Det svenska yrkesfiskets landningar av abborre och gädda i Östersjön har minskat de senaste hundra åren. Det kommer också rapporter om vikande bestånd av rovfisk längs kusten och man har länge försökt ta reda på varför. Ny kunskap och ökad förståelse visar att man kan behöva se över förvaltningen för att vända trenden.
Utvecklingen av abborr- och gäddbestånden längs den svenska Östersjökusten visar ingen entydig bild. Landningarna i yrkesfisket har minskat, men eftersom även yrkesfisket av dessa arter har minskat är det svårt att säga i vilken mån de minskade landningarna verkligen speglar förändringar i bestånden. Standardiserade provfisken ger en mer tillförlitlig bild av beståndsutvecklingen, men de sträcker sig å andra sidan inte lika långt tillbaka i tiden som landningsstatistiken. Dessutom utförs de generellt inte i de utpekade problemområdena.
Provfisken visar en stor variation i beståndsstorlekar hos abborre, både mellan områden och över tid. Varierande mönster mellan olika områden tyder på att beståndsutvecklingen påverkas av lokala faktorer. De två längsta tidsserierna spänner över de senaste fyrtio åren. En av dem är från ett område i södra Bottenhavet och den andra är från ett område i mellersta Egentliga Östersjön. I båda dessa långa tidsserier har fångster av abborre ökat.
Det finns även ett större antal provfisken från de senaste 15 åren, med bättre geografisk täckning. I dessa ser man att fångsterna av abborre fram till 2011 har minskat påtagligt i ett flertal områden längs Egentliga Östersjöns och Bottenhavets kuster. I Bottenviken däremot har fångsterna ökat. Provfiskeunderlaget för gädda är mer begränsat, och därför finns ingen tydlig bild av artens beståndsstatus. Provfisken gjorda i Kalmarsundsområdet visar dockpå en minskning sedan mitten av 1980- talet, men fångsterna är inte historiskt låga om man ser till ett längre tidsperspektiv. De var lika låga under 1970-talet som i början av 2000-talet då övervakningen upphörde i området.
Även om det inte finns en helt klar bild av beståndsutvecklingen för kustnära rovfiskar är det viktigt att förbättra möjligheten för bestånden att bli långsiktigt livskraftiga. Ny forskning visar att livskraftiga bestånd av abborre och gädda är mycket viktiga för kustekosystemets funktion och struktur. Dessa rovfiskar kan, genom att äta mindre fiskar som äter små kräftdjur, påverka balansen i födoväven så att tillväxt av trådalger, och därmed konsekvenser av övergödning, hålls nere. Starka bestånd av abborre och gädda kan på så vis bidra, via en så kallad trofisk kaskad, till att upprätthålla friska livsmiljöer i grunda kustområden. Att bevara rovfisken är därför en angelägenhet inte bara för de som tycker om att fiska, utan för alla som vill njuta av algfria badvikar. Flera olika åtgärder har föreslagits för att bevara eller återställa kustens rovfiskbestånd. Vid en jämförelse framträder två av de föreslagna åtgärderna som mer fördelaktiga än de andra. Den ena är att skydda och restaurera viktiga miljöer för rovfiskarna och den andra är att begränsa fisket av dessa arter.
Merparten av reproduktionen av abborre och gädda sker i grunda kustvikar och kustnära vattendrag. I dessa störningskänsliga miljöer är den mänskliga påverkan ofta stor i form av bebyggelse längs stränderna och i vattnet, samt genom muddringar och båttrafik. För att bevara dessa lekoch uppväxtmiljöer behövs åtgärder som omfattar ökat områdesskydd, stärkt strandskydd, färre dispenser för vattenverksamhet och minskad båttrafik, framför allt i de känsliga grunda vikarna. Även fysisk restaurering av kustmynnande våtmarkerkan vara en åtgärd som gynnar bestånden, eftersom dessa områden längs vissa kuststräckor utgör viktiga lek- och uppväxtområden. Att begränsa fisket är en åtgärd som kan minska dödligheten hos vuxen fisk. Det kan till exempel innebära att man inrättar fredade områden eller inför redskapsbegränsningar. För handredskapsfiske kan det även röra sig om olika typer av fångstbegränsningar och fönsteruttag, där fisk i ett visst storleksintervall får behållas medan resten ska sättas tillbaka.
