I Sverige pratar vi om ”ål” som om det bara fanns en art, men så är inte fallet. Det finns flera arter av ål, varav några är väldigt lika. Den ål vi har i Sverige är den europeiska ålen, Anguilla anguilla. Artens trivialnamn på svenska, och även på engelska (European eel), är något missvisande eftersom ålen även förekommer i de norra delarna av Afrika.
Den europeiska ålen är snarlik den amerikanska ålen, och de förökar sig båda två i Sargassohavet. Hur det kommer sig att de förblir två olika arter, som inte tycks hybridisera, alltså para sig med varandra, vet man inte.
Fortplantningen fortfarande okänd
Det finns mycket som vi inte vet om ålen. Till och med dess grundläggande biologi är okänd, då vi än i dag inte vet hur ålen fortplantar sig. På tidigt 1900-tal identifierades Sargassohavet som den högst troliga platsen för ålens fortplantning. Denna kunskap baserades på upptäckten av väldigt små ålyngel, eller snarare ållarver, i Sargassohavet.
Det var den danska forskaren Johannes Schmidt som gjorde upptäckten. Schmidt hade då spenderat över 20 år på att leta efter den plats där ålen förökar sig. Eftersom ållarverna var så små kunde det konstateras att de måste vara relativt nykläckta, och alltså troligtvis inte hade transporterats särskilt långt från den plats där de kläckts.
I dag har vi alltså vetat i över ett århundrade vart de nykläckta ållarverna finns, men har trots det inte kommit mycket närmre svaret på gåtan om hur de förökar sig. Otaliga studier har gjorts, men ingen har funnit en vuxen ål i sargassohavet, och deras naturliga parningsbeteende har aldrig observerats.
Ålhonor på vandring. Det är bara ålhonor som blir riktigt gamla, hanarna blir ofta bara runt 4-9 år.
Långa vandringar uppströms och tillbaka
De nykläckta larverna, liknar inte alls en ål eller ens en fisk. Ållarverna ser snarare ut som genomskinliga löv. De förs med Golfströmmen över Atlantiska oceanen mot Europa och Nordafrika. När de unga ålarna når kusten har de fått en mer ållik kroppsform, men de är fortfarande helt genomskinliga. I det här stadiet kallar vi dem för glasål.
En stor andel av glasålarna vandrar mot sötvatten, upp i åar och bäckar, för att nå sjöar och andra vattendrag där de kan växa. Vandringen uppströms i olika vattendrag kan pågå under flera år och vara över 100 mil lång. Under denna tid får ålen ett grå-gulaktigt pigment och de kallas för gulål. De satsar nu all sin tid på att söka föda och undvika att bli uppätna.
Om de har hittat en bra plats att bo på rör sig gulålarna inte så långa sträckor. Ålen kan leva på detta stillsamma och tillbakadragna vis i upp till 20 års tid. Ålen kan dock bli betydligt äldre än så och vissa stannar i ett vattendrag under 50-80 år. Det är dock bara honor som blir riktigt gamla, hanarna stannar ofta bara runt 4-9 år. Vad som avgör hur länge en ål stannar i gulålsstadiet vet vi inte.
Något får sedan ålen att mogna och vilja vandra tillbaka till Sargassohavet. Ålen slutar då att äta och lägger all sin energi på att bilda könsceller samt på att ladda inför vandringen tillbaka till Sargassohavet. Vandringen till Sargassohavet kan vara så lång som 850 mil, det är som att åka mellan Malmö och Kiruna fem gånger!
Ålens livscykel och utbredning
Schematisk bild av ålens livscykel och utbredning. Ålen har en komplicerad livscykel med flera stadier: larv, glasål, gulål och blankål. Larverna kläcks i Sargassohavet och förs med Golfströmmen mot Europa och Nordafrikas kuster. Glasålen vandrar mot sötvatten för att nå gynnsamma uppväxtområden. Under vandringen får ålen ett grå-gulaktigt pigment. Gulålens vandring uppströms kan pågå under flera år och vara över 100 mil lång. De kan stanna i ett vattendrag under 20-80 år. Ålen mognar sedan till en blankål och vandrar den upp till 850 mil långa vägen tillbaka till Sargassohavet.
