Den art vi vanligen benämner som sjögurka, heter egentligen röd signalsjögurka, Parastichopus tremulus, men det finns en handfull arter av sjögurka i Sverige, de flesta relativt små. Sjögurkan lever normalt på 100-300 meters djup, då den gillar kallt, salt vatten. Den förekommer ända uppe från Barents hav, ned längs norska kusten, ut runt Brittiska öarna och ända ned till Kanarieöarna. Att den ändå trivs i Gullmarsfjorden beror troligtvis på att det är en tröskelfjord, som håller kvar djupvatten som spolas in. Därmed bildas ett grundare djuphav och gurkorna får den salthalt och vattenkemi de vill ha på 60 meters djup. Det är fortfarande lite för djupt för att det ska vara enkelt att få syn på dem. Men under sommaren, då de fortplantar sig, förflyttar de sig uppåt mot grundare vatten. Som sportdykare kan man då träffa på dem så grunt som 25 meter under ytan.
Fynd av sjögurkor görs emellanåt inom miljöövervakningen av djurlivet på mjukbottnarna. Oftast är det enstaka individer av de mindre arterna som påträffas och de sker främst kring Gullmarsfjorden, Skälderviken och Öresund .
Tagghuding som städar havets botten
Röd signalsjögurka på klippbotten.
Så vad gör en sjögurka om dagarna? Den befinner sig på botten och äter av sedimentet. Allt dött organiskt material, detritus, som singlar ner från vattenmassan och hamnar på botten blir till en mumsig meny för en hungrig sjögurka. Med sina tio muntentakler stoppar den in små bitar detritus i munnen medan den sakta promenerar över botten på sina små slangfötter. I bakändan kommer det ut ”tvättat” sediment, med lägre organisk halt. Sjögurkans ekologiska roll som detritivor, eller skräpätare, bidrar till att sluta näringens kretslopp i havet. Man kan likna den vid en havets dammsugare. Kanske inte så glamoröst, men en otroligt viktig roll i ekosystemet. Den röda signalsjögurkan är en av våra största arter och kan bli nästan 40 cm lång under goda förhållanden. Den känns lätt igen på den vackert tegelröda ovansidan med små mörka ”fräknar” och den oftast helt vita undersidan. Kroppen ser taggig ut, men ”taggarna” är mjuka papiller, där lite gasutbyte och utsöndring av kväveprodukter sker direkt till vattnet. Som utseendet kanske skvallrar om hör sjögurkor till stammen tagghudingar. Där återfinns de kanske mer kända släktingarna sjöstjärna och sjöborre, men också ormstjärnor och liljestjärnor.
Inne i sjögurkans kroppsvägg finns otaliga små kalkplattor, som används om den attackeras av något annat djur. Om en fisk eller krabba försöker bita eller nypa gurkan, låser den dessa plattor med hjälp av kollagenfibrer och blir alldeles stenhård. Såpass att det knappt ens går att skära i den med en skalpell. Det är ett bra försvar mot en vass, nypig krabbklo. Om sjögurkan blir tillräckligt stressad eller känner sig hotad, reagerar den genom att slänga ur sig tarmen och vattenlungan. Taktiken, tror man, är att en predator ska nöja sig med detta offer och låta själva djuret komma undan. En smart lösning, eftersom sjögurkor inte rör sig särskilt snabbt. Otroligt nog är det inte särskilt skadligt för sjögurkan att bli av med inälvorna. De har en oslagbar förmåga att återbilda skadad eller tappad vävnad, och både tarm och lungor växer ut på nytt igen. Hos vissa arter tar det mindre än en vecka. Men att kasta ur sig tarmen är ett tecken på att sjögurkan upplever obehag. Därför ska du aldrig ta i en sjögurka, hur frestande det än må vara. Den uppskattar inte din beröring, oavsett din avsikt.
Sjögurkan är depositionsätare och plockar i sig maten från havsbotten med sina muntentakler. Det kan vara svårt att andas med munnen nere i maten. Det har sjögurkan löst genom att istället andas via anus, genom ett hål som öppnar och sluter sig rytmiskt. Den suger in vatten och pressar ut det i vattenlungan, som mynnar ut i kloaken, strax innanför analöppningen. Det har även visat sig att sjögurkan kan ta upp näring i lungan, ur små partiklar som följer med vattnet in. Den kan alltså även äta med rumpan.
