De boendes klagomål på miljön i och kring Hanöbukten fick regeringen att agera. Havs- och vattenmyndigheten fick i uppdrag att vidare utreda bakgrunden och orsakerna till miljöproblemen, och 2017 blev Havsmiljöinstitutet inkopplat för att göra en syntes av tillgänglig kunskap och observationer i och kring området.
Komplexa miljöproblem
Störningar i miljön sägs ofta ha sitt ursprung i komplicerade och sammansatta orsakssamband. Men vilka kopplingar inom och mellan olika ekosystem är intressanta och vad kan ses som mindre viktigt? Är till exempel den brunifiering av åarna som mynnar i Hanöbukten viktig för utvecklingen där? Och är brunifieringen, att vattnet har ett högre innehåll av järn och humusämnen, ett nytt fenomen eller har det ”alltid” sett ut på ett liknande sätt? Och vad är i så fall anledningen till denna brunifiering? Eftersom ytvatten har blivit brunare på många håll i Sverige, kan vi då anta att det rör sig om storskaliga processer i landekosystemen?
Och hur ska utvecklingen i Hanöbukten beskrivas? Finns det till exempel ett samband mellan torskens generellt sämre hälsa och lägre tillväxt i hela södra Östersjön, och det som uppfattas som ett lokalt problem vid Skånes ostkust?
I Hanöbukten har man kunnat se att bestånden av skrubba (flundra) episodiskt lider av dåligt hälsotillstånd. Sårskador hos flera fiskarter har observerats, men ingen bra förklaring har framkommit (rykten om att såren skulle vara bitmärken efter nejonögon har inte kunnat bekräftas).
På liknande sätt kan frågor ställas om den konstaterade ungfågeldöden hos ejder i de norra delarna av Hanöbukten, där studier oberoende av problematiken i Hanöbukten i övrigt tydde på någon form av näringsbrist. Eftersom ejdern hämtar sin föda ur havet, framförallt blåmusslor, kan det finnas en koppling till situationen i Hanöbukten. I samma område har man dessutom sett att vitmärla – ett litet bottenlevande kräftdjur som är viktig fiskföda – lider av reproduktionsstörningar.
Samhället integreras i arbetet
I den ekosystembaserade förvaltningen (EBF) är fler samhällssektorer inbegripna i förvaltningsarbetet, och då inte bara som påverkansfaktorer. Lokala aktörer vill och bör få ta plats. Värdet av lokala observationer ska heller inte underskattas – den svenska miljöhistorien rymmer flera exempel då allvarliga och storskaliga störningar i miljön upptäckts för att det funnits människor med engagemang på platsen, eller för att de naturgeografiska förutsättningarna gjort det lättare att observera problemen just där. Till exempel var det en skollärares mätningar av pH och alkalinitet i västsvenska sjöar som bidrog till att försurningen av sjöar och vattendrag och den gränsöverskridande spridningen av luftföroreningar uppmärksammades.
I en ekosystembaserad förvaltning ska dessutom åtgärder utvärderas regelbundet för att kunna anpassas efter nya kunskaper och krav; behovet av miljöövervakning ökar när förvaltningen blir adaptiv.
Det finns många olika definitioner och snarlika begrepp till ekosystembaserad förvaltning, vilket delvis har att göra med hur detta synsätt har utvecklats bland olika användare. Bland dessa kan nämnas ekosystemansatsen, försiktighetsprincipen, adaptiv förvaltning och ekosystembaserad fiskeriförvaltning. Floran av definitioner och begrepp kan vara delvis avskräckande på presumtiva användare. Här försöker vi ge en så tillämpbar och inkluderande definition som möjligt utan att begreppet ska riskera bli otydligt.
Symptomen i Hanöbukten och Östersjön
Brunifieringen
För vissa av frågeställningarna, som brunifieringens trender och orsaker, underlättas det framtida förvaltningsarbetet av att forskningsläget generellt har förbättrats. Bakgrunden är att många sjöar och vattendrag i Nordeuropa och Nordamerika blir allt brunare. De allra tydligaste exemplen på detta är just Helge å och Lyckebyån som mynnar i Hanöbukten. Forskning visar, vilket även bekräftades i analyser av delvis nya data, att brunfärgningen av ytvatten har ökat kraftigt under de senaste 80‑100 åren.
Orsakerna till att åarna och sjöarna blir allt mer mörkfärgade beror på två oberoende processer. Den ena är egentligen en del av en positiv utveckling: i och med att försurningen har minskat så kan organiska föreningar i marken lättare lakas ur. Denna process kommer så småningom att stanna upp och halterna kan komma att minska. Den andra orsaken beror på den drastiskt förändrade markanvändningen i södra Sverige under de senaste 150 åren.
