Torneälven och Kalixälven är båda älvar som startar i fjällen. Som Torneälvens startpunkt räknas ofta utflödet ur den stora fjällsjön Torne träsk där Abisko nationalpark ligger vid ena stranden. Kalixälven har sina källflöden i trakterna kring Sveriges högsta fjäll, Kebnekajse.
Ungefär halvvägs mellan Torne träsk och utflödet i havet delar sig Torne älv i två jämnstora grenar, den ena av dessa grenar kallad Tärendöälven rinner efter cirka 5 mil ut i Kalixälven. Hälften av Torneälvens vatten rinner alltså över till Kalixälven.
Det är ovanligt att älvar rinner över till andra älvar på det här sättet, det kallas för bifurkation och Tärendöälven utgör den näst största flodbifurkationen i världen! Den är endast slagen av bifurkationen från jättefloden Rio Orinoco till jättefloden Rio Negro i Amazonas.
Fakta: Torneälven och Kalixälven
|
Längd från källa till hav (km) |
Storlek avrinningsområde (km2) |
Årsmedelvattenföring utlopp (m3/s) |
Storleksrank i Sverige, vattenföring |
|
|
Kalixälven |
461 |
18130 |
295 |
8 |
|
Torneälven |
520 |
39775 |
388 |
3 |
Källa: SMHI Vattenweb.
För att kunna ge en bild av hur Torneälvens och Kalixälvens vattenkvalitet förändras under sin färd genom landskapet från källa till hav havet behöver vi kombinera data från olika typer av miljöövervakning utförda i nationell, regional och lokal skala. Systemet med nationella datavärdar förenklar det arbetet.
Vattnet ger inblick i landskapet
Vattnets kemiska och fysikaliska egenskaper i en ytvattenförekomst bestäms i hög grad av hur det omgivande landskapet ser ut. Merparten av vattnet i en sjö eller ett vattendrag har oftast först fallit på marken någonstans i avrinningsområdet. Vattnet sipprar ner i och rör sig igenom marken genom mer eller mindre djupt liggande marklager, till närmaste nedströms liggande ytvatten, eller sjunker djupare ner genom marken och blir grundvatten.
Grundvattnet rör också på sig och sipprar ofta till slut ut i ett vattendrag eller en sjö, även om det kan ta tid. Under resan genom marken tar vattnet upp ämnen och partiklar som är lösliga eller som flyter runt i vattnet. Vattnet ändrar karaktär efter markens karaktär.
I de sammankopplade Torne- och Kalixälvarna och i Bottenhavet påverkas vattenekosystemen bland annat av skogsbruk, yrkesfiske, industrier och nedfall av miljögifter. Foto: Shutterstock.
Miljöövervakning från källa till hav
Nationell miljöövervakning i två program som kallas trendsjöar och trendvattendrag provtar flera gånger om året sjön Abiskojaure och Abiskojokk, som är ett stort tillflöde till Torneträsk, samt stationen Killingi i Kaitumälvens övre delar.
Vid utloppet i Bottenviken provtas båda älvarna igen inom nationell miljöövervakning i delprogrammet flodmynningar.
Flera av sjöarna i båda älvarnas avrinningsområden provtas vart sjätte år på hösten genom delprogrammet omdrevssjöar inom den nationella miljöövervakningen, ett delprogram i vilket en stor mängd sjöar spridda över hela landet provtas från helikopter.
Torne träsk provtas inom ramen för regional miljöövervakning av Länsstyrelsen i Norrbotten.
Flera provtagningspunkter i älvarna ansvarar Torne- och Kalix älvars vattenvårdsförbund för inom ramen för samordnad recipientkontroll (SRK) vilket räknas till lokal miljöövervakning.
I Repskärsfjärden, i Bottenviken vid Kalixälvens utlopp, provtas vattnet inom ramen för SRK och långt ut i Bottenviken sker provtagning inom ramen för nationell miljöövervakning i kust och hav. Bottenvikens vatten provtas också på många fler platser, inom nationell miljöövervakning, SRK och andra projekt.
