Dalälven allt mindre påverkad av gruvorna

Havet 015/2016. Marina Magnusson, Marine Monitoring AB / Ann-Sofie Wernersson, Havs- och vattenmyndigheten . Publicerad: 2016-12-07
God status i havsmiljön kommer sannolikt inte att kunna uppnås till år 2020 med avseende på det farliga ämnet tributyltenn, TBT. För att ämnet inte ska fortsätta att spridas till den marina miljön behövs fler och kraftfullare insatser. Ansvariga myndigheter har därför tagit fram åtgärder mot TBT som ska förbättra situationen.
Sedan 2008 pågår ett gemensamt arbete i alla Europas kuststater med att genomföra havsmiljödirektivet för att Europas hav ska uppnå och upprätthålla god miljöstatus. I Sverige har Havs- och vattenmyndigheten beslutat om ett åtgärdsprogram för havsmiljön för att våra havsområden ska uppnå god miljöstatus. Programmet riktar sig till myndigheter och kommuner och ska ange vilka åtgärder som behövs för att miljökvalitetsnormerna för havsmiljön ska kunna följas för att på sikt uppnå god miljöstatus. TBT bedöms vara ett av de prioriterade ämnena som fortfarande utgör en stor risk i havsmiljön och ytterligare åtgärdsarbete anses därför nödvändigt.
Vissa ämnen och ämnesgrupper har så farliga egenskaper att de i eller via havsmiljön kan skada ekosystemet. Det kan exempelvis röra sig om ämnen som är svårnedbrytbara i miljön och ansamlas i levande organismer, eller ämnen som är cancerframkallande, mutagena, som kan påverka fortplantning eller verka hormonstörande.
Miljöövervakningen visar att farliga ämnen förekommer i biota, sediment och vatten, i de svenska havsområdena, ibland i relativt höga halter. Havs- och vattenmyndigheten slutförde 2012 en inledande bedömning av miljötillståndet i den svenska havsmiljön. De flesta farliga ämnen som ingick i bedömningen och identifierades som ett problem för havsmiljön är numera starkt reglerade genom förordningar och EU-direktiv. Men trots förbud mot att använda TBT förekommer fortfarande läckage ut i miljön.
Mycket höga halter av TBT i sediment kan till exempel påträffas i hamnområden. Generellt är halterna nedåtgående men det nyligen införda gränsvärdet för sediment (1,6 µg/kg torrvikt) överskrids ofta, inte bara längs kusterna utan även i utsjön. Dessutom indikerar kvoten mellan TBT och dess nedbrytningsprodukter i kustsediment att tillförseln på flera platser överskrider nedbrytningshastigheten. Detta sammantaget med observerade effekter i form av imposex hos snäckor tyder på en risk för att god miljöstatus inte uppnås till 2020. Det faktum att TBT är långlivat och lagras upp i sediment medför att det kan frigöras i samband med olika typer av verksamheter och på nytt påverka miljön. I en nyligen publicerad forskningsstudie har man påvisat att bottentrålning bidrar till betydande spridning och ökad biotillgänglighet av föroreningar bundna till sediment, såsom TBT.
God miljöstatus angående koncentrationer av farliga ämnen kännetecknas av följande förhållanden (HVMFS 2012:18, bilaga 2):
• 8.1 Koncentrationerna av farliga ämnen i relevant matris (biologisk vävnad, sediment eller vatten) förekommer i halter som inte bedöms ge upphov till negativa effekter på biologisk mångfald och ekosystem.
• 8.2 Farliga ämnen orsakar inte oacceptabla biologiska effekter på individ-, populations-, samhälls-, eller ekosystemnivå.
Miljökvalitetsnormer för farliga ämnen (HVMFS 2012:18, bilaga 3):
• B1: Koncentrationer av farliga ämnen i havsmiljön får inte överskrida de värden som anges i direktiv 2008/105/EG om miljökvalitetsnormer inom vattenpolitikens område. Normen gäller endast utsjövatten.
• B2: Farliga ämnen i havsmiljön som tillförs genom mänsklig verksamhet får inte orsaka negativa effekter på biologisk mångfald och ekosystem.
Indikatorerna specificeras i Havs- och vattenmyndighetens föreskrift HVMFS 2012:18.
