Av de en gång fem förekommande laxstammarna i Vänern återstår idag två, Klarälvslax och Gullspångslax. Stammarna är genetiskt sett atlantlax av Östersjöursprung. Eftersom det bara finns några få liknande bestånd kvar i världen har de två vi har i Vänern ett väldigt högt bevarandevärde. I Gullspångsälven och Klarälven leker dessutom två storvuxna öringstammar som även de är hotade och viktiga att bevara.
Den vildfödda laxen och öringen i Vänern har påverkats och decimerats kraftigt. Långt tillbaka berodde nedgången främst på dammbyggen och hårt fiske. Under de senaste hundra åren har deras livsmiljöer förstörts i samband med flottningsrensning, och utbyggnaden av vattenkraft har lett till att tidigare laxmiljöer dämts upp och effektivt hindrat fisken från att vandra. Den kvarvarande vilda laxen är klassad som riksintresse, omfattas av EU:s art- och habitatdirektiv och är sedan början av 1990-talet fredad från allt fiske. Älvarna är dessutom till stora delar Natura 2000-områden med bland annat lax som utpekad art.
Laxunge från Klarälven.
Klarälvslaxen är inte bara en smått unik, oersättlig och lagskyddad naturresurs. Den har också under många århundraden haft stor ekonomisk och kulturhistorisk betydelse för både svenskar och norrmän. En gång i tiden kunde nämligen laxen och öringen via Klarälven, Trysil- och Femundselva vandra ända upp mot Femunden i Norge. Det är en sträcka på nära 40 mil, vilket gör den till en av de mest långvandrande stammar som funnits.
Minskat till en bråkdel
Från 1700-talet finns uppgifter om uppemot 50 000 fångade fiskar och under 1800-talet finns dokumenterade årliga fångster på mellan 10 000 och 30 000 laxar och öringar i nedre delen av Klarälven. Mycket tyder på att laxen var en väldigt viktig resurs, både lokalt och för Sverige och Norge som länder. Det framkommer av dokumenterade fångster och bevarade domsstolshandlingar gällande fisketvister mellan svenskar och norrmän, att laxfisket tillhörde olika kloster som låg många tiotals mil från älven och att det senare endast var förbehållet kungen.
Av Klarälvslaxens och Klarälvsöringens forna storlek och status återstår idag endast några få procent. Tyvärr finns inga fiskvägar förbi kraftverken som fisken annars kunnat använda för att ta sig från Vänern och till sina lekområden i Klarälven och tillbaka. Sedan början av 1930-talet hålls istället bestånden av vild klarälvslax och vänervandrande klarälvsöring vid liv genom ett delvis konstgjort men någorlunda fungerande system där lekvandrande lax och öring från Vänern fångas i en fälla i de nedre delarna av älven (vid Forshaga kraftverk), och sedan med tankbil körs de sju milen förbi åtta kraftverk och släpps ut i älven igen (så kallad trap and transport). Fisken simmar sedan själv de återstående ca tio milen för att leka på det som finns kvar av övre Klarälvens strömvattenmiljöer. Utan detta system hade vi inte haft någon vild klarälvslax kvar överhuvudtaget. Efter att lekfisken lekt och dess avkomma under 2–3 år växt upp i älven påbörjar smolten (utvandringsfärdig lax/öringunge) sin vandring ner till Vänern för tillväxt. Eftersom laxen och öringen i Vänern kan leka mer än en gång startar även en del av den utlekta vuxna kelten (färdiglekt lax eller öring) den långa vandringen tillbaka till Vänern.
Förr fanns mycket Klarälvslax i Klarälven och den var en viktig resurs både lokalt och nationellt.
Idag är vattenkraft ett av de största hoten mot Klarälvslaxen. Turbiner och hindrade vandringsvägar stoppar laxen på sin vandring upp till lekområdet. Här Skymnäs bruk.