Inom ovan nämnda miljöövervakningsprogram kompletteras vattenprovtagning också ofta med provfisken med olika metoder i sjöar, vattendrag och kustvatten.
Läs mer om miljöövervakningens data på Havs- och vattenmyndighetens webbplats.
Utvärderingen av resultat från den samordnade recipientkontrollen som genomförs i Torne- och Kalix älvars vattenvårdsförbunds regi varje år, brukar visa att försurningspåverkan och påverkan från näringsämnen generellt sett är låg i hela avrinningsområdet.
För övriga utvärderade kemiska och fysikaliska parametrar är bilden mer splittrad, men helhetsbilden är ändå att vattenkvalitén i dessa älvar generellt sett är god vilket beror på relativt låg atmosfärisk deposition samt att avrinningsområdena domineras av skog, hed och myrmark och har mycket låg andel tätorter och jordbruksmark.
Från kargt och klart till rikare och brunare
Koncentrationerna av totalt organiskt kol (TOC) är låga i Torneälven och Kalixälvens källflöden men ökar generellt sett längre nedströms i älvarna. Det beror på att källflödena i väster ligger i karga fjällmiljöer med tunn jordmån och lite växtlighet, det finns lite organiskt material i marken.
Längre ned i älvarna är inslaget av barrskog och våtmarker större. I barrskogsområdet nedanför fjällregionen och ner till Bottenvikens kust bedrivs dessutom ett intensivt skogsbruk. Hyggesbruk, dikning av myrar och våtmarker, markberedning och anläggningen av skogsbilvägar ökar utflödet av organiskt material, sediment, näringsämnen och lösta metaller till anslutande vattendrag.
Koncentrationen av humusämnen – främst svårnedbrytbara växtrester – avgör typiskt vattnets brunhet. I höglänta fjällmiljöer är vattnets brunhet relativt låg men brunheten ökar när skog och våtmarker tar över som dominerande inslag i avrinningsområdena. Vattnets grumlighet ökar också på vägen från källa till hav.
Ett undantag ifrån de storskaliga trenderna finns dock i Vittangiälvens övre flöde, ett biflöde till Torne älv. Där är koncentrationen av organiskt kol jämförelsevis hög och ett kluster av sjöar med jämförelsevis brunare vatten återfinns också i området. Förklaringen är antagligen att det är mycket våtmarker omkring övre Vittangiälven. Våtmarker ofta är rika på organiskt material och de avger relativt mycket humusämnen till anslutande vatten.
Halten av totalt organiskt kol (TOC) i provtagningsstationer i Torne- och Kalixälvens huvudflöden och större tillflöden samt i Repskärsfjärden i Bottenviken. Medelvärden från höstprovtagningar 2017-2019 i milligram per liter. Koncentrationerna ökar generellt i älvarna från fjällregionen och nedströms mot kusten där inslaget av barrskog och våtmarker blir större i avrinningsområdena. Data från webbportalerna för vattenkemiska data för sjöar och vattendrag (Miljödata-MVM, SLU) och kust och hav (Sharkweb, SMHI). Bild: Joel Segersten, SLU. Här finns en mer högupplöst variant av kartbilden för TOC ovan.
Brunheten, mätt som vattnets absorbans vid 420 nanometers våglängd i 5 cm kyvett, i samtliga provtagningsstationer i Torne- och Kalixälvars avrinningsområden. Medelvärden från höstprovtagningar 2017-2019. Brunheten ökar generellt från fjällregionen och nedåt mot kusten där inslaget av barrskog och våtmarker blir större i avrinningsområdena. Data från webbportalen för vattenkemiska data för sjöar och vattendrag (Miljödata-MVM, SLU). Bild: Joel Segersten, SLU. Här finns en mer högupplöst variant av kartbilden för brunhet ovan.
Vattnet har blivit brunare med tiden
Vattnets brunhet har ökat sedan parametern började analyseras i slutet på 1960-talet i Torneälven och Kalixälvens utloppsstationer. "Förbruning" eller "brunifiering", som den här processen ofta kallas, är ett fenomen som observeras i ytvattenförekomster i boreala, och möjligen även hemi-boreala, områden över hela norra halvklotet.
