Hoppa till huvudinnehåll

Artikel


Ekosystembaserad fiskeförvaltning – Östersjön en förebild?

Joakim Hjelm, SLU. Publicerad: 2016-03-01

Marina ekosystem världen över har förändrats dramatiskt de senaste 30 – 50 åren och Östersjöns ekosystem är tyvärr inget undantag. Men även om det finns många problem att lösa är dagens kunskap om Östersjöns ekosystem mycket god och kan föra oss närmare en ekosystembaserad fiskeriförvaltning. Östersjön kan bli en förebild vid framtida utmaningar inom fiskeförvaltning och förvaltningsprocesser.

Under 1980-talet dominerade torsken Östersjöns ekosystem, men sedan 1990-talet dominerar istället sill och skarpsill. Förändringen har påverkat hela näringsväven. När torsken minskade, ökade överlevnaden hos deras byten, det vill säga djurplanktonätande fiskar som skarpsill och sill. Det ledde i sin tur till att den totala biomassan av djurplankton minskade, varpå växtplanktonen ökade. När mängden torsk var stor hände det omvända, det vill säga växtplanktonen minskade. Ett stort torskbestånd bidrar därför till att minska övergödningens effekter genom att påverka hela näringskedjan. Detta brukar kallas ”topdown” kontroll och kunskapen om hur den fungerar är grundläggande för en modern ekosystembaserad fiskeförvaltning.

Förändringar i ekosystemet

Idag finns goda kunskaper om Östersjöns ekosystem som kan användas i förvaltningen. När torsken minskade och mängden djurplanktonätande fisk ökade, ökade också konkurrensen mellan skarpsillar i samma och olika åldrar, samt mellan skarpsill och sill. Det har i sin tur inneburit att både skarpsill och sill blivit magrare. Det här påverkar inte bara fisk som äter djurplankton. Mer skarpsill leder till exempel till att lax äter mer av denna art och löper en ökad risk att drabbas av sjukdomen M74. Detta märks genom en högre dödlighet hos främst laxens larver. Fiskeriförvaltningen måste nu ta hänsyn till samspelet mellan arter inom ekosystemet, som man traditionellt inte har hanterat.

Ett annat problem, som upptäckts under senare tid, är att torsken i södra Östersjön blir allt magrare, vilket tyder på att den inte får tillräckligt med föda. Det beror troligen på att torskens biomassa i södra Östersjön ökat, det vill säga att det finns fler torskar här än tidigare som konkurrerar om sill och skarpsill.

En hypotes är att det finns för lite sill och skarpsill i södra Östersjön där torsken finns idag. Men det finns även andra möjliga förklaringar. Nya rön tyder på att syresituationen påverkar torskens tillväxt och eventuellt hänger det ihop med att döda bottnar minskar mängden bottenlevande organismer som är viktig föda för östersjötorsken. De syrefria bottnarna i Egentliga Östersjön har ökat dramatiskt under 2000-talet och 2011 var nästan 20 procent av bottnarna syrefria. Detta påverkar den totala mängden bottenlevande organismer negativt och kan tvinga torsken att undvika dessa döda bottnar, vilket i sin tur gör att den får leva på en mindre yta. Det är alltså tänkbart att torskens dåliga tillväxt kan hänga samman med övergödningen och utbredningen av syrefria bottnar i Östersjön. Även denna kunskap är en viktig kugge i en ekosystembaserad fiskeriförvaltning.

Det finns flera olika teorier kring hur skarpsillen kan påverka torskbeståndet i Östersjön. Foto: Shutterstock

Geografiska skillnader

Utbredningen av torsk och skarpsill har förändrats de senaste 30 åren. På 1980-talet fanns torsk och skarpsill i hela Egentliga Östersjön, men sedan 1990-talet och framåt förekommer torsken främst i Östersjöns södra delar och skarpsillen i de norra delarna. När torsk och skarpsill finns i olika områden av Östersjön, oavsett orsak, minskar möjligheten för torsk att kontrollera skarpsillsbeståndet. Därmed minskar också chansen att torsken i förlängningen skulle kunna bidra till att minska övergödningens effekter genom ”top-down” kontroll.