Tidigare stod sjöfartens användning av TBT för betydande utsläpp, men det är sedan flera år förbjudet att använda TBT i båtbottenfärger. Trots detta påträffas TBT fortfarande frekvent på båtskrov. Ämnet finns troligen kvar i gamla övermålade färglager som släpper från skroven vid högtryckstvätt, borsttvätt, skrapning och slipning. I ett projekt finansierat av Havs- och vattenmyndigheten har Stockholms universitet utvecklat ett analysinstrument för att kunna identifiera förekomst och kvantifiera halten TBT i båtskrov, utan att göra någon åverkan på skrovet. Studier har visat att av 200 båtar vardera i Stockholmsområdet respektive Göteborgsområdet kunde tennhalter högre än 400 μg/cm2 detekteras hos 16 procent av båtarna i Göteborg och 6 procent i Stockholm. Detta kan jämföras med att ett lager av en gammal tennfärg motsvarar cirka 800 μg/cm2. Höga halter av ämnet har också återfunnits i jord på båtuppställningsplatser, i dagvatten och i ytsediment i hamnar. Liknande förhållanden förekommer också i varvsmiljö. I dagsläget bedöms således tillförseln via förorenade hamnområden och hantering av fartyg på land vara av stor betydelse för den fortsatta tillförseln av TBT till den marina miljön.
Man har också hittat TBT i miljön som en följd av att ämnet kan förekomma som förorening i produkter med DBT (dibutyltenn). DBT och MBT (monobutyltenn) är nedbrytningsprodukter till TBT men används även som stabilisatorer i plasttillverkning. TBT används dessutom för rengöring av vissa miljöövervakningsinstrument. Detta gäller främst utrustning på bojar och liknande som ligger ute under en längre tid. Det pågår internationella studier för att hitta andra metoder, men i nuläget saknas effektiva alternativ.
TBT, MBT och DBT återfinns även i slam från reningsverk, där förekomst av nedbrytningsprodukterna MBT och DBT är omkring tio gånger högre än halterna av TBT. TBT har dock hittills inte kunnat detekteras i utgående vatten, medan MBT hittas vid samtliga nio studerade reningsverk och DBT hittas ibland. Organiska tennföreningar ingår sedan 2010 i den nationella miljöövervakningen av utgående vatten vid nio svenska reningsverk. Betydelsen av vissa källor, såsom avloppsreningsverk och förorenade områden, är i dagsläget svår att bedöma.
Eftersom nedbrytningstiden för farliga ämnen är lång dröjer det ofta länge innan miljön återhämtar sig efter att åtgärder, såsom utsläppsförbud, har satts in. Förutom förbud mot tennorganiska ämnen i båtbottenfärger och ett nytt gränsvärde för TBT i sediment bedöms ytterligare åtgärder som nödvändiga för att förhindra indirekt spridning av TBT till havsmiljön och därmed kunna uppnå god miljöstatus. Därför har Havs- och vattenmyndigheten tagit fram ett åtgärdsprogram som förhoppningsvis ska leda till en förbättrad situation för det marina livet. De åtgärder som är av störst relevans när det gäller TBT är:
Havsmiljön i såväl utsjö som kustnära miljöer bedöms inte uppnå god status till år 2020, vare sig med avseende på halter som på effekter av TBT. Åtgärdstakten behöver öka för att förhindra fortsatt indirekt spridning av TBT till den marina miljön. Det finns därför ett behov av ovanstående åtgärder för att påskynda en förbättring av miljön avseende påverkan från TBT, som anses vara ett av de farligaste ämnena som vi människor har släppt ut i miljön.
Nedan listas ett urval referenser.†God havsmiljö 2020 Marin strategi för Nordsjön och Östersjön Del 4: Åtgärdsprogram för havsmiljön.†God havsmiljö 2020 Marin strategi för Nordsjön och Östersjön Del 3: God miljöstatus och miljökvalitetsnormer.†God havsmiljö 2020 Marin strategi för Nordsjön och Östersjön Del 1: Inledande bedömning av miljötillstånd och socioekonomisk analys.†Havs- och vattenmyndighetens föreskrifter (HVMFS 2012:18) om vad som kännetecknar god miljöstatus samt miljökvalitetsnormer med indikatorer för Nordsjön och Östersjön.