Sötvatten 2014. Sara Peilot, Vänerns vattenvårdsförbund. Publicerad: 2018-08-14
Vänern är en unik insjö med sin havsliknande karaktär med kala klippor och skär och med en fri horisont utan land i sikte. Men också med grunda vikar, våtmarksområden, sandstränder och fiskrika innerskärgårdar. Vänern har med sina 22 000 öar, holmar och skär norra Europas största sötvattensskärgård. Mer än 30 000 måsfåglar och tärnor häckar här. Omkring 270 hotade och sällsynta arter är knutna till sjön. Igenväxningen av Vänerns stränder och skär är troligen den miljöförändring som påverkar Vänerns hotade arter allra mest.
På många ställen runt Vänern hindrar i dag buskar och träd människor att nå vattnet för bad och utflykter. Igenväxningen får också stora konsekvenser för de djur och växter som behöver öppna stränder och skär. Den öppna sandmiljön är livsviktig för många organismer. Eftersom den nu har minskat har många växter och djur som är anpassade till denna miljö fått allt svårare att klara sig.
I och vid Vänern finns omkring 270 hotade och sällsynta arter. Speciellt viktiga är några så kallade ansvarsarter för Vänern. Ansvarsart är en art där Vänern har en stor del av Europas bestånd och därmed ett speciellt ansvar för deras överlevnad:
Ett varierande vattenstånd är naturligt i Vänern och många växter, fåglar och insekter är beroende av detta. Men regleringen av Vänern, som startade på 1930-talet, har gjort att vattenytan varierar betydligt mindre idag. En förändring av tappningen av Vänern skedde också hösten 2008 då Länsstyrelsen i Västra Götalands län kom överens med Vattenfall om en förändrad regleringsstrategi för Vänerns vattenstånd. Överenskommelsen gjordes på uppdrag av Regeringen för att minska risken för översvämningar.
De grunda vikarna är viktiga reproduktions- och uppväxtområden och är troligtvis de områden i Vänern som kan komma att påverkas mest av en förändrad regleringsstrategi i sjön. Dessa områden är idag mycket produktiva och har en artrik fiskfauna. Det behövs flera åtgärder för att hålla stränderna fria från buskar och träd, eftersom Vänerns vattennivå inte tillåts variera mer.
Vänern ingår tillsammans med Vättern och Mälaren i den samordande nationella miljöövervakningens delprogram Stora sjöar. Med hjälp av bland annat inventering av sjöfåglar, undersökning av strandvegetationen och av Vänerns vikar kan vi följa igenväxningen. Men det är framför allt den stråkvisa inventeringen av Vänerns stränder som berättar hur fort sjön växer igen. Orsakerna till att stränder och skär växer igen är flera, framför allt:
Sommaren 2000 började växtligheten längs Vänerns stränder inventeras med stråk med en metod speciellt framtagen för Vänern. En uppföljning gjordes 2003 och 2009. Sedan 2010 har Vänerns vattenvårdsförbund varje år inventerat ett mindre antal stråk. Syftet har varit att se hur årliga variationer i isläggning och vattenstånd påverkar vegetationen.
Vid den senaste fullskaliga återinventeringen 2009 konstaterades att igenväxningen fortsätter och att det går som fortast på de låglänta delarna av stränderna. Sommaren 2014 genomfördes återigen en fullskalig invertering.
Små och medelhöga träd samt buskar och ris ökar fortfarande längs Vänerns stränder. Men igenväxningen bromsades något längs det lägsta strandavsnittet isvintern 2012/2013. Ser man till hela stråkets längd har andelen små och medelhöga träd ökat med 34 respektive 45 procent mellan 2009 och 2013. Ökningen av medelhöga träd är allvarlig ur ett ekologiskt perspektiv eftersom de i större utsträckning tål yttre störningar som en översvämning. Småträden slits relativt lätt bort efter en tids översvämning i samband med vind-, och eventuellt ispåverkan. Ökningen av medelhöga träd leder därför till att den öppna strandzonen minskar och att trädskiktet permanentas.
Is under vinterhalvåret räcker inte för att ”städa” stränderna. Det krävs också perioder av högvatten under samma tidpunkt för att det ska ge effekt. Om isen lägger sig när vattenståndet är så högt att landvegetationen fryser fast i isen kan den rensas bort med hjälp av isrörelserna.
Vintern 2012/2013 var isläggningen omfattande och vattenståndet högt. Det ledde till att strändernas vegetation och struktur påverkades och igenväxningen bromsades in. På det lägsta strandavsnittet närmast vattenbrynet syntes denna vinter en signifikant minskning av mellanhöga träd, även buskar och ris minskade.
Men trots det höga vattenståndet och isläggningen 2012/2013 har inte de öppna strandytorna ökat. Trenden visar snarare att mängden öppen strand minskar. Har igenväxningen på en sandstrand väl börjat kan den tyvärr vara svår att stoppa. Mängden växtmaterial på sandstranden ökar snabbt då gräs och örter vissnar. Det bildas förnarik sand och här hålls vatten kvar mycket bättre jämfört med på helt blottad sand. Detta i sin tur leder till att mängden tillgänglig marknäring ökar och fler växter kan slå rot.
Eftersom igenväxningen orsakas av flera faktorer, krävs många olika åtgärder som hindrar igenväxningen. Man kan inte styra isläggning, däremot kan man:
Vänerns vattenvårdsförbund.
Bjelke, U. & Sundberg, S. (red.) 2014. Sötvattensstränder som livsmiljö – rödlistade arter, biologisk mångfald och naturvård. ArtDatabanken Rapporterar 15. ArtDatabanken SLU, Uppsala.
Christensen, A. 2011. Program för samordnad nationell miljöövervakning i Vänern från 2011. Vänerns vattenvårdsförbund, 2011. Rapport nr.64.
Finsberg, C. & Paltto, H. 2010. Förändringar i strandvegetation vid Vänern. Stråkvis inventering 2009. Vänerns vattenvårdsförbund, 2010. Rapport nr 56.
Finsberg, C. 2014. Förändringar i strandvegetation vid Vänern. Effekter av nedisningen vintern 2012-2013. Stråkvis inventering 2013. Vänerns vattenvårdsförbund, 2014. Rapport nr 82.
Koffman, A., Lundkvist, E.,Hebert, M. och Thorell, M. 2013. Vänerns vattenreglering – Effekter och konsekvenser för flora, fauna och friluftsliv. Calluna AB. Länsstyrelsen i Värmland