Eventuellt skulle skarpsillen istället kunna kontrollera torsken. Ett högt fisketryck på torsk under slutet av 1980-talet var naturligtvis en av orsakerna till att torsken minskade, men även när fisket minskade i början av 2000-talet ökade inte torskbiomassan nämnvärt. Eftersom fisketrycket och miljöförutsättningarna var ungefär lika under båda tidsperioderna så kan det tyda på att det då rådde så kallade ”alternativa stabila tillstånd” (ASS). Det betyder att ekosystemet ”fastnar”, något som kan orsakas av direkta och indirekta effekter som skarpsill orsakar på torskens tillväxt och överlevnad.

Tre föreslagna mekanismer:

  1. Skarpsillen konkurrerar med torsklarver om djurplankton.
  2. Skarpsillen äter upp torskägg och yngel.
  3. Skarpsillens tillväxt och därmed populationsstruktur påverkas av torskens predation.

Det är mycket svårt att påvisa ASS i naturliga system, men det finns visst stöd för ett ASS genom antingen konkurrens mellan skarpsill och torsklarver om djurplankton eller en icke optimal storleksstruktur på skarpsillsbeståndet. Kunskap om ASS, det vill säga att systemet potentiellt har ”fastnat”, är av stor betydelse för fiskeriförvaltningen. Det kräver en förvaltning som kan förändra balansen till skillnad från en som utgår ifrån att fiskbeståndet återuppbyggs, bara vi slutar fiska.

Kunskaper behöver integreras

Idag förvaltas de flesta av EU:s fiskbestånd utifrån tanken att man sätter en fiskekvot per art som arten ska tåla utan att beståndet skattas för hårt. Baserat på dagens kunskap om Östersjöns ekosystem, vet vi att fiskekvoterna inte bara påverkar respektive art utan även andra fiskarter – deras tillväxt och utbredning – och i förlängningen hela ekosystemet. Det finns också reglerande mekanismer, som klimat- och syresituationen, som inte påverkas av fiskekvoter, men som kan påverka våra fiskbestånd. Denna kunskap måste integreras bättre i framtidens fiskeriförvaltning. Exemplet att ekosystemet potentiellt kan ”fastna” visar verkligen på behovet av en genomtänkt förvaltning.

Även om kunskaperna om Östersjöns marina ekosystem är goda, jämfört med många andra marina områden, finns många ouppklarade frågor. Men det är förvånande hur lite denna kunskap integrerats i dagens fiskeriförvaltning.

En orsak är att EU:s fiskepolitik fungerar utifrån ”one-fits-all” principen, det vill säga alla områden måste hanteras på samma sätt. Men i EU:s nya gemensamma fiskepolitik, som börjar gälla 2014, finns stora möjligheter till en regional, skräddarsydd förvaltning av Östersjön, till skillnad från idag.

Komplex framtida förvaltning

En annan orsak till bristande ekosystemperspektiv i förvaltningen är att det kräver ett slags regimskifte på ett annat plan, som innebär helt nya förvaltningssystem och arbetsprocesser. Förklaringen är enkel: framtidens förvaltning är mer komplex. Den skall hantera inte bara enskilda fiskbestånd utan hela ekosystemet, vilket betyder hänsyn och värdering av flera faktorer samtidigt. Dessutom kommer samhället och enskilda konsumenter att ställa allt högre krav på en förvaltning som säkerställer olika ekosystemtjänster och borgar för en mer miljömedveten fiskepolitik.

Idag finns både kunskap och bra förutsättningar för en förbättrad fiskeriförvaltning i Östersjön som skulle kunna göra den till en förebild för ekosystembaserad förvaltning.