Illustration: © Zara Olsson.
Under det sista stadiet kallas ålen för blankål, eftersom den gula färgen försvinner och de får en stålgrå färg. De får också större bröstfenor, för att kunna simma mer effektivt, och får även större ögon, kanske för att se bättre i det mörka djupa vattnet på sin vandring. De vandrar nämligen på väldigt stora djup, mellan 200-700 meter ned, och kanske till och med ännu djupare. Blankålarna vandrar till Sargassohavet för att föröka sig, och man antar att de sedan dör, men detta vet vi alltså inte.
Hoten mot ålen
Ålen är en väldigt viktig art så väl ekologiskt, ekonomiskt som kulturellt. Dessvärre har ålen minskat kraftigt i antal. Den är rödlistad som akut hotad eftersom det bara återstår cirka 5 procent av det ursprungliga beståndet. Att ålen minskat så kraftigt i antal beror på många faktorer. Deras uppväxtområden under sötvattensfasen i ålens liv har i stor utsträckning blivit förstörda, främst på grund av dammar och vattenkraftverk. Om en ål lyckas ta sig förbi ett vattenkraftverk på sin vandring upp i ett vattendrag så kommer de högst troligen att dö när de väl ska vandra tillbaka till Sargassohavet. Det är nämligen väldigt få ålar som överlever vattenkraftverkens turbiner.
Dessutom fiskas både de unga glasålarna och de vuxna individerna i hela Europa, inklusive Sverige, och detta fisketryck har varit allt för hårt. I dag är fisket betydligt begränsat, men pågår fortfarande. Det är också troligt att ålen påverkas av föroreningar, eftersom det är en långlivad art kan de samla på sig stora mängder miljögifter under sin livstid. Klimatförändringar och effekter av den globala uppvärmningen som till exempel påverkar Golfströmmen kan i sin tur påverka spridningen av larver från Sargassohavet.
Så påverkar människan ålen
Schematisk bild av hur människan påverkar ålen. Många faror väntar ålen på dess väg från Sargassohavet till uppväxtområdena i sötvatten, och tillbaka till Sargassohavet. Ålen fiskas i alla sina stadier, vattenkraft hindrar dess uppvandring och leder till hög dödlighet under nedvandringen mot havet. Dessutom påverkas ålen av föroreningar och klimatförändringar.
Illustration: © Zara Olsson.
Här märks blankålar med så kallade Carlinmärken och akustiska sändare. Resultaten ger svar om ålens naturliga dödlighet, fiskeridödlighet och vandring. Ålen bedövas innan märkning och de akustiska sändarna opereras in i bukhålan. Operationssnittet sys sedan igen med suturer, precis som när en människa opereras. Carlinmärkningen görs inom Sveriges nationella datainsamlingsprogram för ål. Akustik-märkningen görs inom ramen för projektet Ålakut.
Fler insatser behövs för ålen
Trots att läget kan se dystert och hopplöst ut för ålen så finns det några ljuspunkter i mörkret. Forskare över hela Europa samlar in data över hur mycket glasål som anländer till våra kuster, och på senare år har man sett en liten ökning. Även om nivåerna är långt ifrån vad de historiskt sett har varit så skulle den här lilla ökningen ändå kunna tyda på att en del av de åtgärder som satts in för att skydda ålen har haft en effekt.
Vi måste nu fortsätta att arbeta för att ålen ska kunna komma tillbaka. De behöver tillgång till uppväxtområden och fria vandringsvägar för att nå dessa, samt fria vandringsvägar för att ta sig åter till Sargassohavet. Fisket behöver fortsatt kontrolleras, och effekter av annan mänsklig påverkan, i form av miljögifter och klimatförändringar, måste minimeras. Om tydliga åtgärder sätts in kan människan även i framtiden få möjligheten att fascineras av denna fantastiska art.