Många hinder på vägen
Smolten och keltens resa ner till Vänern är dock allt annat än enkel. Många faror lurar i form av gäddor, fiskätande fåglar och inte minst vattenkraftverkens turbiner. Studier gjorda av Karlstads universitet och inom Länsstyrelsen i Värmlands EU-projekt ”Vänerlaxens Fria Gång” har visat att så mycket som 70–85 procent av den utvandrande smolten och uppemot 99 procent av kelten inte når fram till Vänern.
Det faktum att samtliga av de nio kraftverken i Klarälven idag saknar anpassningar i form av välfungerande fiskvägar och miljöanpassad spilltappning är sannolikt den starkast bidragande orsaken till den höga dödligheten och att populationerna, trots att fisket på vild lax och öring sedan snart 25 år varit förbjudet, inte återhämtat sig mer. I Klarälvens biflöden finns ytterligare ett tiotal kraftverk och flertalet dammar, även dessa saknar i de flesta fall miljöanpassningar.
Laxens lekområde i norra Klarälven
Strängsforsen – den sista outbyggda forssträckan i Klarälven.
Idag utgörs laxens och öringens lek- och uppväxtområde av den ca 25 km långa och ca 320 hektar stora området mellan Sysslebäck och Höljes i norra Klarälven. Trots att sträckan påverkats av flottningsrensning och regleringen i Höljes kraftverk har biotopkarteringar visat att området ändå fungerar för laxproduktion, åtminstone så länge antalet laxar som transporteras och leker inte är större än det är. Med ett i framtiden ökat antal laxar behöver restaureringsåtgärder genomföras i huvudfåran för att dels öka arealen lek- och uppväxtområden samt förbättra de arealer som finns idag. Efter att den fria vandringen upphört på den norska sidan, på grund av dammar och kraftverk, skedde under en lång period transporter och utsättningar av lax och öring från Vänern också till den norska delen av älven. Utvärderingar visade dock att nästan ingen lax och öring överlevde nedströmsvandringen förbi Höljes kraftverk, och sedan 1988 har därför de mycket stora norska uppväxtområdena varit helt outnyttjade av lax och öring från Vänern.
Åtgärder för återhämtning
Att mäta hur väl reproduktionen fungerar, var den sker och följa populationernas utveckling är en viktig del i förvaltningen av lax och öringstammarna. Länsstyrelsen Värmland med flera har därför under många år bedrivit övervakning i form av elfiske, båtelfiske, smoltryssjor och skruvfällor i både huvudfåra och biflöden. Eftersom varje lekfisk som transporteras upp till lekområdena räknas och dokumenteras kan vi på ett bra sätt även följa lekfiskpopulationernas utveckling.
Populationsutvecklingen hos vild Klarälvslax och Klarälvsöring 1998 – 2018. Figuren visar antalet vuxna lekfiskar som samlats in vid det nedersta kraftverket och därefter med lastbil transporterats förbi kraftverken till lekområdena i norra Klarälven. Antalet visar alltså älvens årliga lekbestånd av lax och öring. 2017 transporterades ingen lekfisk på grund av sjukdomsutbrott.
Trots att populationsutvecklingen för Klarälvslaxen under de senaste tjugo åren varit positiv utgör femårsmedelvärdet på ca 750 laxar endast ca 15 procent av den potential som finns kvar i älven på den svenska sidan. Utrymme finns alltså för betydligt fler laxar. Tar man dessutom in den norska delen av älven, som idag är tom på lax, har beräkningar visat att med rätt åtgärder skulle uppemot 12 000 laxar per år kunna vandra upp i älven. Då har man helt plötsligt en av Skandinaviens laxrikaste älvar, där den unika Klarälvslaxen är långsiktigt tryggad. Samtidigt gynnas övrig biologisk mångfald och både en utvecklad sportfisketurism och god landsbygdsutveckling i stort. Detta kan dessutom ske parallellt med bibehållen vattenkraft. De viktigaste åtgärderna under de kommande åren är att ordna med effektiva fiskvägar vid kraftverken, att restaurera förstörda lek- och uppväxtområden och återintroducera lax på den norska sidan.
