar i form av övergödning, muddring och exploatering, exempelvis anläggning av hamnar och bryggor, som kan leda till att kustvegetationen försvagas eller till och med försvinner helt. Detta har visat sig leda till en drastisk ökning av metanutsläpp från sedimenten när sjögräsen skadas, skuggas eller stressas av höga temperaturer. Eftersom utsläpp av metan och lustgas delvis eller helt kan decimera sänkornas positiva effekt på klimatet är det viktigt att veta hur växthusgasbalansen ser ut i de marina kolsänkorna. En försvagad vegetation med lägre produktivitet har dessutom en sämre förmåga att filtrera vatten och binda organiskt material. Detta leder i sin tur till en lägre ackumulering av kol i sedimentet och kan även resultera i erosion av redan ackumulerat material som då utsätts för mer syre och därmed bryts ner och avger koldioxid.
Planering för bevarande av naturliga marina kolsänkor
Om vi vill värna vår egen fortlevnad måste vi ta mycket större hänsyn till ekosystemens möjlighet att bromsa växthuseffekten när vi planerar hur våra kuster ska nyttjas och bevaras på bästa sätt. Om vi inte gör det tillåter vi att stora mängder koldioxid frigörs från störda biologiska kolsänkor, och att även kraftigare växthusgaser såsom metan och lustgas bildas i höga koncentrationer. Resultatet blir att kolsänkor som tidigare motverkat den globala uppvärmningen i stället accelererar den.
Människan exploaterar våra kustmiljöer på en mängd olika sätt. På många håll längs kusten skuggas och störs ålgräsängar av bryggor.