Orsaken till förbruningen/brunifieringen är i dagsläget inte helt klarlagd. Det finns teorier som gör gällande att de observerade trenderna kan förklaras av en återhämtning från försurningen under 1900-talet eller av ett intensifierat skogsbruk och en i övrigt förändrad markanvändning, samt av global uppvärmning. Trenderna kan också bero på kombinationer av dessa faktorer.
Vattnet har blivit brunare i Torneälvens utloppsstation sedan mätningar började göras i slutet på 1960-talet. Färgen är mätt som vattnets absorbans vid 420 nanometers våglängd i 5 cm kyvett. Data från webbportalen för vattenkemiska data för sjöar och vattendrag (Miljödata-MVM, SLU).
Vattnet har blivit brunare i Kalixälvens utloppsstation sedan mätningar började göras i slutet på 1960-talet. Färgen är mätt som vattnets absorbans vid 420 nanometers våglängd i 5 cm kyvett. Data från webbportalen för vattenkemiska data för sjöar och vattendrag (Miljödata-MVM, SLU).
Punktutsläpp från gruvor kan påverka lokalt
I Torneälvens och Kalixälvens avrinningsområden, liksom i nära nog alla huvudavrinningsområden i Sverige, finns verksamheter som genererar så kallade punktutsläpp av relativt förorenat vatten till nedströms liggande vattenförekomster. Förutom avloppsreningsverk finns inom Torneälven och Kalixälvens sammanlagda avrinningsområde också fem aktiva gruvor. Processvatten och lakvatten ifrån gruvor kan t.ex. innehålla förhöjda halter av metaller, suspenderade partiklar och kväveföreningar från odetonerat ammoniumnitratbaserat sprängämne.
Vid mätstationer som besökts och provtagits i anslutning till gruvverksamheten inom ramen för recipientkontroll eller samordnad recipientkontroll har påtagligt förhöjda koncentrationer av näringsämnen och vissa metaller tidvis kunnat påvisas och i databasen VISS har flera mindre vattenförekomster i anslutning till gruvverksamheten bedömts hålla måttlig, otillfredsställande eller dålig ekologisk status. Sett till Torneälven och Kalixälven som helhet är dock utsläppen ifrån gruvorna relativt små, inte minst i jämförelse med den påverkan på vattenkvaliteten som skogsbruket bedöms medföra inom älvarnas avrinningsområden.
Processvatten från gruvan Kiirunavaara (järnmalm) nära Kiruna på väg mot ett andra sedimentations- och reningssteg och därefter utflöde i Rakkurioki, ett mindre biflöde till Kalixälven. Foto: Joel Segersten, SLU.
Låga kvävehalter - lokal kustövergödning
Koncentrationerna av totalkväve är mycket låga i Torneälvens och Kalixälvens källflöden, men ökar generellt sett längre nedströms i älvarna på samma sätt som för totalt organiskt kol och brunhet.
Måttligt höga totalkvävekoncentrationer har mätts upp i Linaälven, nedströms gruvorna Aitik och Malmberget. Detta skulle kunna bero på extra näringsbelastning från skogsbruksverksamhet, avloppsreningsverk eller gruvverksamhet, eller en kombination av de tre.
Totalkvävekoncentrationen i Repskärsfjärden och i Bottenvikens utsjövatten är i samma storleksordning som i vattnet i Torne- och Kalixälvens nedre delar och även här är koncentrationerna mycket låga.
Övergödning är ett miljöproblem i flera kustvattenförekomster i Bottenviken, till exempel i Haparandafjärden utanför Torneälvens utflöde i havet. Jordbruk och punktkällor som avloppsreningsverk orsakar lokalt betydande näringsbelastning till kustvattnet. Vattenekosystemen i norra Sverige är, generellt sett, naturligt näringsfattiga och primärproduktionen oftast kvävebegränsad.