Både gädda och abborre förekommer i lokala bestånd som är mer eller mindre isolerade från varandra. Det visar de stora skillnaderna i beståndsutveckling mellan olika områden och tidsperioder tillsammans med resultat från genetiska undersökningar och märkningsstudier. Att de båda arterna förekommer i lokala bestånd gör att framtidens kustfiskförvaltning behöver ha sin utgångspunkt i ett lokalt angreppssätt, snarare än havsområdesvis.
Det är viktigt att valet av åtgärder i ett område förankras hos berörda parter och tar tillvara tillgänglig kunskap. För att ta reda på vilka åtgärder som fungerar kan man använda sig av ett strukturerat arbetssätt som utgår från lokala ”expertbedömningar” för ett antal kriterier, till exempel: Effektivitet - hur stor effekt olika åtgärder förväntas ha på bestånden, Osäkerhet - hur tillförlitligt kunskapsunderlaget är med avseende på effektiviteten, Genomförbarhet - hur svår åtgärden är att genomföra förvaltningsmässigt, samt Kostnad - en bedömning av den relativa kostnaden för att uppnå en viss effekt i bestånden.
Även andra kriterier, beroende på lokala förutsättningar, kan vara viktiga. För att fastställa kriterier och ranka olika förvaltningsalternativ kan olika intressegrupper, lokala myndigheter, forskare och andra experter samverka. Varje förvaltningsåtgärd kan sedan bedömas enligt satta kriterier med hjälp av ett poängsystem. Slutligen kan man sammanställa bedömningarna av varje åtgärds effektivitet, osäkerhet, genomförbarhet och kostnad i en beslutsmatris som kan användas för att se vilken åtgärd, eller kombination av åtgärder, som bedöms vara bäst. Fördelar med ett sådant strukturerat beslutsstöd är bland annat att man lätt kan gå tillbaka och göra om bedömningen och att poängsättningssystemet kan underlätta diskussioner.
Redan idag görs mycket för att bevara de svenska kustbestånden av abborre och gädda men förvaltningen av kust och hav behöver samspela bättre. Eftersom kustekosystemen i stor uträckning också påverkas av förvaltningen av Östersjön i sin helhet behövs ett vidare perspektiv för att lyckas med förvaltningen av de lokala bestånden.
Ett exempel på hur kustekosystemen kan påverkas av utsjöbestånden är när torskbeståndet i Östersjön växte i slutet av 1970-talet. Under den perioden ökade torskens utbredning och den blev en viktig art i det kustnära ekosystemet. När torsken ökade i Rigabukten ledde det till en trofisk kaskad via sill och djurplankton ner till växtplankton; mer torsk gav mindre växtplankton och symptomen på övergödning minskade.
Ett annat exempel då kaskadeffekter istället lett till oönskade resultat finns längs svenska västkusten. Där har kollapsen av torskbeståndet i Kattegatt gjort att kustnära fiskar som smörbultar och snultror har ökat. Dessa små fiskar betar i sin tur ner de små växtätande djuren och det har gjort att påväxtalger på till exempel den viktiga arten ålgräs har ökat och ålgräsängarnas utbredning därmed har minskat.
På liknande sätt kan färre rovfiskar vid kusten vara en möjlig orsak till att vi idag har en kraftig ökning av en annan utsjöart i Östersjön, nämligen storspigg. Spiggen leker i grunda kustområden och även om vi inte är helt säkra på mekanismen som ligger bakom har arten visat sig kunna påverka rekryteringen av abborre och gädda negativt, och därmed hela kustekosystemet. Kustbestånden av abborre och gädda är både en lokal och nationell angelägenhet. Sammanfattningsvis indikerar nya studier att även förvaltningen av fisken och ekosystemet i Östersjöns utsjö påverkar kustekosystemet. Nyckeln till en framgångsrik förvaltning av kustfisk och kustekosystem i Östersjön finns alltså både i åtgärder på det lokala planet, baserade på ett strukturerat beslutsstöd, och i beslut på EU-nivå. De beslut som fattas på EU-nivå om det nationsöverskridande utsjöekosystemet spelar alltså en viktig roll även för Östersjöns kustnära bestånd.