Nästa år fyller den svenska miljöövervakningen av sötvatten 50 år. Vi kan då se tillbaka på en lång tid av fruktbart samarbete mellan myndigheter och forskare för att visa på miljöproblem, ge underlag till åtgärder och sedan följa upp dem. Idag kan de långa tidsserierna också visa på hur klimatets långsiktiga svängningar påverkar vattenkvalitén och organismsamhället och på så sätt visa hur ett förändrat klimat kan påverka våra vatten. Den nationella miljöövervakningen har även en potential att få ökad betydelse i rapporteringen inom EU:s vattendirektiv.
År 1964 anslog det Naturvetenskapliga forskningsrådet medel till Uppsala universitet för en omfattande limnologisk undersökning av Mälaren. Bakgrunden var den dåliga vattenkvalitén med bland annat algblomning och dålig lukt. Undersökningen omfattade provtagning av vattenkemi och biologiska parametrar på ett stort antal platser i Mälarens olika delbassänger och tillflöden. Året därpå startade även regelbunden provtagning av vattenkemiska parametrar i stora flodmynningar, även det med Vetenskapsrådets finansiering.
Provtagningen i Mälaren permanentades senare med ett urval stationer och liknande mätningar startade så småningom även i Vänern och Vättern. Verksamheten fick också en fast organisation inom en statlig myndighet genom att Naturvårdsverkets Limnologiska undersökning (NLU) bildades 1969. När Naturvårdsverket omorganiserades och upphörde med sin forskningsverksamhet 1992 flyttades sötvattenövervakningen över till Sveriges lantbruksuniversitet (SLU) där den ligger än idag, men nu finansierad av Havs- och vattenmyndigheten.
Slutsatserna från Mälarundersökningen visade att fosfor från bland annat reningsverk orsakade de omfattande algblomningarna. Detta ledde i början av 1970-talet till beslutet att införa ett extra reningssteg med fällning av fosfor. Miljöövervakningen kom då väl till pass för att följa upp effekterna av åtgärden. I vattendrag nedströms såg man ofta en omedelbar förbättring, men i sjöar nedströms var effekterna inte lika lätta att se (figur 1). Resultaten visar hur viktigt det är med långsiktiga mätningar och en bredare förståelse för vilka processer som styr fosfortillgången efter att man renat bort de stora punktkällorna.
Samtidigt som man tog itu med övergödningen dök försurningen upp som ett nytt miljöhot. I början av 1980-talet startades därför ett omfattande miljöövervakningsprogram i tre nivåer för att följa upp problemet:
Mätningarna i de stora sjöarna och flodmynningarna fortsatte som förut.
När en internationell expertgrupp utvärderade programmet 1986 lyfte man fram den internationellt sett höga kvalitén på miljöövervakningen med stor kostnadseffektivitet, fokus på viktiga miljöproblem och nära koppling till vetenskapssamhället. Samtidigt gav man flera förslag till förändringar som kom att implementeras vid revideringen 1996. Man drog då drastiskt ner antalet sjöar och vattendrag med tidsserier för att istället införa mätningar av organiska föroreningar och tungmetaller. Den biologiska övervakningen utökades också bland annat genom att en del av dåvarande Fiskeriverkets provfisken integrerades med den övriga miljöövervakningen av sötvatten. Införandet av vattendirektivet år 2000 innebar en ytterligare utökning av de biologiska mätningarna vid revideringen 2006. De regelbundna riksinventeringarna av sjöar kom då också att ersättas med ett så kallat omdrevsprogram där man provtar en sjättedel av alla sjöar i programmet varje år i ett rullande schema.
De 50 åren med miljöövervakning har genererat tidsserier av vattenkemi och biologiska parametrar som är ovärderliga för att visa på både återhämtning och brist på återhämtning efter att påverkan från till exempel övergödning och försurning har minskat. Det gör det också möjligt att studera vilken effekt de långsiktiga svängningarna i klimatet har på vattnen. Därmed går det också att bedöma hur en långsiktig klimatförändring kan påverka exempelvis vattnets brunhet och därmed dricksvattenförsörjningen.
De långa tidsserierna kan också användas inom den kontrollerande miljöövervakningen för att följa förändringar i naturliga förhållanden och bedöma de långsiktiga förändringar som orsakas av mänsklig påverkan.
Den stora utmaningen för miljöövervakningen är annars kravet på att klassa alla vattenförekomster. Sverige har cirka 27 800 sötvattenförekomster. Försök att gruppera dessa i typer som kan bedömas gemensamt kompliceras av att det är svårt att hitta en typindelning med tillräckligt likartade förhållanden inom varje typ. Inom EU börjar man nu diskutera slumpmässiga metoder (probabilistic sampling) där man inte klassar varje enskild vattenförekomst utan istället en grupp sjöar genom provtagning i ett slumpmässigt urval. Här passar omdrevsprogrammet för sjöar som handen i handsken (Läs mer om typindelning på sidan 28). Tillsammans med en påverkansanalys kan den vattenkemiska provtagningen visa stora grupper av vattenförekomster som med högsta sannolikhet uppfyller vattendirektivets krav på god status. På så vis kan man koncentrera de mer kostsamma biologiska undersökningarna till vattenförekomster som är utsatta för större mänsklig påverkan.
De långa obrutna tidsserierna av miljöövervakningsdata har även varit värdefulla för forskningen om effekterna av miljöpåverkan på vattenekosystemen. I början av 2015 redovisas en del av de resultaten i ett specialnummer i tidskriften AMBIO.