Från sötvatten till saltfattigt havsområde
I Bottenviken är vattnet bräckt, salthalten i utsjön är dock bara cirka 3-3,5 promille PSU (jmf ca 25-30 promille PSU i Västerhavet) vilket gör Bottenviken till ett av världens minst salthaltiga havsområden. Närmare utloppet till större älvar är salthalten ännu lägre, i Repskärsfjärden utanför Kalixälvens utlopp är till exempel salthalten omkring 2 promille PSU i medeltal under de 10 senaste åren.
För sjöar och vattendrag uppges sällan salthalten på vattnet, istället mäts vattnets elektriska ledningsförmåga, eller konduktivitet, som också är ett mått på hur mycket lösta salter och andra laddade partiklar det finns i vattnet.
Konduktiviteten ökar dramatiskt i vattnet när Kalixälvens och Torneälvens sötvatten möter Bottenvikens brackvatten. På den innersta mätpunkten i Repskärsfjärden är konduktiviteten ungefär densamma som i Kalixälvens utflöde, konduktiviteten ökar sedan kraftigt steg för steg utåt i fjärden.
Halten totalkväve i provtagningsstationer i Torne- och Kalixälvens huvudflöden och större tillflöden samt i Bottenviken. Medelvärden från höstprovtagningar 2017-2019 i mikrogram per liter. Koncentrationerna ökar generellt från fjällregionen och nedströms mot kusten i älvarna där inslaget och barrskog och våtmarker blir större i avrinningsområdena. Totalkvävekoncentrationen samvarierar ofta med koncentrationen av totalt organiskt kol, då kväve ofta är bundet i organiskt material. Data från webbportalerna för vattenkemiska data för sjöar och vattendrag (Miljödata-MVM, SLU) och kust och hav (Sharkweb, SMHI). Bild: Joel Segersten, SLU. Här finns en mer högupplöst variant av kartbilden för totalkväve ovan.
Vattnets konduktivitet vid provtagningsstationer i Torne- och Kalixälvens huvudflöden och större tillflöden samt i Bottenviken. Medelvärden från höstprovtagningar 2017-2019 i milliSiemens per meter. Konduktiviteten ökar dramatiskt stegvis från Kalixälvens utflöde utåt i Repskärsfjärden och Bottenviken. Data från webbportalerna för vattenkemiska data för sjöar och vattendrag (Miljödata-MVM, SLU) och kust och hav (Sharkweb, SMHI). Bild: Joel Segersten, SLU. Här finns en mer högupplöst variant av kartbilden för konduktivitet ovan.
Kvicksilver - transporteras över långa avstånd
Koncentrationen totalkvicksilver har sjunkit i Torneälvens utlopp sedan parametern började analyseras i mitten på 1990-talet. I Kalixälvens utlopp började totalkvicksilver analyseras senare och här föreligger ingen signifikant trend. De uppmätta koncentrationerna understiger i båda älvarna med god marginal EU:s gränsvärde för kvicksilver i vatten om 70 nanogram per liter.
Trots att utsläppen av kvicksilver till luften har minskat i Sverige och globalt på senare år är nedfallet av kvicksilver över Sverige fortfarande ansenligt. Vidare innehåller våra skogsmarker stora förråd av kvicksilver som kan läcka ut till anslutande vattenförekomster under lång tid framöver. Kvicksilver som tas upp av levande organismer ackumuleras, liksom många andra miljögifter, uppåt i näringskedjan och koncentrationerna av kvicksilver i fisk bedöms fortsatt överstiga EU:s gränsvärde för kvicksilver i biota i samtliga sjöar, vattendrag och kustvatten i Sverige. Så också i Torneälven och Kalixälven, älvarnas biflöden och i Bottenviken.
Kvicksilverkoncentrationen i vattnet i Torneälvens utloppsstation har minskat sedan parametern började analyseras i mitten på 1990-talet. Enhet: nanogram per liter. Data från webbportalen för vattenkemiska data för sjöar och vattendrag (Miljödata-MVM, SLU).
