Havet 2015/2016. Charlotta Moraeus & Britt-Marie Bäcklin, Naturhistoriska riksmuseet / Aleksija Neimanis, Statens veterinärmedicinska anstalt / Anders Östin, Totalförsvarets forskningsinstitut. Publicerad: 2016-12-07
Sedan hösten 2011 har forskare vid Naturhistoriska riksmuseet sett en ny typ av hudförändringar hos sälar från Östersjön. Sårskador i hud framför allt runt ögon, öron och nos samt slemhinnor i munnen upptäcktes först hos gråsälar. Efter att ha uteslutit infektioner som bakomliggande orsak till skadorna ställde sig forskarna frågan om sälarna kan ha varit i kontakt med dumpade kemiska stridsmedel. Totalförsvarets forskningsinstitut har nu analyserat prover för att undersöka detta. Man har inte funnit några spår av varken senapsgas eller tillsatser av arsenikbaserade tårgaser i proverna, men man kan inte helt utesluta att det ändå kan finnas en koppling.
Undersökningar av hälsotillståndet hos alla tre svenska sälarter inleddes på 1970-talet. Varje år obduceras cirka 80 hela sälar från Östersjön på Naturhistoriska riksmuseet. De flesta är bifångade i fiskeredskap men ett mindre antal färska, döda sälar som hittas på stränder tas också in för undersökning.
Mellan 2011-2015 har det hos drygt 50 sälar upptäckts en ny typ av hudförändring, i huvudsak hos gråsäl, men även hos vikare och knubbsäl. I efterhand har liknande skador observerats på foton hos 15 gråsälar undersökta mellan 2005-2009. Förändringarna består av sårskador i huden runt ögonen och avsaknad av pigment längs kanten av ögonlocken. Förändringarna har likheter med frys- eller brännskador på hud. Hos vissa individer har päls saknats eller varit tunn runt ögonen. Även sår vid öronen har observerats och i huden där morrhåren sitter. Enstaka sälar har även haft skador på slemhinnan i matstrupen och munhålan. Förutom skador på huvudet har några sälar också haft sår i huden på fram-och bakfötter, hudförändringar på kroppen samt sår runt anus. Om dessa hudförändringar hänger ihop med skadorna i huvudregionen är ännu inte känt.
Statens Veterinärmedicinska Anstalt (SVA) har gjort bakteriologiska analyser men inte hittat några bakterier som kan förklara förändringarna. Vid mikroskopisk undersökning av sårskadorna såg man att ytterhuden saknades men att den skadade huden inte uppvisade några tecken till inflammation eller reparation.
Sårskadorna har bedömts vara måttliga till kraftiga hos hälften av sälarna med förändringar. Av de sårskadade sälarna var majoriteten bifångster från fiske. Av de sälar som inte dog genom drunkning i redskap var två avlivade i redskap, ytterligare tre var funna döda på stränder varav två hade blivit skjutna. 90 procent av sälarna med sårskador inkom under månaderna augusti till januari vilket är den period då flest sälar normalt inkommer till museet.
Sälarna har skickats in från samtliga Östersjökustlän, från Skåne till Norrbotten, men med flest sälar från Kalmar län. Under senare tid är det också från detta område som riksmuseet totalt fått in flest bifångade sälar. Samtliga tre sälarter finns representerade men merparten, 70 procent, av sälarna med sårskador utgörs av gråsäl. Om samma typ av hudförändringar finns hos säl på västkusten är okänt. Eftersom riksmuseets resurser är begränsade har mycket få hela sälar från Skagerrak och Kattegatt tagits in för undersökning.
När tecken på infektion inte hittats, ställde sig forskarna frågan om de upptäckta sårskadorna skulle kunna ha en koppling till de kemiska vapen som dumpades i Östersjön efter andra världskriget.
1. Ögon som i varierande grad saknar pigmenterad hud runt ögat. I bilden längst upp till vänster visar en normal förekomst av pigmenterad hud runt ögat. Bilderna är tagna av insamlade sälar från Östersjön.
2. En tvåårig gråsälshane bifångad i fiskeredskap i Kalmar-län som kom till Naturhistoriska riksmuseet för undersökning 2011. Runt ögat saknas det yttersta svartpigmenterade hudlagret.
3. En histologisk bild på samma ögonlock. En histologisk bild av ögonlocket hos gråsälen på fotot till vänster. Till vänster i bilden är det yttersta hudlagret kvar medan det saknas till höger i bilden. Foton: Charlotta Moreaus
Under första världskriget utvecklades kemiska vapen som en integrerad del av skyttegravskriget. Trots att man under mellankrigstiden enades i Nationernas förbund om att förbjuda användning av kemiska vapen så utvecklades sådana i syfte att slå ner uppror, främst i asiatiska och afrikanska kolonier. Vid andra världskrigets utbrott fanns stora mängder kemiska vapen i lager och produktionen intensifierades i princip under hela kriget. Striderna under andra världskriget bedrevs i sådana former att dessa vapen inte kom till användning, med undantag av strider i Etiopien och Kina där det mer handlade om kolonialmaktskontroll än krig. Segrarmakterna beslagtog stora lager av olika stridsmedel från det kapitulerade Tyskland. Efter att ha skeppat användbara vapen till kvarvarande fronter och experimenterat med olika former för destruktion blev dumpning i havet den dominerade metoden för att bli av med dessa stridsmedel. Totalt dumpades mer än 200 000 ton kemiska vapen i Skagerrak och Östersjön innehållande främst senapsgas med arsenikbaserade tårgaser och kräkämnen. Till och med hela skepp som lastats med bomber innehållande senapsgas sänktes på västkusten. Tanken var att behållarna med tiden skulle rosta sönder och då de kemiska stridsmedlen kom i kontakt med havsvattnet skulle de omvandlas till ofarliga ämnen.
