Havet 2015/2016. Peter Hellström & Björn Helander, Naturhistoriska riksmuseet. Publicerad: 2016-12-19
Havsörnsbeståndet längs Östersjökusten fortsätter att öka. Antalet kända och bebodda havsörnsrevir är nu drygt 400, men alla par häckar inte årligen. De senaste åren har i genomsnitt 360 par kontrollerats längs kusten och 220 i inlandet. Antalet besatta revir i hela Sverige var minst 650 under 2014, men är troligen fler än 700 totalt. I Egentliga Östersjön var produktiviteten per par något bättre 2013 och 2014 än föregående år, medan siffrorna för Bottniska viken inte förändrats nämnvärt de senaste åren. Kullstorlekarna i Bottniska viken uppnår inte kriteriet för god miljöstatus*, vilket delvis hänger ihop med miljögifter. I Östersjön är reproduktionsvariablerna stabila, men det finns tecken på minskningar i kullstorlek som dock inte kan kopplas till miljögifter i nuläget. Höga halter av miljögifter som DDE och PCB påträffas fortfarande i ägg, särskilt från norra Bottenhavet.
Havsörnen har ännu inte återkoloniserat Skagerrak och det finns inga bevis för några några häckande par i trakten. Men den ökande populationen kring Vänern kan leda till att havsörnen sprider sig till Skagerrak-området inom de närmaste tio åren.
I Kattegatt är havsörn ytterst ovanlig som häckfågel och här häckar endast enstaka par, men det finns tecken på att flera revir är på väg att etableras. Möjligheterna till nyetableringar i Kattegatt ökar i takt med att beståndet i inlandet i södra Sverige samt Öresund växer. I dagsläget är dock antalet par alldeles för lågt för att göra några analyser av tillståndet.
I södra Egentliga Östersjön var andelen reproducerande par över genomsnittet för de senaste tio åren. Kullstorleken nådde en topp i början av 2000-talet, men har minskat sedan dess. Halter av miljögifter i ägg ger ingen tydlig förklaring till minskningen, utan det är mer troligt att det finns ekologiska förklaringar till detta mönster. Konkurrens om revir med tillräckligt god tillgång på föda har inneburit att örnar tvingats etablera sig i sämre revir. Det här, tillsammans med en förändrad tillgång på föda är tänkbara förklaringar som kommer att analyseras inom övervakningen framöver. Den vikande trenden i kullstorlek motverkas emellertid i viss mån av en hög andel lyckade häckningar de senaste åren. Därför blir också produktiviten i beståndet relativt stabil. Samtliga variabler uppnår god miljöstatus, men framöver bör särskilt orsakerna till förändringarna i kullstorlek studeras närmare.
Reproduktionsstatus hos havsörn i Bottniska viken och Egentliga Östersjön anges med tre mått.
Andel bon med ungar anger hur stor del av de aktiva paren som producerat ungar. Variabeln är baserad på alla kontrollerade par som haft ett aktivt bo under året. Till aktiva bon räknas bon som producerat ungar, misslyckade häckningar samt bon som byggts på och fodrats, men där ruvning inte verkar ha påbörjats. Referensnivån är baserad på tidsserier från revir från Östersjökusten t.o.m. 1953 (n = 53). Konfidensintervallet är baserat på binomialfördelningen.
Kullstorlek vilket avser genomsnittligt antal ungar per lyckad häckning. Endast bon som kontrollerats genom att klättra till boet, eller kontrollerats från ett träd i nivå med boet, ingår i statistiken eftersom kontroller från marknivå systematiskt underskattar den verkliga kullstorleken. Konfidensintervallet har skattats genom 10 000 slumpvisa prov på 25 kullar ur historiskt material från 1858-1950 (n=91) 3).
Produktivitet, som är antalet genomsnittliga antalet ungar per par, beräknat på alla kontrollerade par. Referensnivå med konfidensintervallet bygger på andelen reproducerande par och kullstorlek. För samtliga variabler är den lägre gränsen för 95%-konfidensintervall fastställda som lägsta värde för god miljöstatus.