I Kalixälven började kvicksilver att analyseras 2007. Ingen signifikant förändring av kvicksilverkoncentrationen kan observeras i älvens utloppsstation. Enhet: nanogram per liter. Data från webbportalen för vattenkemiska data för sjöar och vattendrag (Miljödata-MVM, SLU).
Oreglerade vatten med stor säsongsvariation i vattenföringen
Vattenföring vid Kukkolankoski (Torneälven) och Räktfors (Kalixälven).
Månadsmedelvärden för åren 2010-2019 angett i kubikmeter per sekund.
Datakälla: SMHI Vattenweb.
Torneälven och Kalixälven är nationalälvar, liksom Pite älv och Vindelälven. Det innebär att dessa älvar genom riksdagsbeslut är skyddade mot vattenkraftsutbyggnad nu och i framtiden.
Som outbyggda älvar har de en i huvudsak naturlig flödesregim. Det betyder att flödena är högst under snösmältning (vårflod) och lägst under vintern, och att säsongsdynamiken finns kvar ända till utloppet i havet.
Kraftigt utbyggda älvar har ett onaturligt högt flöde under vintern, när energibehovet är störst. Vårfloden fyller sedan upp de kraftverksmagasin som tömts under vintern istället för att skapa högflöden längre nedströms.
Fria vattenvägar i Torne- och Kalivälven
Dammar och kraftstationer utgör ofta vandringshinder för lax, havsöring och andra fiskar. Eftersom sådana hinder saknas i Torneälven med biflöden kan lax och havsöring vandra långt upp i älvsystemet, i Lainoälven fångas till exempel lax på fjället 441 kilometer från havet! Torneälven är en av världens största lekälvar för arten atlantlax och här föds 70 procent av all vild Östersjölax.
Torneälven är också känd för sin havsvandrande älvsik. Fångsterna av sik har minskat sedan 1990-talet både i älven och i Bottenviken, och medelvikten hos fångade sikar har minskat från cirka 500 gram på 1980-talet till 310-380 gram under 2000-talet. Minskade yngelutsättningar, en växande sälstam, ett högt fisketryck och mindre maskstorlekar i det kommersiella nätfisket har bidragit till minskningarna.
I Kalixälven finns naturliga vandringshinder för lax och havsöring vid Jockfall och Linafallet (i biflödet Linaälven). Här har det uppförts fisktrappor så att det tillgängliga reproduktionsområdet för lax och havsöring i Kalixälven idag är större än vad som naturligt varit fallet . Numera fångas därför lax i Riehkku vid Kaitumfjällens rand.
Elfiskestationer i Torne- och Kalixälven med laxförekomst under 2000-2019. Datakälla: Databasen för provfiske i vattendrag (SERS) SLU. Bild: Joel Segersten, SLU. Här finns en mer högupplöst variant av kartbilden för elfiskestationer.
I Killinge, Uppströms Killingefallet i Kaitumälven kan det simma lax, inte långt ifrån högfjället. Bild: Joel Segersten, SLU.
Fiskfaunan förändras från fjällvatten till Bottenviken
Totalt har det fångats 22 fiskarter vid provfisken i vattendrag och i sjöar i Torne- och Kalixälvens avrinningsområden under 2000-talet. Av dessa fångades 14 arter i vattensystem i fjällbjörkskogen eller kalfjället. Bland dem finns mer utpräglade kallvattenarter som lake, stensimpa, bergsimpa, elritsa, öring och röding, men även lax, sik, småspigg, bäcknejonöga, gädda, mört och abborre. Dessa 14 fiskarter fångades även i vattensystem i det mindre höglänta barrskogsbältet och ner till kusten, tillsammans med karpfiskarna benlöja, grönling, id och stäm, laxfiskarna bäckröding och siklöja, samt flodnejonöga och gers.
Grönling har på senare år fångats vid elfisken i Torneälvens nedre delar. I Sverige var arten år 2000 rödlistad (nära hotad), men sedan 2005 bedöms beståndet som livskraftigt. Förutom i Torneälven finns grönling i några åar i Skåne, Halland, Södermanland och Uppland. Torneälvens grönling ingår i ett större finskt bestånd.