Det gick dock inte som man tänkt. Så småningom rostade stålhöljen bort från dumpade bomber men under denna process så löstes inte de kemiska stridsmedlen upp och förstördes av havet som man trott. Stridsmedel som senapsgas bildar istället ett skyddande skal, av polymeriserad senapsgas som skyddar mot fortsatt nedbrytning. Ett visst läckage sker dock, det visar de nedbrytningsprodukter som nu kan mätas i omgivande bottensediment. De klumpar av senapsgas som bildas utgör en påtaglig fara för fiskare som bottentrålar nära dumpningsområdena, eftersom senapsgas kan fastna i trålen och följa med upp till ytan och orsaka hudskador. Dumpad ammunition innehåller sprängmedel och här finns även risk för explosion.
I Östersjön finns tre välkända dumpningsplatser där omkring 50 000 ton kemiska stridsmedel dumpades under andra världskriget. Dumpningsplatserna vid Gotlandsdjupet, Bornholmsdjupet och söder om Lilla Bält är utmärkta på sjökort och här råder generellt fiskeförbud. Gråsälar kan utan problem dyka till dessa Östersjöns djupaste delar. Sälar är utrustade med känsliga morrhår som gör att de kan söka föda i totalt mörker genom att känna fiskars vibrationer. Att det råder fiskeförbud vid dumpningsplatserna skulle kunna bidra till att dessa områden dessutom fungerar som marina reservat för fisken och ett middagsbord för sälen. En teori har därför varit att sälarna skulle födosöka längs botten och i bottensedimentet, och på så sätt exponeras för hudskadande kemiska ämnen. Senapsgas, som egentligen är en kletig vätska, är en reaktiv förening som leder till symptom som i princip kan beskrivas som kemiskt orsakade brännsår. Dess verkan vid hudkontakt kan i vissa fall märkas först efter 6-10 timmar och är då mer skadande än dödlig.
50 000 ton kemiska stridsmedel dumpades under andra världskriget vid Gotlandsdjupet, Bornholmsdjupet och söder om Lilla Bält. Områdena är utmärkta på sjökort och här råder generellt fiskeförbud. Men gråsälar kan utan problem dyka till dessa Östersjöns djupaste delar.
Vilken typ av ämnen det skulle kunna röra sig om kan inte fastställas enbart utifrån hudskadornas utseende utan kräver kemisk analys. Metoderna med stridsgas utvecklades under Iran-Irak kriget, och därigenom vet vi från undersökningar av människor vilka nedbrytningsprodukter av senapsgas som kan återfinnas i urin och blod. Vidare finns kunskap om hur senapsgas kan bindas av kroppsegna ämnen och hur detta kan analyseras. Enligt Konventionen om förbud mot kemiska vapen är det säkrast att provta inom en vecka efter exponering för att lyckas spåra nedbrytningsprodukter, medan inbunden senapsgas samt vissa kända nedbrytningsrester normalt kan upptäckas om provtagningen skett inom en månad efter exponeringen. I fallet med sälarna har vi inte kontroll på tiden från eventuell exponering tills att sälen påträffats död, vilket i sammanhanget innebär en stor osäkerhetsfaktor.
Två undersökningar utfördes under 2014 och 2015 på FOI, Totalförsvarets forskningsinstitut, som är det enda laboratoriet i Sverige som utför analyser av kemiska stridsmedel. Blod och urin från sårskadade sälar samt hud, morrhår och maginnehåll utgjorde de provuppsättningar som analyserades för att se om det var möjligt att isolera senapsgasrelaterade ämnen.
Genom analyserna har varken senapsgas eller de tillsatser av arsenikbaserade tårgaser som finns i de dumpade bomberna kunnat påvisas. En koppling mellan stridsmedel och observerade skador på säl kanske ändå inte helt kan uteslutas, på grund av de osäkerheter som finns i tiden mellan exponering och provtagning samt det osäkra antagandet att erfarenheter från människor direkt kan överföras till sälar. Det krävs ytterligare utveckling av analysmetodiken för att helt kunna avfärda påverkan från kemiska stridsmedel som orsak till sälarnas sårskador. Vidare skulle skadorna kunna bero på effekter av för oss ännu okända ämnen.
I Västerhavet och Östersjön dumpades kemiska stridsmedel för nära 70 år sedan. Verksamheter på havsbotten i form av trålning, byggnation eller rotande efter föda kan medföra en fara för skador på såväl människa som havslevande djur i dessa områden. Frågan om effekter av dumpat materials påverkan på levande organismer i omgivningen är aktuell också i ett bredare perspektiv. Metoder för miljöriskbedömningar och saneringar av vrak från bunkerolja och farlig last är under utveckling inom hela Östersjöregionen.