Exklusiv delikatess och mirakelmedicin
För oss i Sverige är sjögurkan relativt okänd. Men i Asien är den en högt ansedd delikatess och bland det dyraste på menyn. Kanske inte så mycket för sin smak eller textur, men för sin roll i den asiatiska kulturen som mirakelmedicin. Berättelserna om sjögurkans medicinska fördelar är många och går långt tillbaks i tiden. De omnämns redan på de kinesiska orakelbenen (skriftspråk) som användes för 3 300 år sedan. På kinesiska heter sjögurka hai shen, havets ginseng, vilket vittnar om dess höga anseende som medicin. Moderna vetenskapliga analyser har visat att sjögurkor innehåller flera viktiga vitaminer, mineraler och näringsämnen. Utöver det har man även hittat ett antal bioaktiva komponenter som kan vara till medicinsk hjälp för människor, bland annat antioxidanter, anti-inflammatoriska och sårläkande substanser hos sjögurkan.
Den asiatiska marknadens sug efter sjögurka är stort och har lett till att flera länder runt om i världen börjat fiska lokala arter. I många länder har detta varit en möjlig inkomstkälla för kvinnor, som har kunnat plocka sjögurkor kring korallreven vid lågvatten. Andra arter har plockats av fridykare med cyklop och simfötter, och vissa trålas upp med redskap från djupare bottnar med hjälp av båtar. Tyvärr har detta så gott som alltid gett upphov till något som kallas ”boom and bust” fiske, där man först fått goda fångster men sedan tagit upp för mycket och fiskat arten nästan till utrotning. I många länder är allt fiske av sjögurka nu helt förbjudet.
Fortplantningen kräver många individer
Sjögurkor förökar sig genom yttre befruktning. Genom kommunikation med kemiska signaler i vattnet samlas de i täta grupper under fortplantningssäsongen. På en för oss okänd given signal, reser sig djuren upp från botten i halvstående position och börjar släppa ut könsceller i vattnet. Hanarna börjar, då spermier är kroppens billigaste cell att tillverka. När honorna känner att spermiekoncentrationen är tillräckligt hög, ställer även de sig upp och släpper ut äggen genom gonoporen, en öppning som sitter uppe på ”huvudet” och bara syns precis vid fortplantningen. Beroende på art kan en hona släppa ut mellan 45 000 till över 9 miljoner ägg. Äggen befruktas ute i vattnet och efter omkring 48 timmar har små frisimmande larver bildats. Här är det största problemet som orsakats av fiske. För att få en lyckad befruktning krävs höga koncentrationer i vattnet av både ägg och spermier. Det betyder att ju fler djur som samlas, desto bättre. Om en lokal population har fiskats hårt kanske det inte finns tillräckligt många djur kvar i området för att deras fortplantning ska lyckas. Då fungerar inte fortplantningen och populationen försvinner till slut helt.
Hållbart vattenbruk
Det kraftiga fisket har lett till att det sedan 1960-talet pågått forskning, främst i Kina, om hur man på konstgjord väg kan avla fram och föda upp sjögurkor för konsumtion. Att sjögurkan äter detritus (biologiskt avfall) gör den dessutom väldigt lämplig att samodla med andra arter, där alla vinner på att växa tillsammans. I Kina har man stora ytor med kelpodlingar där korgar med ostron hänger mellan algernas vajande blad. Ostronens kiss är näring för algerna, som även gynnas av att ostronen filtrerar bort partiklarna i vattnet så solens ljus når djupt. Under odlingarna kryper sjögurkor och tar hand om ostronbajset och bitar av trasig kelp som faller ner. Som ett litet ekosystem i miniatyr.
Idag försöker forskare vid Göteborgs universitet odla röda signalsjögurkor inne på laboratoriet vid Kristineberg marina forskningsstation, för att sedan kunna använda dem som städare i nya former av vattenbruk, liknande de man har i Kina fast med svenska arter av alger, ostron och sjögurkor.
Dessutom hoppas forskarna kunna föda upp och sätta ut små gurkor i Gullmarsfjorden för att stärka det allt glesare beståndet, och på så vis återskapa en viktig del i fjordens ekosystem.