I Kalixälven fångades bäckröding på två elfiskestationer i barrskogsregionen. Denna nordamerikanska fiskart har medvetet eller omedvetet planterats ut på flera platser i Sverige, och reproducerande bestånd finns idag i hela landet. Arten ses som invasiv och konkurrerar med inhemska arter som öring, speciellt i mindre bäckar med kallt vatten.
I Kukkolaforsen, cirka 13 kilometer norr om Haparanda, fångas vandringssik med långskaftad håv från bryggorna i forsen. Det är ett traditionellt fiske med långa anor. Bild: Joel Segersten, SLU.
Vid provfisken i Bottenviken fångades 13 sötvattensarter (abborre, braxen, gädda, gers, gös, hornsimpa, id, benlöja, mört, nors, sik, siklöja och stäm) och två marina arter (skarpsill och strömming). I Bottenvikens bräckta vatten tillkom alltså sex arter jämfört med i älvarnas avrinningsområden. Den låga salthalten i Bottenviken är nära gränsen för vad skarpsill och strömming tål.
I Bottenviken sker ett omfattande yrkesfiske efter siklöja. Kalix löjrom blev år 2010 Sveriges första livsmedelsprodukt med en av EU skyddad ursprungsbeteckning. Beståndet av siklöja har minskat något på senare år, men är större än när fisketrycket var högre under 1990-talet.
Fakta: Fiskarter inom Torne- och Kalixälvens avrinnings- och kustområden
Antalet provfiskestationer visas inom parentes (sjöstationer + vattendragstationer, eller för Bottenviken: nätfiskelokaler + lägen för tråldrag).
|
Fiskart |
Vetenskapligt namn |
Fjäll och fjällbjörkskog (9+59) |
Barrskog och ner till kusten (27+578) |
Bottenviken (2+43) |
|
Bergsimpa |
Cottus poecilopus |
x |
x |
|
|
Bäcknejonöga |
Lampetra planeri |
x |
x |
|
|
Elritsa |
Phoxinus phoxinus |
x |
x |
|
|
Harr |
Thymallus thymallus |
x |
x |
|
|
Lake |
Lota lota |
x |
x |
|
|
Lax |
Salmo salar |
x |
x |
|
|
Röding |
Salvelinus alpinus |
x |
x |
|
|
Småspigg |
Pungitius pungitius |
x |
x |
|
|
Öring |
Salmo trutta |
x |
x |
|
|
Stensimpa |
Cottus gobio |
x |
x |
|
|
Abborre |
Perca fluviatilis |
x |
x |
x |
|
Gädda |
Esox lucius |
x |
x |
x |
|
Mört |
Rutilus rutilus |
x |
x |
x |
|
Sik |
Coregonus sp. |
x |
x |
x |
|
Bäckröding |
Salvelinus fontinalis |
x |
||
|
Flodnejonöga |
Lampetra fluviatilis |
x |
||
|
Grönling |
Barbatula barbatula |
x |
||
|
Benlöja |
Alburnus alburnus |
|
x |
x |
|
Gers |
Gymnocephalus cernuus |
|
x |
x |
|
Id |
Leuciscus idus |
x |
x |
|
|
Siklöja |
Coregonus albula |
x |
x |
|
|
Stäm |
Leuciscus leuciscus |
|
x |
x |
|
Braxen |
Abramis brama |
|
|
x |
|
Gös |
Sander lucioperca |
|
|
x |
|
Hornsimpa |
Myoxocephalus quadricornis |
|
|
x |
|
Nors |
Osmerus eperlanus |
|
|
x |
|
Skarpsill |
Sprattus sprattus |
x |
||
|
Strömming |
Clupea harengus |
|
|
x |
Källa: Provfiskedatabaserna NORS (översiktsnät i sjöar), SERS (elfisken i vattendrag) och KUL (översiktsnät och bottentrålning i kustvatten), data från provfisken på 2000-talet.