Statistik: Trenderna i figuren är baserad på generaliserade additiva modeller. Årliga medelvärden för respektive variabel har använts vid estimering av parametrar. För variablerna kullstorlek och produktivitet har variansen i residualerna modellerats enligt normalfördelningen, och antalet kontrollerade par har använts som vikter. Andelen reproducerande par har modellerats som en binomial variabel. Analyserna har genomförts för två regioner, Egentliga Östersjön och Bottniska Viken.
I texten har Egentliga Östersjön delats upp i en nordlig (Södermanland och Stockholms län) och en sydlig del (Östergötland och söderut). På samma sätt har Bottniska viken delats in i två regioner. Bottenviken omfattar kusten i Västerbottens och Norrbottens län, medan Bottenhavet utgör kustområden från Uppsala län till Västernorrlands län.
Även i norra Egentliga Östersjön var andelen reproducerande par över genomsnittet för de senaste tio åren, men någon korttidstrend syns inte för denna variabel. Kullstorleken har sedan slutet av 1990-talet varit på en konstant nivå, dock något lägre än södra Egentliga Östersjön. Produktiviteten nådde en topp i slutet av 1990-talet, vilket berodde på några år med osedvanligt många lyckade häckningar, men har nu stabiliserat sig på en jämn nivå. Samtliga variabler uppnår god miljöstatus, även kullstorlek, men det är relativt stor variation mellan år och korttidstrenden är enbart strax över god miljöstatus. Samtliga ägg från den senaste femårsperioden har halter av DDE och PCB som ligger under gränsen för att påverka havsörnens fortplantning.
Trenderna i Bottenhavet liknar dem för norra Egentliga Östersjön och andelen reproducerande par är stabil. Den ökning i kullstorlek som syntes för Östersjön avtogligger stabilt på en lägre nivå än Östersjön och under nivån för god miljöstatus. Även produktiviteten är stabil, men detta område når alltså inte god miljöstatus eftersom kullstorleken ligger under det fastställda gränsvärdet.
I särskilt norra Bottenhavet (norra Hälsingland, Medelpad och Ångermanland) visar analyser av ägg kraftigt förhöjda halter av DDE och PCB i nivå med, eller rentav högre, än, 1970- och 1980-talen. Även andelen kullar med okläckta ägg har tidigare varit hög i norra Bottenhavet och den lägre kullstorleken i norra Bottenhavet beror med stor sannolikhet på miljögifter, åtminstone lokalt. Antalet honor som lagt ägg med höga miljögiftshalter eller med skalförändringar är dock lågt och därför går det inte att se några effekter av miljögifter på populationstillväxten, som alltjämt är positiv.
I Bottenviken förekom endast enstaka häckningar före 1990-talet och här har häckningarna ökat under de senaste decennierna. Stickproven är relativt små jämfört med övriga regioner, på grund av de relativt sett få havsörnarna i Bottenviken jämfört med Östersjön och tidsserierna är osäkrare än övriga regioner, framför allt varierar andelen reproducerande par mycket. Kullstorleken är stabil, men under nivån för god miljöstatus. Från Bottenviken har det funnits få ägg att analysera och ytterst få de senaste fem åren. Det är därför svårt att dra några långtgående slutsatser om miljögifter påverkar reproduktionen hos havsörn i Bottenviken. Med tanke på hur det ser ut vid Bottenhavet med lokalt höga halter av miljögifter i havsörnsägg, är det ytterst viktigt att få in jämförande material även från Bottenviken.
Generellt sett är reproduktionen hos havsörn stabil längs Östersjökusten. Kullstorlekarna ligger i flera områden dock lägre än referensnivån, medan andelen reproducerande par i stort är jämförbar med referensnivån. Till viss del kan detta mönster förklaras av hög miljögiftsbelastning, men det är även tänkbart att det finns en nord-sydlig gradient i kullstorlek som beror på skiftande tillgång och kvalitet och på bytesdjur.