I en karta från 1846, den så kallade Prins Karls skogskarta, kan man se hur omfattande förändringen är av de sydsvenska landskapen; endast undantagsvis fanns tidigare fläckar av ”timmerskog” – högrest skog som delvis bestod av barrträd, men också av ek. I övrigt dominerade hedar, lågväxta klenskogar för framställning av ved- och gärdsgårdsvirke och betesmarker. Allt detta är idag borta och har ersatts av högproduktiv barrskog, inte minst planterad gran. Granskogen förvandlar markens kemi, och i närheten av rinnande vatten och blöta marker läcker humusämnen och järn ut i betydligt högre omfattning jämfört med lövskogar eller gräsmarker.
Växtplankton en viktig spelare
Utflöden av brunfärgat vatten i den inre delen av Hanöbukten kan åtminstone ibland störa såväl fisk som bottenlevande organismer. På ett liknande sätt, och förmodligen av samma orsaker, har uttransporten av humusämnen ökat i Bottniska viken. Bottniska viken är källa till en stor del av det sötvatten som tillförs Östersjön. I dess kustområden kan man notera att humusämnen från skogs- och myrmarker konkurrerar med växtplanktonen när det gäller att vara ekosystemets viktigaste energikälla.
Bakterier kan utnyttja humusämnen som energikälla och samtidigt ta näringsämnen som fosfor från omgivande vatten, ämnen som växtplankton behöver för att kunna växa. Detta leder till att bakterier i havet skulle kunna vara en viktig del av kustekosystemens näringskedja. Men å andra sidan vet vi att den mängd kol som kommer ut från land till Östersjön är mycket ringa i förhållande till den mängd kol som binds i havet av växtplankton.
Möjlig vitaminbrist
Bristämnen som fettsyror och vitaminer kan också påverka ekosystemens struktur. Tiamin (ett B-vitamin) kan ligga bakom yngeldöden hos lax som förekommit i perioder (även kallat M74) liksom ungfågeldöd hos ejder, men kopplingarna är oklara – varför skulle det råda brist på specifika näringsämnen? För att förstå hur brist kan uppstå, behöver vi veta mer om hur dessa ämnen produceras och bryts ned på både högre och lägre nivåer i ekosystemen. Genom sådana studier kan det på sikt bli möjligt att tydligare koppla ekologiska effekter av olika bristämnen till effekter av mänskliga aktiviteter som klimatförändringar.
Den magra Östersjötorsken
Torsken i södra Östersjön visar tecken på allt lägre individuell tillväxt och sämre hälsa. Detta kan eventuellt kopplas till födobrist som orsakas av fisket efter torskens viktigaste bytesfiskar, sill och skarpsill, vilka till stor del fiskas i södra Östersjön i områden där torsken idag håller till. Denna enkla förklaring är kanske sann och behöver testas genom att begränsa det pelagiska fisket i södra Östersjön. Å andra sidan kan man ställa sig frågande till om det förklarar fenomenet med torskens generellt låga tillväxt i hela södra Östersjön; en hel del torskar borde helt enkelt hitta tillräckligt med föda och sökandet efter alternativa förklaringar måste fortsätta.
Principer för ekosystembaserad förvaltning
Det finns idag krav på att hanteringen av havsmiljön ska följa principer om ekosystembaserad förvaltning. Följande principer kan hjälpa till att utveckla en förvaltning som kan hantera miljöproblem där orsakskedjorna är komplicerade och diffusa:
- Beakta kopplingar inom marina ekosystem och mellan hav och land.
- Definiera den relevanta geografiska skalan.
- Ta hänsyn till interaktioner mellan sociala och ekologiska system.
- Tillämpa en adaptiv förvaltning.
- Beakta olika typer av osäkerheter.
- Använda försiktighetsprincipen för att främja ett uthålligt nyttjande.
- Stödja ett aktivt deltagande av intressenter (stakeholders).
Ekosystembaserad förvaltning ska ses som en process där olika aktörer involveras och kunskaper antingen skapas eller aktualiseras. Vi hittade till exempel i vår syntes en rimlig förklaring till varför åarna i södra Sverige blir allt mörkare, med stöd i aktuell forskning. Vi fann också att frågan om brunifiering faller mellan myndighetsstolarna – vem har ansvaret för denna biokemiska process och vilka mål ska samhället sätta upp? Vi vet med säkerhet att brunifieringen påverkar inlandsvattnens biologi när ljusklimatet drastiskt förändras, och även dricksvattnets kvalitet. Om det också påverkar havsmiljön, det vill säga erkänns som ett havsmiljöproblem, ökar behovet av samordning mellan myndigheter.
Det avgörande för den framtida förvaltningen av Hanöbukten, torsken och Östersjön blir ändå kunskapsläget, som behöver förbättras. Lär vi oss mer och involverar forskningen i förvaltningsarbetet ökar chanserna att hitta rätt problembeskrivning och därmed rätt åtgärder.